IF: Låtsaskompisar
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi John Krasinski
Efter två intensiva och mörka A Quiet Place-filmer vill regissören och skådespelaren John Krasinski byta genre och göra något diametralt motsatt mot den hårdföra och skräckinjagande kampen på liv och död i ett apokalyptiskt USA. Resultatet blir en sockersöt, simpel men ändå charmerande familjefilm som vill appellera till de allra yngsta i publiken. Den renodlade familjefilmen har många skepnader idag, antingen genom actionfilmer som exempelvis Avengers och Star Wars, men också animerade projekt, som bland annat Pixar länge varit världsledande inom vad gäller att fånga både stora och små.
Därför är det uppmuntrande att Krasinski önskar göra en mer traditionsenlig familjefilm, utan action eller några som helst explosiva inslag. Det hela vill istället anta samma skepnad som de bästa filmerna från Pixar men också Studio Ghibli. Det innebär en film som gärna nyttjar det övernaturliga och där en ung protagonist tvingas inse att världen är betydligt mer komplex än vad denne intalat sig själv. Beståndsdelarna är lika klassiska som de är förutsägbara, något som nödvändigtvis inte är fel. Nämnda Pixar och Ghibli har återanvänt tematik och stämningslägen men lyckas implementera dem i nya och fascinerande kontexter som gör att de inte framstår återvunna eller ointressanta.
Krasinskis starka önskan att emulera samma snillrika dramaturgi och känslomässiga utdelning är aningen för ambitiös för hans – fortfarande, inte helt fläckfria regi. Flera scener ter sig aningen ansträngda och inte naturligt entusiastiska. Det är omöjligt att inte se flera paralleller med den bortglömda – och misslyckade, Till Vildingarnas Land av Spike Jonze, där fantasifulla plyschfigurer spelar en avgörande roll och där barns fantasi står i centrum. Men faktum är att filmen också delar ett antal av de problem som sänkte Jonze ambitiösa projekt, framförallt i och med huvudrollsinnehavaren Cailey Fleming som sadlats med en överlag ointressant roll som gör hennes många gånger starka skådespel lönlöst.
Ensemblen är sannerligen inte befriad från talang, aktörerna som lånat ut sina röster har så mycket stjärnglans att vintergatan bleknar, George Clooney, Bradley Cooper och Awkwafina är bara ett några av dem som förekommer, dock i oerhört korta och mestadels triviala roller. Istället får Ryan Reynolds hålla i taktpinnen, och efter ha rehabiliterat sin karriär med Deadpool och ett antal andra projekt har Reynolds numera statusen som ett charmtroll som inte kan göra något fel… Förutom här. Mycket av Reynolds akt här går på autopilot och känns inte det minsta inspirerad. Överlag saknas en riktigt potent skådespelarinsats som kan förankra filmen och ge den ett genuint lyft, något som hade varit oerhört behjälpligt. Och Steve Carell, som skänker sin stämma till den kramgoa jätten Blue, har haft bättre och mer vakna dagar än här.
Men allt är inte turbulent, för trots att Krasinski saknar fingerfärdigheten för att fullt ut realisera sina visioner är viljan och intentionerna helt befriade från cynism. Där alltför många projekt – som utger sig för att vara familjefilmer, idag går på ren och skär rutin, finns här en tydlig och uppenbar önskan att göra en högkvalitativ film utan en enda ond fiber kroppen. Detta gör att flera av klavertrampen inte blir fullt dödliga, snarare dråpliga.
Och ibland räcker goda intentioner en bra bit, för trots att filmen är sockrad till den grad att både viktväktarna och diabetesförbundet borde ingripa, är det närmast omöjligt att bli upprörd. Det hela är så pass välmenande och uppriktigt att även den sockerchock som är filmens slut går att svälja, även om tänderna ilar efteråt.
IF: Låtsaskompisar trampar fel, slinter och når inte ens halvvägs till att vara en fulländad familjefilm. Men den generösa, välkomnande samt hoppfulla auran som omger filmen skapar ett oväntat välbehag som är ytterst uppskattat i värld som inte bär med sig många – eller ens några, av de ovan nämnda goda attributen.