”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:
Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.
Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”
Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:
Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:
”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”
Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.
När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?
Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.
Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.
Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, Jakubowski, Tyskland, Belgien, krig, historierevisionism