Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Clint Eastwood

Filmrecension: Juror #2 – vrider och vänder på frågor om rättvisa och sanning

by

Juror #2
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster 13 december 2024
Regi Clint Eastwood

En rättegångsfilm som sätter igång funderingar och undersöker och vrider på vad som är viktigast: rättvisa eller sanning – och ställer frågan om rättvisan obönhörligt hör samman med sanning? Delvis påminner filmen och böcker med liknande teman i John Grishams böcker. Fast hos Grisham är det ofta lite tydligare vad som är rätt och vad som är fel och vem som står på rätt sida.

Justin Kemp (spelas av Nicholas Hoult) blir kallad till att sitta i juryn för en mordrättegång. Han försöker slippa vara med i juryn eftersom han och hans flickvän väntar barn. Flickvännens graviditet räknas som en riskgraviditet eftersom de tidigare haft tvillingar som dog strax före födseln. Domaren menar att han ändå kan vara med i juryn eftersom det är en uppgift som sker dagtid, om han skulle arbetat skulle han ändå varit hemifrån dagtid. När rättegången inser Justin det förfärliga att kvinnan som enligt åklagaren mördats kan ha dödats av honom, av misstag i en olycka då han körde bil i hällande regn och mörker och inte såg kvinnan som halkade framför bilen. Nu ska Justin alltså vara med och bestämma om kvinnans pojkvän är mördare. Vad ska Justin göra? Ska han övertala juryn att frikänna pojkvännen som på många sätt verkar vara skyldig. Om pojkvännen frikänns vad händer då? Kommer polis och åklagare att utreda mer och upptäcka att det var en bilolycka? Vill Justin sitta i fängelse när hans kommande barn växer upp?

Det kan tyckas vara enkelt att bara säga sanningen. Men ska Justin låta hela sitt liv gå i kras för något som han inte gjorde med vilje? Är en man, som den mördade kvinnans pojkvän, oskyldig när han ofta var våldsam mot sin flickvän och lät henne gå ensam i högklackade skor längs en mörk landsväg i hällande regn där det var halt och stor risk att hon skulle halka? ? Om denna man dessutom är med i ett kriminell gäng som säljer droger, som ju orsakar död i överdoser ibland och han har en hel del våldsamt i sitt förflutna – är han då oskyldig? Han har begått en hel del brott som han sluppit undan straff för.

Filmen fokuserar på Justins kamp med sitt samvete. Jag gillar rättegångsfilmer och advokatberättelser men denna greppade inte helt tag i mig som sådana filmer brukar göra.
den är absolut intressant och vrider och vänder på frågor. Huvudrollsinnehavaren Nicholas Hoult gör en Justin Kemp som är lite svår att riktigt läsa av. Han har väldigt ofta samma uttryck i alla scener. Det kan vara regissören som bestämt att det ska vara så. Nicholas Hoult är aktuell i en stor roll i Nosferatu som har premiär på svensk bio i början av januari 2025. Då får vi förhoppningsvis se honom agera med fler uttryck.

För manus står Jonathan A. Abrams och för regi står Clint Eastwood. Filmikonen Clint Eastwood har stått för regi för flera starka filmer och har vunnit flera Oscarsstatyetter, bland annat tillsammans med Albert S. Ruddy och Tom Rosenberg för bästa film 2005 för Million Dollar Baby. Någon Oscarsvinst tror jag inte blir aktuellt för denna film, men den är intressant och spännande trots att det inte är någon action. Ett välgjort funderande kring temat rättvisa och sanning.

Filmrecension: The Mule – inte Clint Eastwoods bästa film direkt

by

The Mule 2018
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Clint Eastwood
Författare:
Sam Dolnick
Stjärnor:
Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Diane Wiest, Taisa Farmiga, Andy Garcia och Alison Eastwood.

En nittioårig trädgårdsodlare och krigsveteran, Earl Stone, tvingas att transportera kokain genom Illinois för en mexikansk drogkartell för att rädda sin trädgård och sitt hus. Clint Eastwoods nya film är en en otroligt historia och dessutom sann, publicerad i New York Times. Nyhetsartikeln inspirerade Sam Dolnick till att skriva filmens manus.

I filmen följer Eastwood sina vanliga teman: ånger, förlåtelse och den oundvikliga döden. Berättelsen skulle kunna vara tillräcklig för att göra en bra film, men tyvärr blir det inte så. Om ni förväntar er ännu mästerverk från Eastwood, i klass med Changeling, Mystic River och Million Dollar baby, blir ni beskivna. The Mule är en lång, långsam film utan drama och spänning.

Uppdelningen av det onda och det goda (mexikanska narkotikahandlare mot vita agenter och polisen), en lång rad passiva kvinnor sänker filmen och de stora stjärnorna som Cooper, Fishburne och Wiest lyser inte som de brukar och inte heller Eastwood har någon imponerande tolkning av sin trötta roll.

Det är svårt att ha tålamod och att blunda för de många rasistiska och homofobiska dialogerna. Jo visst kan det vara sådant som en nittioåring gammal man från Illonois kan släppa ur sig men det första steget i att göra manus är att kunna stryka när det blir för mycket sådant.

Filmen blir gradvis mer och mer rasistisk och det verkar som den är gjord för att ge stöd åt Donald Trump bygge av mur mellan Mexico och USA.

Alla mexikanerna som Earl arbetar med är stereotyper med rakade huvud, skrämmande brottslingar som vill ta med droger till Amerika.
Och det sista och det värsta är figuren, Laton (Andy Garcia), kartellägaren med sin herrgård full av nakna unga kvinnor som är desperata för de vill ha sex med 90 år gammal Earl. Mycket onödigt och överdrivet.

Clint Eastwood har varit aktiv i 63 år i Hollywood och han har släppt två filmer under 2018, ”The Mule” och ”The 15:17 till Paris”. Det är imponerande av en regissör i hans ålder, men The Mule är inte hans bästa jobb.

Filmrecension: Sully – ett beslut på 208 sekunder

by

sullytomhanks

Sully
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2016

En film i regi av Clint Eastwood och baserad på Sully Sullenbergs biografi ”Higest Duty”. Filmen grundar sig på en verklig händelse.

När kapten Chesley ” Sully” Sullenberger nödlandar sitt plan på Hudsonfloden I New York i januari 2009 blir han hela världens hjälte. Planet, en Airbus 320, har krockat med en flock fåglar och båda motorerna har slagits ut. Han får uppgifter från kontrolltornet att återvända till flygplatsen La Guardia eller till närliggande flygplatsen Teterboro. Han gör bedömningen att de inte hinner och beslutar att landa på Hudsonflodens vatten. Som genom ett under och genom snabba räddningsinsatser klarar sig alla ombord. Kapten Sully Sullenberg blir hjälten som hyllas av folksamlingar och enskilda.
Historien lever vidare som Miraklet på Hudsonfloden och åtskilligt har skrivits och spelats in om denna unika händelse.

Clint Eastwoods film berättar om den andra sidan av historien. Haverier skall undersökas och utredas. Har kapten personliga problem eller problem i familjen? Tog han rätt beslut när han valde floden framför att återvända? Hade båda motorerna verkligen slutat att fungera? Han blir ställd inför undersökningskommittén. Händelsen med alla fakta körs i simuleringsdatorer. Inför kommittén är han lika ensam som han var med sitt beslut i planet. Andrepiloten finns med men allt vilar på kapten.

Tom Hanks gör rollen som kapten Sully Sullenburger och han gör den med bravur. Tom Hanks är förvisso den lugna och trygga kaptenen med 42 års erfarenhet. Han är den rättrådige hjälten i flyguniform, lite grånad men kompetent. Ändå finns tvivlet där – Gjorde jag rätt? Det finns som en utandning eller som en tyst fråga i luren.

Aaron Eckhart är andra pilot och relationen till kaptenen är väl skildrad. Jag gillar flygvärdinnornas gestaltning av sitt arbete. När de ropar ut sitt Brace, brace, brace , head down , stay down känner man katastrofen i kabinen. Passagerarna är en kuliss och ingen sticker ut
.
Flygbilderna över New Yorks alla skyskrapor framkallar känslan av att katastrofen är nära. Tankarna går osökt till 11 september med kraschade plan i skyskrapor. Katastrofen som måste undvikas.
Det är en jättespännande film men man bör inte se den om man skall ut och flyga snart. Alla katastrofer slutar inte lyckligt.

Filmrecension: American Sniper

by

americansniper

American Sniper
Betyg 4
Sverigepremiär 23 januari 2015

American Sniper bygger på verkliga händelser och skildrar den amerikanske maringsoldaten och prickskytten Chris Kyle (spelas av Bradley Cooper). Chris Kyle är USA:s mest kända krypskytt genom tiderna och han åkte till Irak med ett enda uppdrag – att skydda sina vapenbröder. Hans pricksäkerhet räddade ett otal antal liv och han gick under smeknamnet ”Legenden”.

Nå, hur sann skildringen av honom nu är funderar jag förstås på. I regi av Clint Eastwood är Chris Kyle en ödmjuk hjälte som inte skryter utan bara vill rädda liv (amerikanska liv) och skydda det amerikanska samhället. Det finns andra som gett andra infallsvinklar på vem Chris Kyle var, en journalist som granskat hans liv hävdar att han var rasistisk och kom från en bygd där de svarta och vita levde åtskilda långt in i modern tid.

Filmen fick sex Oscars-nomineringar – och det säger förstås en del om filmens kvalité. Clint Eastwood är en rutinerad regissör och behärskar filmmakarens hantverk. Filmen nominerades både i kategorin bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manus efter förlaga, bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudregigering och alla dessa nomineringar är högst välförtjänta. Filmen är mycket välgjord, starkt foto, bra filmad och klippt. Berättelsen är stark och skådespelarna skickliga.

När filmen gick upp på amerikanska biografer blev den en stor publiksuccé. Blir den samma publiksuccé i Sverige? Amerikanarna har ju ett särskilt förhållande till sin krigshjälte. Hjälteglorian är filmens baksida – och trots att den rent filmiskt är skickligt gjord är jag kritisk till filmens okritiska förhållningssätt. Att krig är dödligt det visar filmen, men den skildrar krigets olika sidor som om det finns en ond och en god sida. Det finns ingen förklaring till det irakiska motståndet till amerikanska soldater i Irak. Irakierna skildras som helt utan hämningar. En muslimsk kvinna går med sin cirka tioårige son mot de kpist-beväpnade amerikanska soldaterna och tanks. Kvinnan räcker över en rysk granat till sin son och uppmanar honom att springa mot de amerikanska soldaterna och kasta bomben mot dem. När sonen blir nerskjuten av Chris Kyle tar hon upp bomben själv och kastar mot amerikanarna. Så totalt hämningslösa skildras muslimerna i filmen medan Chris Kyle har samvetskval och mår dåligt över att tvingats skjuta ett barn och en kvinna.

Jag valde att tolka filmen som att kriget och alla dessa grymma våldsamma scener är skildrade ur Chris Kyles ögon. Det var så han såg det. Det var hans metod och hans sätt att agera och tolka tillvaron för att klara av att utföra sitt uppdrag.

Jag skulle önska att filmen var mer kritisk till krig. Om vi ser människan bakom vår fiende är det säkert inte lika lätt att döda – och det blir lättare att skapa fred. Att filmen så hundra procent är filmad ur det amerikanska perspektivet är uppenbart. Nu är ju filmen oerhört bra filmad och ihopklippt och berättelsen är dramatisk och skådespelarna duktiga – så betyget blir ju ändå 4 av 5, men om filmen hade haft mer fördjupning i synen på kriget och dess människor hade det blivit betyg 5.

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

by

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,