Das Pop tillhör Belgiens finaste popexporter även om bandmedlemmarna numera bor på olika platser runt om i Europa, bandets basist bor faktiskt i Stockholm.
I september släpper de sitt fjärde album som bär titeln Game.
Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Bent van Looy inför deras spelning på Debaser Slussen den tjugoförsta maj.
Kan du berätta hur ni bildades?
Jag flyttade själv från Antwerpen till Gent när jag var sexton år och lärde känna Reinhard och Niek i klassrummet. Till en början ogillade vi varandra men när de fick reda på att jag kunde spela trummor började vi experimentera i musiksalen och vi har varit ett band ända sedan dess. Fast vi har inte alltid hetat Das Pop, i början kallade vi oss för Things to Come.
Hade ni några influenser?
Det var det som var grejen, vi hade inga influenser. Ena dagen kunde vi sätta oss ner och skriva en sydamerikansk-influerad låt som vi döpte till ”samban” för att nästa dag skriva något jazzigt som vi kallade ”jazzen”. Vi försökte oss nog på alla genrer utan att riktigt låta som någon.
Hur lång tid dröjde det innan ni fick skivkontrakt?
Skivkontraktet dröjde tills långt senare. 1998 ställdes vi under ett bandmöte inför valet mellan att satsa allt på bandet eller att ge upp helt. Vi valde att fortsätta, ett år senare erbjöds vi vårt första skivkontrakt. Det var under samma bandmöte vi bytte namn till Das Pop.
Er senaste singel heter The Game, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?
Vi skrev faktiskt den låten, liksom större delen av nya skivan, i Sverige. Den är olik allt vi gjort tidigare så vi var faktiskt tvungna att ändra på arrangemanget en hel del för att undvika att låta som ett dåligt boogie woogie-band. Textmässigt kretsar låten kring metaforer och regler gällande livet, kärlek och vårt äventyr i musikbranschen.
Kan du berätta lite om er nya skiva och på vilka sätt den skiljer sig från vad ni gjort tidigare?
På vår förra skiva ville producenten fånga känslan som uppstod i replokalen. Den här gången ville vi göra något annorlunda. Vi skrev låtarna i Stockholm och valde att producera skivan på egen hand. Först var det lite läskigt för vi hade inte tillåtit oss själva att skriva nya låtar på nästan fyra år men när vi väl kom igång gick det förhållandevis problemfritt.
Hur gick det till när ni skrev låtarna till skivan nu när ni bor utspridda över hela Europa?
Visserligen hade vi skrivit skisser till texter och ackordföljder men låtarna kom till först när vi gick in i studion. Vi kom hit fem dagar åt gången vid ett flertal tillfällen och varje gång återvände vi hem med tre nya låtar.
Har er nya skiva något koncept?
Jag tror vi skriver rätt så ärliga låtar men jag skulle inte vilja påstå att de är självbiografiska. Låtarna är oftast dramatiska, smärtsamma och mörka vilket vi försöker gömma i ett överdrivet färgglatt omslagspapper. Det är just den kontrasten mellan ljus och mörker som är vårt koncept.
Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?
Jag kan bli inspirerad av vad som helst men jag måste vara i rörelse. Jag kan inte vara stillastående. Det bästa är att vara på en plats man aldrig varit på tidigare, då tvingas man att öppna ögonen för nya intryck.
Skiljer ni er live från på skiva och har ni någon favorittyp av scen?
Vi försöker att inte göra det men av någon anledning går det alltid vildare till på scen. Saken är att du aldrig kan veta hur en spelning kommer gå i förväg. På en festival tror du oftast att det kommer gå bra men det kan lika gärna sluta i besvikelse. På en annan typ av scen kanske du är mer orolig men så blir det helt magiskt. Det viktiga är att du som artist glömmer bort dig själv – först då kan publiken glömma bort sig själva.
Kommer ni spela på några festivaler i sommar?
Ja, det är faktiskt en rätt så egendomlig företeelse att spela på festivaler. I början av sommaren längtar man ut till doften av hamburgare och vått gräs men i augusti är det doften av helvetet. Då kan man inte vänta på att få sätta sig i ett mörkt studiorum igen.
Foto: Emma Andersson