Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren
Stefan Wistrand
Utgivningsdatum: 26-03-26
ISBN 9 789188 693372
Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.
Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.
Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.
Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.
Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar
Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.
Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.
I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.