Fyra döttrar
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Kaouther Ben Hania
En fruktansvärd, omskakande berättelse om hur kvinnor kan vara kvinnors värsta fiender. Vi får följa Olfa, en mor i Tunisien, och hennes döttrar som berättar om sina liv, om hur de två äldsta av fyra systrar, 15 och 16 år gamla, gav sig av till IS för att de blivit fundamentalistiska islamister och ville ge sitt stöd till detta våldsamma kalifat.
Filmen är en semi-dokumentär. Olfa är mor till fyra döttrar. Hennes två äldsta döttrar stack när de var 15 och 16 år gamla. De gick med i IS och gifta sig med IS-krigare. Olfa och hennes två yngre döttrar är redo att berätta om sina liv och vad som hänt för filmskaparen Kaouther Ben Hania. För att kunna spela in berättelsen får två skådespelerskor ta på sig rollerna som de två äldre systrarna. Olfa och de två yngre ska spela sig själv med undantag för de scener som är allra mest känsliga för Olfa, då träder regissören själv in i rollen som Olfa. I några scenen finns män med som också gestaltas av skådespelare.
Olfa var tuff som liten. Hennes mamma bodde ensam med henne och hennes systrar och det gjorde att män ofta kom och försökte ta sig in till dem. Olfa klädde sig därför som man/pojke och hindrade män att komma in. När Olfa själv gifte sig vägrade hon ställa upp på att ha sex med mannen och gifts bort med. Istället slog hon honom så han blödde och hon torkade blodet från hans ansikte med bröllops-sängens lakan för att kunna visa upp blodet som bevis på att hon var oskuld.
Att en så tuff kvinna sedan blev värsta förtryckaren mot sina döttrar är jobbigt att se. Det ger också en förklaring till hur och varför kvinnoförtrycket i länder som Tunisien, Dubai, Iran, Afganistan och Saudiarabien med flera länder kan fortsätta. Kvinnor kan vara minst lika hårda mot andra kvinnor som män för att upprätthålla hedersregler och kvinnoförtryck.
Helt klart ser vi på denna film med olika ögon beroende på vem vi är. Från filmbolaget beskrivs filmen så här: En intim resa fylld av hopp, uppror, våld och systerskap som ifrågasätter själva grunden för våra livsstrukturer.
Berättelsen är intim, vi kommer väldigt nära Olfa och hennes döttrar. Hopp? Nja, det är mer tvärtom. När kvinnor kan göra så mot varandra: hur kan då kvinnor bli fria? Våld – ja Olfa är våldsam och slår sina döttrar friskt. Systerskap? Ja men är det positivt när systrar drar iväg med varandra till IS?
Vad som också är obehagligt är inte bara det fysiska våldet som är nära hela tiden utan också det psykiska, att framför allt mamman men ibland också döttrarna, kallar varandra för horor och slynor. Det är otäckt hur totalt hjärn-tvättade de är av det kvinnoförtryckande patriarkatet. Läskigt är också att de inte tycks förstå vad IS faktiskt stod för, eller står för. IS finns fortfarande, fast inte med lika stor makt som när de hade kalifatet. IS begick folkmord gentemot yazidier och hade flickor som slavar och dödade många i sitt skräckvälde. Att gå med i IS och stödja den rörelsen är att hjälpa en grym terrororganisation, det går inte att komma ifrån.
Jag förstår egentligen inte hur Olfa går med på att berätta och visa upp sitt liv. Hon bör ju vara fullt medveten om att hon är ett stort skäl till döttrarnas beslut att bli islamister. Rahma, den av döttrarna som blev mest hardcore islamist, var ett tag gothare, sminkade sig med svart och hade färgat håret och träffat killar. Olfa piskade henne för att få henne att sluta med det. Ja hon piskade henne, riktigt hårt och mycket.
Det är rätt svårt att ens ta till sig att en kvinna som Olfa, som när hon gifte sig vägrade ställa upp upp på att ha sex med sin man på bröllopsnatten, själv blev värsta förtryckaren av sina fyra döttrar. När hon så småningom ändå skilde sig från sin man mötte hon en ny man som gjorde sexuella övergrepp på hennes döttrar som fortfarande var barn och de vågade inte ens berätta det för sin mamma. Hur etiskt är det att låta henne visa upp sig på detta sätt? Jag vet inte. Det tangerar vid någon gräns, känner jag.
Det är hemskt att se hur beroende mamman och de fyra döttrarna är av varandra, trots att de egentligen förstör livet för varandra. Det går inte att ta in. Det är en tragisk skildring av medberoende.
Filmen talar till känslor och är mörk. Kanske kan den vara en ögonöppnare för människor som inte förstår vilket förtryck det ligger i religioner där kvinnor inte får vara som de är utan måste bära klädsel som döljer deras ansikten och kroppsformer. Sådana regler för kläder för alltid med sig regler som låser in kvinnor och tar ifrån dem de mänskliga rättigheter som både män och kvinnor borde ha. Det finns inga religiösa sammanhang där kvinnor har strikta regler om sina kläder där kvinnor är jämställda med män. Denna film är en omskakande skildring från en verklighet som många kvinnor lever i.