• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

våld

The Dark Knight Rises – med politiska glasögon

25 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Går det att betrakta kultur (musik, film, teater, opera, litteratur, konst) utifrån politiska aspekter eller är kultur/underhållning någonting som står helt för sig själv och inte har med samhället och dess värderingar att göra?

Innan jag skriver mer måste jag för att i någon mån undvika en massa hatfulla kommentarer säga att jag jag gillar Batman och jag tycker den nya Batmanfilmen är OK. Och jag vill inte förbjuda Batmanfilmer. Jag vill bara diskutera synen på våld i samhället och i filmer.

Jag har under en längre tid analyserat vad det är för värderingar som filmer med hjältar bygger på.

Jag tror inte att människor som gör filmer lever i en annan värld långt ute i rymden utan jag är övertygad om att de lever i samma samhälle som vi andra och påverkas av samma ideal och värderingar som vi alla gör. Det låter självklart men faktum är ju att många menar att underhållningsfilmer kan vara våldsamma och ha som sensmoral att våld lönar sig och att det är helt fel att sätta in det i någon samhällsperspektiv. Och att skilja ut underhållningens värderingar från övriga samhället tycker jag är rätt världsfrånvänt.

Därmed behöver det inte vara fel att skildra våld i filmer och visst kan det vara OK att filmer erbjuder flykt från verkligheten en stund.

I en mängd underhållningsfilmer finns det hjältar som räddar medmänniskor eller hela världen eller sin nation och i 99 procent av alla dessa strider är det med våld som hjältarna vinner. Våld är därmed ett

Är det så att våld är en naturlig del av mänskligheten? Är våld något vi inte kan undvika, något vi måste acceptera? Finns det våld som är mer rätt att utföra än annat våld?

Jag tycker vi måste få ställa dessa frågor – fast det är inte särskilt politiskt korrekt att ifrågasätta våldet när det utförs av den goda, rätta sidan.

I den senaste Batmanfilmen står skurken Bane för en förvirrad blandning av kommunism och fundamentalistisk islamism och terrorism. Han kritiserar de enorma klyftorna i Gotham och orättvisorna och han kritiserar den enorma korruptionen. Men skurken tar striden mot orättvisorna med metoder som är ännu värre än det korrupta samhällets makthavare använder sig av. Bane och hans anhängare har skenrättegångar där de anklagade inte ens får ha försvare – bilder som påminner om Sovjetstatens metoder och en del andra avskräckande stater som de röda khemernas avrättande av sina egna medborgare.

Filmskaparen har i Bane samlat allt det som människor i det amerikanska systemet är rädda för.

Batman själv vill inte döda när han försvarar samhället, han vill först inte ens blanda sig i vad som händer men kan inte stå emot till slut.

Batmanfiguren själv står inte för det värsta våldet – men han tvingas ut att rädda det korrupta Gotham eftersom alternativet är så mycket värre.

Javisst, det går att se som ren verklighetsflykt och som underhållning. Men vad är det som är så farligt med att betrakta filmens budskap närmare? Vad är det för farligt med att diskutera våldet?

Vi lever i en värld där flera vidriga hemska massmord har utförts, i Utöya i Norge, i biografen i Denver, i skolor …
Samtidigt lever vi i en värld där människor med yrkestiteln soldater utför våld på order av sina befälhavare. Vi lever i en värld där stater utför mord på medborgare som har utfört grova kriminella brott (och i vissa fall dömts oskyldiga).

Uppenbarligen finns det en uppdelning av våld: det våld som är kriminellt och det våld som är rättskaffens.

Det är detta jag tror är en fallucka för vårt samhälle. Jag vill att vi diskuterar om det verkligen är så att det kan vara rätt att döda medmänniskor? Kan det någonsin vara det, förutom i extrema situationer där det handlar om att rädda liv?

Om film efter film förmedlar värderingar som säger att våld kan vara rättskaffens, då måste vi nog också inse att i en och annan människans förvirrade tillstånd kan våld utföras för att han (oftast är det ju faktiskt en hane) menar att just han har rätt.

I USA har dessa värderingar fått till följd extremt liberala vapenlagar.

Lösningen är förstås inte att förbjuda filmer som Batman. Batman och en mängd andra filmer är bara ett resultat av värderingar som råder. Låt oss diskutera värderingarna.

Här är Kulturbloggens recension av The Dark Knight Rises.

Peter Kadhammar skriver i Expressen:
Kanske är den typen av dåd utmärkande för västerlandet i vår tid. Kanske har den förfärande framtidsvisionen blivit verklighet.
Massmördaren blickar ­inåt och agerar utåt. ”En ensam galning.” För oss gäller det att förstå vad det är som ­skapar ­honom.

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, Kadhammar, våld, vapenlagar, USA, politik, samhälle, Denver Utöya

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Denver Utöya, Kadhammar, Politik, samhälle, USA, våld, vapenlagar

Minst 14 ihjälskjutna vid Batmanpremiären

20 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Den amerikanska filosofin och det amerikanska politiska budskapet är oerhört välpaketerat i den nya Batmanfilmen, The Dark Knight Rises. Filmen är mycket, mycket snyggt filmad, skickligt ihopklippt och den är spännande. I Kulturbloggens recension får den betyg 4.

När filmen hade premiär i Denver, Colorado, USA, har minst 14 personer dödats då en man började skjuta.
DN rapporterar:
En massaker har inträffat under midnattspremiärvisningen av filmen Batman The Dark Knight Rises på en biografi Aurora Mall, i en förort till Denver, USA.

En person öppnade eld mot människor under filmvisningen och slängde in ett föremål som spred en gas i salongen. Vittnen såg en man som sparkade in dörren till en av nödutgångarna och började skjuta. Enligt polisen ska mannen ha haft flera vapen med sig in i biosalongen.

Det är hemskt och det är vidrigt. Men också en naturlig följd av det budskap som om och om igen förmedlas i filmer som Batman:
Filmen berättar att alla som är för en annan livsstil än den amerikanska är farliga.
Filmens bov har fått drag av både islamister, kommunister, miljöaktivister och överlag alla som är emot den amerikanska livsstilen.
Gotham är en stad av korruption och orättvsior men den som vill ändra på det är ännu värre.
Den som vill få bort klyftor är ännu värre.

Gothams livsstil försvaras och återvinns med våld och avancerad teknik.

Den enda skillnaden mellan skurken och Gotham (det vill säga de amerikanska idealen) är att skurkarna inte har försvarsadvokater i domstolen och att de är något grymmare.

Därför förvånar det mig inte att Batmanpremiären drabbats av en galning som står bakom en massaker.
Det är hemskt och självklart något att fördöma. Men det förvånar mig inte.

Det är sorgligt, bedrövligt men en konsekvens av de värderingar som om och om igen öses över världen med den amerikanska kulturen. De ideal som förmedlas i amerikansk kultur är om och om igen budskapet att våld löser problem.

Uppdatering 3: Dagens kanske mest puckade kommentar tror att jag menar att de som blev skjutna får skylla sig själva för att de kollade på amerikanska underhållningsfilmer. Den som skrev det kan uppenbarligen inte läsa. Påståendet är så idiotiskt att jag inte ens borde kommentera det. Hur kan någon ha så svårt att läsa?

Relaterade artiklar:
Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Svenska Dagbladet och Expressen och Sveriges Radio.

Läs även andra bloggares åsikter om Batman, massaker, våld, USA, livstil, kulturpolitik, samhälle

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Batman, Kulturpolitik, livstil, massaker, samhälle, USA, våld

Bullhead – stark film som inte lämnar något oberörd

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Bullhead
Betyg 4
Svensk biopremär 4 maj 2012

Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Bullhead, film, filmrecension, Belgien, hormoner, våld, kriminalhistoria

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Belgien, Bullhead, Filmrecension, hormoner, Kriminalhistoria, Scen, våld

Kent Persson, oroväckande smart drag av Moderaterna

20 april, 2012 by Rosemari Södergren

Eter att jag suttit på presskonferens på Dramaten om ett projekt där tio teatrar från olika länder gör en gemensamt föreställning om mäns våld mot kvinnor träder jag ut i slaskigt vårväder i Stockholm och kollar vad som hänt genom Facebook och ser då en lång rad gratulationer till Kent Persson, moderat politiker i Örebro och välkänd i den politiska bloggosfären. Kent Persson har fått jobb som partisekreterare för Moderaterna, medan den unga tjejen Sofia Arkelsten slutar med omedelbar verkan.

Det är toppnyheten på Aftonbladets mobilapp medan jag promenerar till pendeltåget för att ta mig till Kulturbloggens och Teatermagasinets kontor.

Jag konstaterar att utnämningen är ett smart drag av den alltmer pressade moderate statsministern Fredrik Reinfeldt. Om Reinfeldt menar allvar med att han tror att människor ska kunna arbeta också efter att de fyllt 65 år då måste människor inte sorteras bort när de fyllt 50. Kent Persson är 51 år och Reinfeldt sänder ut ett stark signal till övriga så åldersdiskriminerande personalchefer på olika parter och framför allt traditionella mediers redaktioner. Det är helt omöjligt för en kvinna över 40 att bli nyanställd på vare sig en svensk redaktion eller något centralkansli för ett politiskt parti. I stort sett.

Just det. Kent Persson är inte kvinna. Förmodligen är det rejält mycket lättare att bli anställd efter 50 för den som är man. Så signalen mot åldersdiskriminering är inte så stark, men ändå … Det visar i alla fall att ungdomar inte alltid är det bästa valet, människor över 50 kan ha någon kompetens.

Kent Persson är ett klokt val av Moderaterna av andra skäl. Kent Persson har som bloggare visat upp en prestigelös inställning som till fullo förstått nya mediers potential och generöst länkat till andra bloggar. Här är hans blogg. Det senaste inlägget gjordes den 16 april. Undrar hur det blir med den bloggen nu? Måste han lägga den på is när han är partisekreterare?

Det tråkiga är de att han står upp för en tråkig politik, den högerstyrda regeringens politik.
Jag ryser när jag kommer ut efter pressmötet där skådespelerskan Ylva Ekblad läst ur Éléonore Merciers bok ”Han bara slog och slog” som innehåller citat från telefonsamtal med kvinnor som ringt en jourtelefon för att deras män slagit dem.
Ryser på grund av de bilder in mitt inre som det upplästa satt igång. Ryser för att det snöblandade regnet är kallt. Ryser för att jag inser att den politik som ökar klyftorna mellan människor och samhällsklasser i Sverige inte på något sätt gett upp matchen om att få styra Sverige.

Om det fanns statistik om vilken politisk inställningen män som slår kvinnor har, då misstänker jag att det inte skulle väga över åt något håll. Eller? Jag vet inte. Men jag vet att den politik som förts i Sverige under de senaste åren har gjort de utslagna grupperna ännu mer maktlösa, ännu fattigare och jag vet att ur känsla av maktlöshet och att inte ha ekonomisk trygghet föds frustration.
Frustration är en grogrund för våld.

På något sätt känns det som att teatern och kulturen behövs ännu mer nu och att projekt där teater och konst föds ur verkligheten är nödvändiga.

Martin Moberg har också skrivit om bytet av partisekreterare hos Moderaterna:
Sofia Arkelsten ville se mer av öppenhet vad gäller partiernas kampanjfinansiering men det var inget seriöst menat utspel något som jag sågade igår. Kanske är det så att det blev för mycket för Arkelsten, som nu efter den mycket beska svadan väljer att kliva av banan?

Uppdatering:
Nu hör jag att den ålder jag läste inte stämmer, att han ska var 41. I så fall är valet av honom inte alls någon signal mot åldersdiskriminering.

Relaterat: Aftonbladet

 

Mer relaterat:

Bloggat: Peter Johansson om att DN & AB sågar Arkelstens utspel, Daniel Swedin på Ab:s ledarblogg om en bra dag på jobbet, Arkelsten, Alliansfritt Sverige om Arkelstens bloggande om Shell 14 ggr, Martin Mobergs betraktelser om Engströms misslyckande med arbetslöshetsbekämpningen, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Media: Ab 1, 2, Expr, SvD 1, 2, DN, Nyheter24, SVT

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, samhälle, politik, våld, Kent Persson

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Kent Persson, moderaterna, Politik, samhälle, våld

London brinner: de rikaste 10 procenten har det 100 gånger bättre ställt än de fattigaste

10 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Storbritannien och ett land där de rikaste 10 procenten nu har det 100 gånger bättre ställt än de fattigaste, där konsumtion byggd på privat skuldsättning i åratal har lyfts fram som en lösning för en vacklande ekonomi, och där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat i-land.
Skriver den brittiska journalisten Nina Power i Dagens Nyheter.

Medier har varit snabba med att förmedla dramatiska bilder på brinnande bilar och stadsdelar som ser nästan sönderbombade ut. Det är ett fruktansvärt raseri och en ofattbar frustration som blommat ut i full kraft nu.

Våld borde aldrig vara något vi försvarar. Men vi, den västerländska kulturen med stort stöd och till stod del styrd av amerikansk kultur, har i film efter film berättar historier om det rättfärdiga våldet. Vad då är rättfärdigt, vem bestämmer det? Den grupp som har flest finansiella muskler och mest makt.

Om vi har denna ideologi om att det finns ett rättfärdigt våld som bakgrund är det inte konstigt att frustrerade grupper tar till våld. För sätt in det i sammanhang att en liten grupp norpat åt sig det mesta och lämnat en annan grupp utanför. Som Nina Power skriver:

Som Richard Wilkinson och Kate Pickett pekar på i ”Jämlikhetsanden”. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” är företeelser som beskrivs som ”sociala problem” (brottslighet, ohälsa, antal intagna i fängelse, psykisk ohälsa) mycket vanligare i ojämlika samhällen än i samhällen med bättre ekonomisk fördelning och mindre klyftor mellan de rikaste och de fattigaste. Årtionden av individualism, konkurrens och statsstödd egoism – kombinerad med ett systematiskt kuvande av fackförbunden och den alltmer utbredda kriminaliseringen av oliktänkande – har gjort Storbritannien till ett av de mest ojämlika länderna i den rika världen.

Röda Berget tar upp detta också: Kravaller är ett tecken på ett samhälle som rasar samman

Upploppen i London ska stoppas med ännu mer våld och fler poliser. I akuta läget är det absolut självklart att det är viktigt att få stopp på våldet. Men sedan borde makthavare sätta sig ned och fundera på vad som hänt och varför. Världen behöver inte mer våld. Världen behöver fler möjligheter för människor att se hopp om sin framtid. Fler människor måste se att de kan få jobb, att de kan försörja sig, att de kan utvecklas.

Börskrasch och ett London som brinner och samtidigt stor svältkatastrof i Östafrika.
Det är hög tid att börja på allvar fundera på vad det är för värld och samhälle vi vill ha. Ingen människa skulle behöva svälta ihjäl. Det finns mat och resurser nog, frågan är bara hur det förmedlas och varför vissa är värda tusentals mer än andra.

Relaterat: Expressen och Svenska Dagbladet och SVT Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om London brinner, Jämlikhetsanden, poliitk, våld

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik Taggad som: Jämlikhetsanden, London brinner, poliitk, våld

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Utopia i Göteborg 31/1 2023 Sedan … Läs mer om Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

The Turn of the Screw Musik: Benjamin … Läs mer om Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 … Läs mer om Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in