• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jan Guillou

Bokrecension: Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters av Jan Guillou – lättläst, underhållande, tankeväckande

7 april, 2023 by Rosemari Södergren

Eventuellt uppsåt : att döda ortens gangsters
Författare Jan Guillou
Serie Firma Hamilton & Ponti (del 2)
Utgivningsdatum 2023-03-29
Förlag Piratförlaget
ISBN 9789164208606

En lättläst, underhållande och tankeväckande återkomst av journalistveteranen Erik Ponti och hans gamle vän, underrättelseofficeren Carl Hamilton. Det har blivit pensionärer, har krämpor och tar sig fram med käpp. Efter att ha lyckats hjälpa en orättvist behandlad äldre dam i förra boken har de fått smak på att hjälpa människor som är utsatta och i synnerhet brinner deras hjältemod för att ge stöd åt äldre som blivit lurade av bedragare per telefon.

Det visar sig vara både lätt och svårt. Olyckliga omständigheter blir på sätt och vis en stor hjälp på traven. Putins Ryssland anfaller Ukraina förändras förutsättningarna radikalt. Carl Hamilton återinkallas i tjänst och plötsligt får de två vännerna tillgång till hisnande militära resurser. Inom kort har de utvecklat en form av elektronisk krigföring som skulle kunna förinta hela den organiserade brottsligheten.

Med tre avslutade romanserier och över 13 miljoner sålda böcker enbart i Sverige är Jan Guillou
utan tvekan en känd och läst författare. Under fem decennier har han underhållit många läsare. Han behärskar konsten att skriva så det blir flyt i texten. När jag börjar läsa något av Jan Guillou går det snabbt att läsa och det går knappt att lägga undan boken. På ett sätt är hans böcker inte sådana som jag behöver tänka och reflektera över varje stycke men samtidigt sätter berättelsen och framför Erik Pontis alla åsikter fart på mitt reflekterande. Det finns massor att argumentera för och emot Pontis åsikter, som uppenbart är Jan Guillous alter ego. Ibland är det väldigt roligt att läsa dessa utvikningar i texten som är i klass med Klas Östergren, ibland tolkar jag det som att Jan Guillou driver med sig själv genom Erik Ponti. Ibland skulle jag vilja diskutera med honom och ifrågasätta en del.

Erik Pontis funderingar över tillvaron upplever jag som en spegling av Jan Guillou. Erik Ponti är fixerad vid sina uppfattningar, ibland väl underbyggda men ibland tagna i luften. Som när Ponti påstår att Sverige under en period under covid-19-pandemin hade lägre antal smittade än våra skandinaviska grannländer. Där har ju både Guillou och Ponti helt fel. Orsaken till att Sverige under en kort tid hade färre registrerade smittade berodde på att Sverige inte testade människor alls i samma hög grad som våra grannländer. Jag kan inte låta bli att undra hur hjärntvättade journalisterna på Aftonbladet var under pandemin, där den redaktionen verkligen var husbondens röst, det vill säga en megafon åt den socialdemokratiska statsministern och Folkhälsomyndigheten.

Ponti får liksom Guillou tusentals hatmail från högerextrema troll som irriterar sig på att han ständigt skriver om att muslimer aldrig blir rättvist behandlade i Sverige. Jag har lite svårt att hålla med Guillou/Ponti om att muslimer särbehandlas i Sverige. Ponti tar upp några sådana fall och det är oftast personer som misstänkts vara terrorister. Där finns det svårigheter i och med att det de åtalas för är hemligstämplat och det är alltid riskfyllt i ett samhälle med hemliga anklagelser. Jag ifrågasätter inte att det förekommit situationer där några blivit felbehandlade och feldömda. Men det händer andra än muslimer också. Ponti/Guillou hade blivit mer trovärdig om han någon gång erkände att det finns problem med islamisters ideologi.

Jag har märkt att det oftare är män än kvinnor som inte kan se att det finns ett hot mot kvinnor från islams läror. Det finns ännu inget land som styrs av islam där kvinnor har samma rättigheter som män. Se Iran, se Saudiarabien. Ponti säger också att det inte krävs mod att driva med muslimer. Hmm, det finns många som inte vågar framföra någon kritik offentligt mot vad islam står för. Har han aldrig hört talas om självmordsbombare eller om attackerna 11 september 2001 mot World Trade Center-tornen i USA? Totalt dog 2.762 av de cirka 17.400 människorna som befann sig i World Trade Center under attacken. Samtliga 265 flygplanspassagerare dog. Så av och till är Ponti/Guillou väldigt provocerande.

Ett av benen för denna bok är Pontis tankar, det vill säga Guillous åsikter om allt möjligt, som författarkollegor, SÄPO, Lars Vilks rondellhundar, Putin, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Liberalerna, andra journalister som han gärna häcklar om de har andra åsikter om han själv med mera, med mera. Ett annat ben som boken stödjer sig på är handlingen, framför allt projektet att jaga digitala rånare. En fråga berättelsen ställer: Helgar ändamålet vilka medel som helst? Det är en riktig skröna Jan Guillou berättar om detta projekt. Men jag tänker inte avslöja hur detta projekt går till, det vore att förstöra en del av läsningen.

Att Erik Ponti är Jan Guillou är tydligt, men vem är Hamilton? Är han Guillous drömbild av sig, den han vill vara eller ville vara när han var ung? Hamilton är vältränad och klarar allt, en manlighets-symbol för vissa. Jan Guillou/Erik Ponti har en del typiska sådana intressen som att döda oskyldiga djur. Hur ska jakt annars beskrivas än en uppvisning av sin manlighet – att för nöjes skull skjuta ihjäl hjortar eller rentjurar eller rävar eller afrikanska djur?

Sverige är ett av världens mest åldersdiskriminerande länder. Det är bokens starkaste ben. Ponti och Hamilton må vara upp i åren men de visar tydligt att de är intressanta människor och kan få saker utförda trots krämpor. Människor som kommit i ålder är minst lika intressanta som yngre människor. Det finns många fina detaljer kring livet som äldre som när Ponti som plockar vårprimörer åt sin fru som kommer hem till huset på landet på helgerna och skildringen av umgänget med vänner och reflektioner kring livet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Jan Guillou

Blå stjärnan av Jan Guillou – fortfarande lika fyrkantiga karaktärer men intressant om motståndskampen mot nazismen i Norge

22 september, 2015 by Rosemari Södergren

blastjarnan

Blå stjärnan
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet (del 5)
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164204554

Ja då har Jan Guillou släppt den femte romanen i sin serie där han skildrar 1900-talet. Han har fått kritik för att vara gubbig och mest låta männen ta för sig i hans böcker. Nu bryter han mot detta och låter den unga kvinnan Johanne Lauritzen vara bokens huvudkaraktär och hjälte. För hjälte är hon, om möjligt med ännu större hjältegloria än Hamilton på sin tid. Hon är spion och jobbar på uppdrag både för den brittiska underrättelsetjänsten och den norska motståndsrörelsen. Hon är tuff, självsäker och har inga problem att lura nazisterna genom att gå till sängs med deras befälhavare.

Jan Guillous romansvit Det stora århundradet är en berättelse om 1900-talet, mänsklighetens kanske största, grymmaste och blodigaste århundrade. I Blå stjärnan tar Jan Guillou med oss till mitten av 1900-talet och andra världskriget, där en kvinna, Johanne Lauritzen, hamnar som spion mitt i den undre världen i Stockholm.

Utanför Sveriges gränser dånar den världsbrand som med tiden kommer att kallas andra världskriget. Konflikten skär djupt in i familjen Lauritzen där den äldste brodern Lauritz varken vill se eller förstå vad som händer.
För hans två döttrar Johanne och Rosa är perspektivet och moralen den rakt motsatta. Rosa är anställd inom den legala militära underrättelsetjänsten. Hon kommer därmed att tillhöra den lilla krets i det svenska samhället som vet mest om kriget.

Johanne, som redan i början av kriget arbetade som kurir åt den norska Hjemmefronten, är närmast förutbestämd att hamna i Stockholms illegala värld av spioneri, svek och förräderi eftersom hon rekryterats av den brittiska spionoch sabotageorganisationen, SOE. Inom kort befordrad till kaptens grad i den brittiska armén kommer hon att hamna i strid med såväl SS-styrkor i Norge som tyska gränsvakter när den största och viktigaste operationen närmar sig: att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen. Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Jan Guillou är sig lik. Han kan mycket om spionvärlden och om andra världskriget och motståndskampen. På det viset är boken intressant att läsa men inte litterärt. Alla karaktärer talar fyrkantigt. Johanne må vara en kvinna men hon talar och tänker precis som alla andra av Guillous hjältar.

En sak som stör mig i alla böckerna i denna serie är att allt är så idylliskt. Denna Lauritzen-släkt är så lyckad, allt går dem väl även om de stöter på problem längs vägen tar de allt med samma förståndiga perspektiv. Allt är oså idyllisk, de äter bra mat och det är sådan fin värme mellan medlemmarna i denna välbärgade släkt. Det är rent av lite äckligt att de alla är så välbärgade och inte behöver oroa sig ett dugg för sin försörjning. Att skildra 1900-talet ur en ultra-förmögen släkts synvinkel känns inte helt trovärdigt, inte så representativt för hur människor hade det under 1900-talet.

Visst, i förbifarten nämner Jan Guillou att det finns andra människor som inte har det lika väl förspänt. Det känns ändå mest som att han gör det för att ha kvar sitt vänsteralibi.

Ok, han är en berättare men det blir aldrig särskilt spännande. Vi vet att Johanne är en riktig hjälte och jag blir aldrig orolig att det inte ska gå alldeles perfekt för henne.

Bokens behållning ligger på beskrivningen av motståndskampen mot nazismen i Norge och beskrivningen av hur många svenska blundade för vad som hände medan andra engagerade sig och hjälpte norrmännen att fly från nazismen som ockuperat deras land.

Jan Guillou gör med sin femte roman i sviten om 1900-taelet ett gästspel i sitt specialområde spionromanen och det fungerar godkänt även om personerna som i alla hans romaner är fyrkantiga och som små Guillou-hybrider.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1900-talet, Jan Guillou, Spionroman

Jan Guillou: Dandy – 1900-talets inledning sett ur en bortskämd överklass synvinkel

10 september, 2012 by Rosemari Södergren

Dandy
Författare: Jan Guillou
Formgivare: Eric Thunfors
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 2
Utgiven: 201209
ISBN10: 9164203670
ISBN13: 9789164203670

Att skildra 1900-talet i en stor släktkrönika är ett stort projekt. En spännande tanke. Jag har nu läst andra delen i Jan Guillous 1900-talsskildring. Jag är långt ifrån imponerad. Eftersom hans huvudpersoner, tre bröder från Norge, är supermänniskor som är hur duktiga som helst och snabbt klättrar upp i samhällshierkin är det mer en superhjältesaga i stil med Hamilton. Men när det gäller Hamilton är det lättare att smälta och se det som vad det är, enkel underhållning. Men en underhållningsroman med ytligt skissade unga män som lyckas med allt de företag sig faller platt, speciellt när syftet sägs vara ambitionen att skildra 1900-talet.

Handlingen kretsar kring de tre norska bröderna som föds i fattiga och i enkla förhållanden, men de visar sig ha en osedvanlig stor fallenhet för teknik och skickas på rika mäns bekostnad till en förnämlig teknisk utbildning i Dresden, i Tyskland.

I första boken, som jag skrev om här, får vi framför allt följa de två äldre bröderna. I den andra boken, ”Dandy”, får vi följe Sverre, den yngre brodern. Han mötte en engelsk lord under studietiden i Tyskland och följer med sin älskare till godset i England där han lever ett överklassliv. Sverre och hans älskare Albie kan ägna hur mycket tid som helst åt tekniska uppfinningar – oavsett om uppfinningarna sedan kan användas eller inte. Och dessemellan hinner de dricka whisky, bada och älska i den inomhuspool Albie inrättat – och snart upptäcker Sverre dessutom att han är oerhört konstnärlig. Han kan leka med sitt skissande hur mycket som helst, utan att oroa sig för annat än hur han ska konversera rätt på de fina middagarna med överklassen.

Ja ”Dandy” är möjligen en skildring av början av 1900-talet sett ur en bortskämd brittisk överklass synvinkel.

Kärlekshistorien mellan Sverre och Albie måste vara en av de mest ytligt skissade i litteraturhistorien. Överhuvudtaget är alla karaktärer skildrade så det är helt omöjligt att se dem som riktiga människor. Jag har aldrig träffat så ytliga personer i verkligheter. Antingen beror det på att Jan Guillou inte kan skildra karaktärer så det blir trovärdigt eller så är det helt enkelt så människor i hans samhällsklass beter sig, tänker och uppför sig. Kanske är det den värld Jan Guillou känner till. Att han sedan lite pliktskyldigast leker vänster genom att låta Sverre utifrån sin enkla bakgrund ibland tänka lite om skillnaderna mellan människors villkor, nja det känns mest konstruerat.

”Dandy” är nog det sämsta jag läst på mycket länge – jag fick verkligen tvinga mig själv att läsa klart den. Litterärt ligger den på låg nivå, det är alldeles för mycket som bara berättas ytligt istället för att framställas dramatiskt eller litterärt.

Det enda som var roligt eller snarare läsvärt i boken var två saker:
skildringen av den tidens framväxande konst- och kulturrörelser, skildring om hur många brittiska konstkritiker var helt oförstående till van Gogh, Paul Gauguin, Picasso och Matisse.

Det andra som var intressant var skildringen av kriget. Första världskriget inträffar också under bokens gång och där har Jan Guillou en ovanlig inställning. Han skildrar britterna som odrägliga och vidriga och rasistiska i sitt koloniala förtryck av afrikaner. Där har han säkert fakta. Guillou visar också hur fredsavtalet efter första världskriget lade grunden för andra världskriget. Han skildrar också hur äckligt falskt medier uppträdde under kriget och censurerade saker som talade mot britterna.

Men någon stor skildring av 1900-talet är Jan Guillou inte på väg att skapa.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, bokblogg, bokrecension, Dandy

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Dandy, Jan Guillou

Filmrecension: Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – En klassisk hjältefilm

3 september, 2012 by Rosemari Södergren

Hamilton – Men inte om det gäller din dotter
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 september 2012

Det här är en klassisk rak actionfilm med Hamilton som en stark hjälte. På ytan är det en enkel actionfilm: ett barn kidnappas och varken de svenska myndigheterna eller de amerikanska kan eller vill egentligen ta itu med brottet. Amerikanarna sätter tillgången till olja före allt annat. Enda chansen att rädda den kidnappade flickan är att Hamilton sätter ihop en egen liten grupp som tar sig in i kidnapparnas näste.

Om du tröttnat på de filmer där Hamilton vacklar och brottas med sitt psyke då har du en film för dig. Hamilton, spelad av Mikael Persbrandt, är tillbaka på sitt arbete inom den hemliga militära tjänsten. Han har kommit över katastrofen då hans familj utraderades i en hämndaktion. Han är nära vän med Ewa Tangly, en kvinnlig chef på Säpo och han är gudfar åt hennes dotter.

Filmen tar ut en del politiska svängar och den tar upp aktuella nutidsfrågor, främst kring terrorism. USA är ”the bad guy”, liksom fundamentalistiska muslimska terrorister men det finns också rättrådiga muslimer, annars vore det inte en film som bygger på Jan Guillous böcker.

Ett skrämmande fråga som är värd att fundera på efter filmen är hur övervakade människor är idag med kameror och satelitkameror.

Visst, Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – är inget stort drama, det är en rak actionfilm, men som sådan är den godkänd. Ett extra plus får den för att det alltid är roligt när en rad duktiga svenska skådespelare är med, som Lennart Hjulström som DG och Reuben Sallmandet som Pierre Tanguy och Frida Hallgren som Ewa Tanguy, att rollerna inte ställer allra högsta krav på skådespelarnas insats är visserligen sant, men det är en hygglig actonfilm utan större dramatiskt djup och med en del politiska släggor.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, action, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Action, Filmrecension, Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, Scen

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

15 september, 2011 by Rosemari Södergren

”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Jakubowski, Tyskland, Belgien, krig, historierevisionism

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Belgien, historierevisionism, Jakubowski, Jan Guillou, Krig, Tyskland

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Lennart Hellsings klassiker Ägget får nypremiär i Malmö

Sandra Stojiljkovic i föreställningen … Läs mer om Lennart Hellsings klassiker Ägget får nypremiär i Malmö

Filmrecension: Shelter – actionspäckad thriller om övervakningssamhällets faror

Shelter Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Shelter – actionspäckad thriller om övervakningssamhällets faror

Sången och ett skönt ”chilla – sound” får främst kvinnor att smälta – Hannes på Pustervik

13/2 2026 Pustervik i … Läs mer om Sången och ett skönt ”chilla – sound” får främst kvinnor att smälta – Hannes på Pustervik

Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok … Läs mer om Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Tolv på scen – och en hel lokal i rörelse

Club Killers på Kollektivet Livet - … Läs mer om Recension: Tolv på scen – och en hel lokal i rörelse

Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

vecka 7 10-13/ 2 2026 Big Bang på … Läs mer om Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

När Lars Norén i slutet av … Läs mer om Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

Frankenstein Av Nick Dear Baserad på en … Läs mer om Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

Filmrecension: Kärlekens många röster – en varm, rolig komedi om en dejt

Kärlekens många röster Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Kärlekens många röster – en varm, rolig komedi om en dejt

Filmrecension: Ett privat liv – underbart förvillande med blandning av flera genrer

Ett privat liv Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Ett privat liv – underbart förvillande med blandning av flera genrer

Filmrecension: Den svenska länken – klart sevärd även om den är lite för komisk

Den svenska länken Betyg 3 Global … Läs mer om Filmrecension: Den svenska länken – klart sevärd även om den är lite för komisk

Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

Goat: Bäst i Världen Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in