Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.
Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.
Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,
Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.
De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.
Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.
Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.
Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.
En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.
Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.
En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.
Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.
I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.
Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199
Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, bokrecension, 1900-talet, Brobyggarna
Inte särskilt underligt att han inte kan det med tanke på att han, så PFLP:are och röding han är, aldrig har varit arbetare. Man måste liksom känna till det man skriver om, och miljonären Jan Guillou med lägenhet på Östermalm och stort hus i Östhammar känner bara till arbetarklassens villkor i teorin.
När man läser baksidetexten på hans böcker verkar de så bra, ända tills man öppnar pärmarna.
Jag har gett upp för längesen med att försöka läsa hans böcker.
Men det är bra att kunna tjäna pengar på sån smörja
Märkligt att ingen noterat den häpadsväckande likheten mellan “Oscars” äventyr med lejonen och manuset till Hollywoodfilmen “the Ghost and the Darkness”…….
Det förvånar mig inte att Guillous personskildring är svag, det har aldrig varit hans styrka som författare.
Vill du läsa om 1900:talet ur arbetarperspektiv läs då t.ex. Fogelström.
Stadseriens sista del slutar 1968, så den täcker bara två tredjedelar
av 1900:talet, men det räcker ju långt…
Det är inte märkligt, Olle. Manuset till filmen är i sin tur hämtat från en verklig händelse. Jan G har helt enkelt låtit Oscar ta över rollen som John Henry Patterson, vilken var den man som 1898 dödade två människoätande lejon vid Tsavo River i Kenya. Lejonen hade då kalasat på omkring hundratalet arbetare vid ett brobygge.
`Att jan Guillou har tunna personskildringar måste vara den vanligaste
kritiken mot i stort sett allt han skriver. Män som starka subjekt och
kvinnor såsom dekorativa utensilier. Men min tolking är att det är lite av en
förhastad slutsats. Ganska mycket, faktiskt, även om kvinnornas roll i
Hamiltonserien ganska mycket faller inom denna ram.
I stället tar både Lauritz adelsdam och Oscars prinsessa först skepnaden av,
kanske inte så mycket litterära hängsmycken som – just vad betraktaren vid
en första heterosexuell manlig anblick ser, vackra, sexiga varelser. När
dessa båda efer ett tag skildras såsom varande intelligenta och självständiga
varelser är det måhända inte en Goethes poesi eller en Freuddsk analys] som
presenteras, men man skall komma ihåg att bokns form är actionromanens, och att
företeelser i en sådan betonas efer deras vikt för historiens utveckling.
Följakligen har hjältarna 99 procent av strålkastarljuset, och allt utom
birollernas viktigaste drag missas av ljuskäglans hastiga svep.
En kvinnosakskämpe i bekantskapskretsen tyckte att ‘det väl var klart att
den svarta prinsessan skulle dö ihop med allt hon prioriterade i stället för
att uppfylla alla kvinnors plikt och bli en knulldocka som sade oooh och aaah
om den egentligen underlägsna västerländska civilisation som Mannen nådigt
erbjudit henne’, och menade när jag anförde att mordet på ett i vissa
avseenden mer avancerat folk var en typisk och effektiv väg att gå för att
belysa rigets idiotiska vansinne och vidrighet (Vem hade kommit ihåg Ringaren
i Notre Dame ifall den hade slutat som Disneyversionen?) att det var ett
undermedvetet val att uttrycka saken så att det passar i just denna form. Lär
jag någonsin känna Guillou personligen vågar jag kanske gissa. 🙂
Det är sant att Guillou skriver Hamilton, och att Hamilton likt en figur i ett
modernt dataspel ber kläder och ansikte, till Arn, Oscar, Lauritz eller till
och med Birger Jarl, men Hamilton är en ruskigt bra motor för att driva en
actionhistoria. Och vem bryr sig egentligen om pjäsernas personlighet när man
spelar schack?
Jag njöt faktiskt av att se första världskriget skildras ur ett annat, både
kontinent- ochnationsmässigt ovanligt perspektiv. Många tycks lida av en
Hitler-och-Stalin-blindhet som får de att tro att seare tiders polariserade
vörldsordning är tillämplig även här. Tyskland hade en kaiser som kanske borde
ha hållit sig till båttävlingar i stället för diplomati, sant, men Tyskland
bar ju också i mångt och mycket den omdebatterade ledartröja som i modernare
tider övertogs av USA.
Jag tycker att Guillou gör ett ovanligt bra jobb med att skildra personer utan
att låta moderna tiders facit skina igenom alltför mycket. Bröderna stöder
Tyskland, eftersom Tyskland är vad som gav dem de mesta av deras vuxna liv,
alldeles oavsett atten herre några år senare skulle raka mustaschen kort.
Jag tyckte vid ett par tillfällen att saker var lite för hastigt avklarade,
eningsutbyten ignorerade och så vidare, det håller jag med om. Men som
actionroman avsedd att skildra strömningar i sin samtid kändes den ovanligt
trovärdig.
I brobyggarna ljuger han helt enkelt om tyskarnas framgång i Afrika. Jag fattar inte att folk som känner till historien om slag mellan tyskland o england där nere inte drog upp det att han har helt fel. Kan det vara så att ingen vågar oponera sig mot Guillou?