Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jan Guillou

Blå stjärnan av Jan Guillou – fortfarande lika fyrkantiga karaktärer men intressant om motståndskampen mot nazismen i Norge

by

blastjarnan

Blå stjärnan
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet (del 5)
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164204554

Ja då har Jan Guillou släppt den femte romanen i sin serie där han skildrar 1900-talet. Han har fått kritik för att vara gubbig och mest låta männen ta för sig i hans böcker. Nu bryter han mot detta och låter den unga kvinnan Johanne Lauritzen vara bokens huvudkaraktär och hjälte. För hjälte är hon, om möjligt med ännu större hjältegloria än Hamilton på sin tid. Hon är spion och jobbar på uppdrag både för den brittiska underrättelsetjänsten och den norska motståndsrörelsen. Hon är tuff, självsäker och har inga problem att lura nazisterna genom att gå till sängs med deras befälhavare.

Jan Guillous romansvit Det stora århundradet är en berättelse om 1900-talet, mänsklighetens kanske största, grymmaste och blodigaste århundrade. I Blå stjärnan tar Jan Guillou med oss till mitten av 1900-talet och andra världskriget, där en kvinna, Johanne Lauritzen, hamnar som spion mitt i den undre världen i Stockholm.

Utanför Sveriges gränser dånar den världsbrand som med tiden kommer att kallas andra världskriget. Konflikten skär djupt in i familjen Lauritzen där den äldste brodern Lauritz varken vill se eller förstå vad som händer.
För hans två döttrar Johanne och Rosa är perspektivet och moralen den rakt motsatta. Rosa är anställd inom den legala militära underrättelsetjänsten. Hon kommer därmed att tillhöra den lilla krets i det svenska samhället som vet mest om kriget.

Johanne, som redan i början av kriget arbetade som kurir åt den norska Hjemmefronten, är närmast förutbestämd att hamna i Stockholms illegala värld av spioneri, svek och förräderi eftersom hon rekryterats av den brittiska spionoch sabotageorganisationen, SOE. Inom kort befordrad till kaptens grad i den brittiska armén kommer hon att hamna i strid med såväl SS-styrkor i Norge som tyska gränsvakter när den största och viktigaste operationen närmar sig: att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen. Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Jan Guillou är sig lik. Han kan mycket om spionvärlden och om andra världskriget och motståndskampen. På det viset är boken intressant att läsa men inte litterärt. Alla karaktärer talar fyrkantigt. Johanne må vara en kvinna men hon talar och tänker precis som alla andra av Guillous hjältar.

En sak som stör mig i alla böckerna i denna serie är att allt är så idylliskt. Denna Lauritzen-släkt är så lyckad, allt går dem väl även om de stöter på problem längs vägen tar de allt med samma förståndiga perspektiv. Allt är oså idyllisk, de äter bra mat och det är sådan fin värme mellan medlemmarna i denna välbärgade släkt. Det är rent av lite äckligt att de alla är så välbärgade och inte behöver oroa sig ett dugg för sin försörjning. Att skildra 1900-talet ur en ultra-förmögen släkts synvinkel känns inte helt trovärdigt, inte så representativt för hur människor hade det under 1900-talet.

Visst, i förbifarten nämner Jan Guillou att det finns andra människor som inte har det lika väl förspänt. Det känns ändå mest som att han gör det för att ha kvar sitt vänsteralibi.

Ok, han är en berättare men det blir aldrig särskilt spännande. Vi vet att Johanne är en riktig hjälte och jag blir aldrig orolig att det inte ska gå alldeles perfekt för henne.

Bokens behållning ligger på beskrivningen av motståndskampen mot nazismen i Norge och beskrivningen av hur många svenska blundade för vad som hände medan andra engagerade sig och hjälpte norrmännen att fly från nazismen som ockuperat deras land.

Jan Guillou gör med sin femte roman i sviten om 1900-taelet ett gästspel i sitt specialområde spionromanen och det fungerar godkänt även om personerna som i alla hans romaner är fyrkantiga och som små Guillou-hybrider.

Jan Guillou: Dandy – 1900-talets inledning sett ur en bortskämd överklass synvinkel

by

Dandy
Författare: Jan Guillou
Formgivare: Eric Thunfors
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 2
Utgiven: 201209
ISBN10: 9164203670
ISBN13: 9789164203670

Att skildra 1900-talet i en stor släktkrönika är ett stort projekt. En spännande tanke. Jag har nu läst andra delen i Jan Guillous 1900-talsskildring. Jag är långt ifrån imponerad. Eftersom hans huvudpersoner, tre bröder från Norge, är supermänniskor som är hur duktiga som helst och snabbt klättrar upp i samhällshierkin är det mer en superhjältesaga i stil med Hamilton. Men när det gäller Hamilton är det lättare att smälta och se det som vad det är, enkel underhållning. Men en underhållningsroman med ytligt skissade unga män som lyckas med allt de företag sig faller platt, speciellt när syftet sägs vara ambitionen att skildra 1900-talet.

Handlingen kretsar kring de tre norska bröderna som föds i fattiga och i enkla förhållanden, men de visar sig ha en osedvanlig stor fallenhet för teknik och skickas på rika mäns bekostnad till en förnämlig teknisk utbildning i Dresden, i Tyskland.

I första boken, som jag skrev om här, får vi framför allt följa de två äldre bröderna. I den andra boken, “Dandy”, får vi följe Sverre, den yngre brodern. Han mötte en engelsk lord under studietiden i Tyskland och följer med sin älskare till godset i England där han lever ett överklassliv. Sverre och hans älskare Albie kan ägna hur mycket tid som helst åt tekniska uppfinningar – oavsett om uppfinningarna sedan kan användas eller inte. Och dessemellan hinner de dricka whisky, bada och älska i den inomhuspool Albie inrättat – och snart upptäcker Sverre dessutom att han är oerhört konstnärlig. Han kan leka med sitt skissande hur mycket som helst, utan att oroa sig för annat än hur han ska konversera rätt på de fina middagarna med överklassen.

Ja “Dandy” är möjligen en skildring av början av 1900-talet sett ur en bortskämd brittisk överklass synvinkel.

Kärlekshistorien mellan Sverre och Albie måste vara en av de mest ytligt skissade i litteraturhistorien. Överhuvudtaget är alla karaktärer skildrade så det är helt omöjligt att se dem som riktiga människor. Jag har aldrig träffat så ytliga personer i verkligheter. Antingen beror det på att Jan Guillou inte kan skildra karaktärer så det blir trovärdigt eller så är det helt enkelt så människor i hans samhällsklass beter sig, tänker och uppför sig. Kanske är det den värld Jan Guillou känner till. Att han sedan lite pliktskyldigast leker vänster genom att låta Sverre utifrån sin enkla bakgrund ibland tänka lite om skillnaderna mellan människors villkor, nja det känns mest konstruerat.

“Dandy” är nog det sämsta jag läst på mycket länge – jag fick verkligen tvinga mig själv att läsa klart den. Litterärt ligger den på låg nivå, det är alldeles för mycket som bara berättas ytligt istället för att framställas dramatiskt eller litterärt.

Det enda som var roligt eller snarare läsvärt i boken var två saker:
skildringen av den tidens framväxande konst- och kulturrörelser, skildring om hur många brittiska konstkritiker var helt oförstående till van Gogh, Paul Gauguin, Picasso och Matisse.

Det andra som var intressant var skildringen av kriget. Första världskriget inträffar också under bokens gång och där har Jan Guillou en ovanlig inställning. Han skildrar britterna som odrägliga och vidriga och rasistiska i sitt koloniala förtryck av afrikaner. Där har han säkert fakta. Guillou visar också hur fredsavtalet efter första världskriget lade grunden för andra världskriget. Han skildrar också hur äckligt falskt medier uppträdde under kriget och censurerade saker som talade mot britterna.

Men någon stor skildring av 1900-talet är Jan Guillou inte på väg att skapa.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Filmrecension: Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – En klassisk hjältefilm

by

Hamilton – Men inte om det gäller din dotter
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 september 2012

Det här är en klassisk rak actionfilm med Hamilton som en stark hjälte. På ytan är det en enkel actionfilm: ett barn kidnappas och varken de svenska myndigheterna eller de amerikanska kan eller vill egentligen ta itu med brottet. Amerikanarna sätter tillgången till olja före allt annat. Enda chansen att rädda den kidnappade flickan är att Hamilton sätter ihop en egen liten grupp som tar sig in i kidnapparnas näste.

Om du tröttnat på de filmer där Hamilton vacklar och brottas med sitt psyke då har du en film för dig. Hamilton, spelad av Mikael Persbrandt, är tillbaka på sitt arbete inom den hemliga militära tjänsten. Han har kommit över katastrofen då hans familj utraderades i en hämndaktion. Han är nära vän med Ewa Tangly, en kvinnlig chef på Säpo och han är gudfar åt hennes dotter.

Filmen tar ut en del politiska svängar och den tar upp aktuella nutidsfrågor, främst kring terrorism. USA är “the bad guy”, liksom fundamentalistiska muslimska terrorister men det finns också rättrådiga muslimer, annars vore det inte en film som bygger på Jan Guillous böcker.

Ett skrämmande fråga som är värd att fundera på efter filmen är hur övervakade människor är idag med kameror och satelitkameror.

Visst, Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – är inget stort drama, det är en rak actionfilm, men som sådan är den godkänd. Ett extra plus får den för att det alltid är roligt när en rad duktiga svenska skådespelare är med, som Lennart Hjulström som DG och Reuben Sallmandet som Pierre Tanguy och Frida Hallgren som Ewa Tanguy, att rollerna inte ställer allra högsta krav på skådespelarnas insats är visserligen sant, men det är en hygglig actonfilm utan större dramatiskt djup och med en del politiska släggor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

by

“Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialisten Guillou kan inte skriva ur arbetarnas perspektiv – Mina tankar om Brobyggarna av Jan Guillou

by

Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.

Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.

Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,

Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.

Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.

Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.

Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns  så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.

En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.

Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.

En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.

Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.

I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.

Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199

Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,