Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

by

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: ”Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för ”bögjävlar” eller ”rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för ”Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Bokrecension: Klubben av Matilda Gustavsson – Må vi aldrig glömma hur en klick ur kultureliten anser sig stå över oss andra

by

Klubben
Författare Matilda Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-11-20
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100177645
E-bok
Filformat Ljudbok
ISBN 9789100179878

Matilda Gustavsson fick journalistpriset för sitt avslöjande av den så kallade kulturprofilen, mannen som är gift med Katarina Frostenson, den tidigare ledamoten av Svenska Akademien. Om någon någonsin varit väl förtjänt av detta journalistpris är det Matilda Gustavsson. Hon fick 18 kvinnor att berätta om våldtäkter, hot och trakasserier som de utsatts för att kulturprofilen och inte alltför sällan under ganska öppen ridå. Omgivningen valde mer eller mindre att blunda för vad som hände.

Avslöjandena lyfte fram mycket vidrigt och brottsligt som rört sig under ytan. Svenska Akademien sattes utan tvekan i gungning. Denna kulturprofilen hade fått stöd och ekonomiska bidrag av Akademien och han har hyllats av framför Horace Engdahl.

Matilda Gustavsson bok där hon berättar om arbetet reportaget och avslöjanden är gedigen och jag upplever den mycket ärlig. Hur beskriver hur svårt det är för kvinnorna att våga berätta. De vet att det finns krafter inom kultureliten som helst vill få dem att hålla tyst. Det är väldigt skrämmande.

Något jag mår rent fysiskt illa av är att förstå vilka tankar om övermänniskoideal som härskar bland en del av Svenska Akademiens ledamöter och tydligen hos Horace Engdahl i synnerhet. Han och flera andra anser sig stå över andra människor och under Engdahls ledning avsatte de Sara Danius som ständig sekreterare för att hon ville gå till botten med anklagelserna om oegentligheter. Det är helt vidrigt att de anser sig stå över svensk lag för att anser sig ha ”snille och smak” utöver andra människor. Hur kan ett sådant övermänniskoideal alls ha sådant stort inflytande inom kultur?

Matilda Gustavsson fördjupar i ”Klubben” sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Svenska Akademien har nog inte helt tagit sig ut efterskalven efter skandalerna som krackelerade. Må vi aldrig glömma hur en klick ur den svenska kultureliten anser sig stå över oss andra.

Filmrecension: The Two Popes – omtumlande fantastisk

by


The Two Popes
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2019
Premiär på Netflix 20 december 2019
Regi Fernando Meirelles
Manus Anthony McCarten

En omtumlande fantastisk film som tar upp de existentiella frågorna om vad Gud eller det gudomliga är, om att förlåta och om att acceptera livets föränderlighet. Det var länge sedan jag blev så tagen av en film.

Filmen handlar om den förre påven, Benedictus (enastående och perfekt rollbesatt med Anthony Hopkins) och den argentinska kardinalen Bergoglio (suveränt spelad av Jonathan Pryce). Filmen bygger på verkliga händelser. När den tyskfödde påven Benedictus. Han blev vald till stor del för att se till att den katolska kyrkan står fast vid sina ideal som av de högerkonservativa krafterna tolkas som att förbjuda preventivmedel och abort, att präster ska leva i celibat och inga kvinnor får bli präster och att homosexualitet är en synd.

Vi får uppleva mötet mellan två framstående katolska präster. Kardinal Bergoglio är frustrerad över kyrkans vägval. Han vill att den katolska kyrkan ska ta tydlig ställning mot klyftorna i världen, att kyrkan ska kämpa för de fattiga och utsatta och att kyrkan inte ska fördöma homosexuella och släppa in kvinnor.

Kardinal Bergoglio ber påven Benedict om tillstånd att få lämna sin post. Påven väljer istället att kalla kardinalen till sig, väl medveten om att Bergoglio är en av hans mest skoningslösa kritiker. Bakom Vatikanens murar börjar en kamp mellan tradition och utveckling, skuld och förlåtelse, när dessa två väldigt olika män konfronterar händelser från deras förflutna – med målet att hitta en gemensam grund och skapa en framtid för miljarder människor runt om i världen.

Visst ser jag att filmens skapare trycker friskt på knappar som talar till publikens känslor. Men är det inte det filmer ska göra? Få oss att känna saker, få oss att tänka inte bara med intellektet utan på flera nivåer? Det är också fullt möjligt att påven Benedictus avsade sig sitt ämbete på grund av skandalerna om pedofilpräster, vilket berörs mer flyktigt. Det är fyllt möjligt att den här berättelsen skulle kunna gjorts på annat sätt, att det fanns starka krafter som tvingades Benedictus att avgå. Jag är medveten om det och jag är medveten om att mycket finns kvar att förändra inom den katolska kyrkan också nu när påven heter Franciskus. Men det är en stor organisation som säkert inte är lättrörlig och lätt att förändra. Det är en fantastisk berättelse vi får se och en inblick i en miljö vi inte så ofta kan besöka.

För många i Sverige kan det kanske kännas lite konstigt med denna inblick i en helt annat värld, att få se en skildring från centret för katolska kyrkan. 1,2 miljarder människor världen över räknas tillhör katolska kyrkan. För de sekulariserade svenskarna kan det vara obegripligt att förstå hur en kyrka kan ha ett sådant grepp om människorna. Men om vi skrapar under ytan finns det också bland de så kallade sekulariserade svenskarna förmågan att fundera på de existentiella frågorna, om liv och död. En stor undersökning för några år sedan visade att en majoritet av människorna som bor i Sverige tror att det finns någon slags gud eller kraft som ligger bakom livet och existensen. Människor är uppenbarliten intresserade av andliga frågor även om de inte går regelbundet till någon traditionell kyrka.

I filmen upplever jag att två olika synsätt möts och diskuteras. Benedictus står för inställningen att Gud är något statiskt som är åtskilt från människor och som vill bestämma och sätta gränser medan kardinalen Bergoglio, som blev påve Franciskus, vill se det gudomliga i varje människa. Att påve Franciskus därför menar att det är människors plikt att förbättra världen och göra livet bättre för de fattiga, för i alla varelser finns guds närvaro. Det är en diskussion som egentligen finns i andra sammanhang också, inte bara i religiösa sammanhang.

En annan av filmens många styrkor är att visa att inget bara är vitt eller bara svart. Att saker kan ses ur olika synvinklar. I medier idag framställs så mycket i svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Men inget är egentligen så glasklart enkelt och entydligt.

Filmrecension: Cyrano och jag – en värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero

by

Cyrano och jag
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 december 2019
Regi Alexis Michalik

En film om konsten att skriva ett mästerverk på tre veckor.

Året är 1897 i Paris. Edmond Rostand (Thomas Solivérès) är en ung pjäsförfattare med ekonomiska problem och en familj att försörja. Efter en misslyckad pjäs för den berömda aktrisen Sarah Bernhardt har inspirationen övergivet honom. När han en dag kontaktas av den store Constant Coquelin (Oliver Gourmet) som vill ha huvudrollen i hans nästa pjäs tänds hoppet. Problemet är bara att pjäsen måste ha premiär om tre veckor och att allt som är klart är titeln, Cyrano de Bergerac. Men naturligtvis accepterar han och han skapar ett mästerverk som har blivit en av fransk teaters mest spelade pjäser. En klassiker med fem akter på rimmad vers (som alexandrinen) och med en ordrik huvudroll som många skådespelare sedan tagit sig an. En pjäs som blivit förlaga till många andra verk, både på opera och film.

Cyrano och jag skildrar hur Edmond skriver sin pjäs vecka för vecka inspirerad av sin förälskade väns kärleksproblem. I en desperat kamp mot klockan och påhejad av Coquelin och hela ensemblen skapar han akt efter akt. Medan arbetet fortskrider dyker hela tiden nya problem och förvecklingar upp. Allt från scenkläder, obetalda skulder, ovilliga skådespelare och en svartsjuk hustru ställer till problem. Ja, ända fram till premiären då salongen endast är glest besatt och det förväntas att en premiär skall vara fullsatt. Men alla problem är till för att lösas.

Filmen är en fantasifull historia och den skildrar tillblivelsen av pjäsen om Cyrano med humor och värme. Det är en charmig skildring av 1897 och Paris teatervärld. Det är en komedi mer än ett drama och många olika karaktärer bidrar till att roa. Att skildra människor från sekelskiftet till vår tid är inte helt lätt. Det som var normalt då kan kännas väldigt förlegat i vår tid, till exempel kvinnornas roll. Bortsett från det är den trassliga intrigen i och utanför scenen engagerande och skådespelarna är fantastiska. Fantasin och flytet håller filmen igenom. Däremot visar den inte någon djupare bild av en författares arbete. Författarens bekymmer skildras mer som praktiska problem att lösa än att skapa text och drama i historien. Eftersom bristen på verklighetsskildring när det gäller författarskap är så tydlig saknar man djupet. Det är annars en riktigt fransk film med kulturen i högsätet omringad av kärlek och hjältedåd. En film som roar och intresserar och får mig att småskratta nästan hela tiden. En värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero.

Filmrecension: Ailos resa – storslaget, enastående, magiskt och verkligt

by

Ailos resa
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Gaullaume Maidatchevsky
Svensk berättarröst Rolf Lassgård
Längd 86 min
Censur Barntillåten

En helt fantastisk skildring av livet bland djuren i Lappland. Imponerande. Storslaget. Enastående filmat. Vi bjuds in rakt in verkligheten bland fjäll och skog i Lappland där vi får följa Ailo, en renkalv, när han föds och hans vandring med sin mamma och renhjorden. Vi får möta djuren som lever i det vilda: björnar, vargar, järv, hermelin, fjällräv, rovfåglar med flera.

Som liten kalv mötte han en hare och en liten vänskap föddes. Det här helt magiskt att få följa med här in i denna verklighet som existerar i vårt land. En miljö och platser jag kanske aldrig kommer att själv sätta min fot i, men på det här sättet får jag ändå en aning om dessa fantastiska miljöer: naturscener och djurens liv.

Det är verkligheten vi får följa, inte något tecknat gulligt sagoäventyr utan det äkta, de verkliga djuren och deras kamp för tillvaron. Vackert. Spännande. Magiskt men sant.

Fascinerande mitt i sin enkelhet. Det är verkligheten som den är, inte någon påhittad saga.

Vi får också se hur människan med sina stora maskiner hugger ned skog och det kan påverka och förändra renarnas existens. Om människor skövlar skogen där renarna vandrat i århundraden kan vi rubba en balans som rått och förstöra framtiden för renar och andra djur.

Filmskaparna har också haft fingertoppskänsla och visat naturen och djur som de är, men inte grottat ned sig i blodiga bilder då vargarna jagat och fått ett byte. Det gör filmen till ett sevärt juläventyr för hela familjen och en ögonöppnare för den underbara natur som finns.

På svenska biografer går den upp med Rolf Lassgård som berättare. Jag kunde tyvärr inte hitta någon trailer med hans röst så här är en trailer med engelsk berättare.