Immaculate
Betyg 1
Svensk biopremiär. 17 maj 2024
Regi Michael Mohan
Om det skulle finns sju imaginära dödssynder för filmskapande lyckas Immaculate, regisserad av Michael Mohan och producerad av huvudrollsinnehavaren Sydney Sweeney, begå samtliga. Skräckfilmen förblir ständigt närvarande och relevant, genren kan kanalisera de mest fascinerande ögonblicken från barndomen, då sagor och skrönor fascinerade med mystik och obehag. I genrens mest bejublade stunder binds ren och skär terror ihop med mer djuplodande analyser om antingen religon eller samhället i stort.
Immaculate chockerar endast på helt fel sätt och allt intellektuellt tuggmotstånd uteblir. Istället är det en erbarmlig uppvisning i genrens absolut sämsta tendenser. Det brukar ibland skämtas om att filmindustrin bygger på manus-optioner. Att vi alltför ofta får snarlika filmer med mycket korta mellanrum.
Från förra årets – urusla, The Nun II, till årets The First Omen, borde en hel subgenre snart etableras, kallad nunneskräck. Immaculate kan i alla fall ansluta till detta ”glamorösa” sällskap som ytterligare ett kolossalt fiasko som skändar filmmediet och serverar biopubliken det absolut sämsta skräckgenren har att erbjuda.
Att ifrågasätta filmens berättelse vore lika givande som att påpeka att god kroppshygien är uppskattat. Problemen sträcker sig nämligen långt bortom det fullkomligt värdelösa manuskriptet och en berättelse som saknar all form av originalitet eller inspiration. Filmens knappa budget på nio miljoner dollar måste nödvändigtvis inte innebära överdrivna begränsningar. Skräckfilmer har ofta visats sig vara oerhört motståndskraftiga vad gäller att tilldelas bristfälliga resurser. Dock kan man fråga sig om nämnda budget stämmer överhuvudtaget, då inte ens elräkningarna verkar ha betalats. Immaculate är nämligen inte belyst, det är ett becksvart foto som inte ens kan använda sig av naturligt ljus för att skapa ett någorlunda städat utseende. Det totala mörker som döljer precis allt orsakar allvarliga synskador, tittaren tvingas kisa och vrida på huvudet för att se vad som överhuvudtaget sker framför en. Inte för att det är mycket som missas, det som förekommer på duken är en ren travesti av smärtsamt uselt skådespel, värdelösa försök till skräck och skandalöst uselt filmskapande.
Det enda som skapar någon som helst reaktion är att se Sydney Sweeney, som verkar ha gjort något hemskt i sitt föregående liv, inget annat kan förklara medverkan i ett ’’pärlband av kalkoner’’. Efter att ha varit med i den helt makabert usla Madame Web är det återigen dags för en film – där Sweeney medverkar, att hyvla ned alla tänkbara barriärer för hur uselt något kan vara på bioduken. Sweeneys agerande är inte heller guds gåva till filmkonsten. Förutom kopiösa mängder primalskrik och lika många stressade flås erbjuds ingenting som kan kategoriseras som uthärdligt.
Som den sista kronan på verket har helvetet utrustats med ett bombastiskt och plågsamt soundtrack där kyrkorglar och domedagskörer demolerar alla möjligheter till att skapa intensitet eller stilfull skräck.
Immaculate är en vandrande synd som förtjänar att korsfästas för sina dåd mot publiken.