Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Frankrike

Filmrecension: Saint Omer – storartad film berättad i lugn takt

by

Saint Omer
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Alice Diop
Skådespelare Kayije Kagame, Guslagie Malanda, Valérie Dréville, Aurélia Petit

En storartad film om svåra frågor och berättat återhållsamt, i lugn takt där mycket händer under ytan. Till nittio procent utspelas handlingen i en domstol men det är egentligen ingen rättegångsfilm. En ung kvinna, Laurence Coly, står inför rätta för att ha dödat sitt barn, en dotter på 15 månader. Men det är inte rättegången och hur domen faller som är filmens berättelse. Det handlar om hur vi människor påverkas av det vi utsätts för, de utmaningar vi möter och hur vi klarar av den, hur starka vi är när vi känner oss helt övergivna. Och hur kan människor få bli så ensamma att de förlorar kontakt med verkligheten?

Pä ett sätt är denna film mer teater än film. Kameran vilar länge på ansikten, låter oss känna in ansiktsuttryck på djupet, människorna får tala och får utveckla resonemang och ändå finns det en fördel med att det är en film. Om berättelsen framförs på scen är det många i salongen som inte skulle kunna se ansiktsuttrycken, nu sitter vi alla på första parkett.

Filmen är uppbyggd på två berättelser. Vi får följa utfrågningen av den åtalade Laurence Coly och hennes öde, vilka händelser som ledde fram till att hon dödade sitt barn och hur hon agerade efteråt. Vi får också följa en ung författare Rama som är åhörare vid rättegången. Rama är hyllad författare och vill skriva en roman utifrån Laurence Coly och dra paralleller till den antika pjäsen om Medea som dödade sina barn.

Medea är en tragedi av den grekiske dramatikern Euripides. Den skildrar myten om hur Medea genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man Jason. Pjäsen hade premiär vid Dionysiafestivalen 431 f.Kr. där den sattes upp tillsammans med tre förlorade pjäser av Euripides: tragedierna Filoktetes och Diktys och satyrspelet Theristai. Medea fick tredjepriset vid festivalen. (Wikipedia)

Rama upplever rättegången mycket djupt. Den berör henne starkt. Hon väntar själv barn och har liksom Laurence en infekterad relation till sin mamma och är rädd för att bli en dålig mamma. Rama börjar känna tvivel på sig själv. Det är dock flera viktiga skillnader mellan hennes situation och Laurence Colys. Rama har föräldrar med invandrarbakgrund från afrikanskt land och Laurence Coly kommer från Senegal. Båda är välutbildade unga kvinnor, men för Laurence gick det snett då hon studerade på universitetet medan Rama har lyckats etablera sig bättre. Rama har också en bättre och tryggare relation med sin partner, sin sambo.

En liten sidohistoria är en diskussion under rättegång om häxkraft (witchcraft). Laurence Coly menar att hon blivit förhäxad av två mostrar, att det är orsaken till att hon är deprimerad och till att hon inte kommer ihåg allt hos gjorde eller hur hon utförde saker. Det är tydligt hur en av polisens utredare försökte ge henne möjligheten att skylla på förhäxning på grund hennes afrikanska bakgrund. Laurence Coly fyller ju inte den vanliga klichéen av en utsatt, hjälplös och outbildad afrikansk kvinna. Hon är tvärtom mycket vältalig och utbildad.

Filmen har så många styrkor: dess poetiska sätt att berätta med lugna närbilder och stillsamma vidvinkelfoton över staden och hus till ackompanjemang av eftertänksam musik och säng som talar till våra känslor. Skådespelarna är väl valda, det är uppenbart. De fungerar alla så bra i sina roller. Ett extra stor plus för att filmen lämnar mycket åt oss själva att känna och förstå, den berättar på flera nivåer, mycket sägs utan att det påpekar tydligt.

Saint Omer är en märklig, annorlunda, stark och tankeväckande film där regissören vågar låta berättelsen ta den tid den behöver. En storartad film berättar i lugn takt.

Filmrecension: Mellan två världar – låter oss möta en som annars är osynliga men nödvändiga

by

Mellan två världar
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Emmanuel Carrére
Medverkande Juliette Binoche, Hélène Lambert, Louise Pociecka, Steve Papagiannis

En film om en grupp människor som är absolut nödvändiga för att samhället och alla företag ska gå runt men som tillhör de lägst betalda och samtidigt måste de slita hårt, ofta dessutom under otrygga arbetsförhållanden. Det handlar om städare, en arbetsgrupp som haft olika titlar under åren som lokalvårdare, hygientekniker med mera. Men oavsett vad de för tillfället har för titel arbetar de oftast utan anställningstrygghet och kan bli uppsagda på dagen. Denna film skildrar en författare som wallraffar, det vill säga låtsas vara arbetslös och får jobb som städare.

Filmen bygger på Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” som kom 2010 i Frankrike. Den charmiga och duktiga franska skådespelaren Juliette Binoche är perfekt i huvudroll som författaren.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Juliette Binoche att hon länge önskat se reportageboken bli en film:
– Direkt när jag hade läst journalisten Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” när den kom 2010 så visste jag att den borde bli film. Det är en otroligt viktigt bok som berättar om prekariatet, om helt omänskliga arbetsvillkor.

I filmen

Juliette Binoche spelar Marianne Winckler, författare från Paris, som tar arbete som städerska för att göra research till en bok. Hon avslöjar inte sin identitet utan låtsas vara arbetslös och fattig och i behov av arbete. Hon får arbete tillsammans med en grupp andra kvinnor och hon får en inblick i deras liv med finansiell otrygghet och socialt utanförskap. Hon får lära sig att tvätta toaletter på en färja mellan Frankrike och England och snabbt och effektivt måste det gå. Städarna har bara en och en halv timme på sig tills färjan fylls på med resande igen.

Hur slitsamt arbetet är kan hon få en sann erfarenhet av. Däremot kan hon ju egentligen inte riktigt uppleva hur utsatta städarna är eftersom Marianne Winckler är välbärgad och har trygg ekonomi som författare. Hon lever egentligen i en helt annan värld.

Vad jag saknar i filmen är kanske samtidigt dess styrka. Vi förstår hur utsatta städarna är som oftast arbetar utan kollektivavtal. Hur slitsamt och tungt deras jobb är. Och hur osynliga de är. Att majoriteten av människor troligen aldrig tänker på att det är människor som arbetar hårt för att se till att toaletter och alla lokaler är rena, fräscha och städade. Ändå tycker jag att filmen inte går på djupet i skildringen av de orättvisa och bristfälliga arbetsvillkoren. Men kanske det är en styrka samtidigt att filmen inte pekar med hela handen, att vi får tänka och känna efter själva.

På samma sätt ser vi i filmen hur en vänskap tycks växa fram mellan författaren och några av städarna. Men det är förmodligen omöjligt för den som inte lever lika utsatt att riktigt förstå hur det är. Filmen berättar hur omöjligt det också är med sann och ärlig vänskap mellan olika samhällsklasser. Men filmen berättar detta utan stora åthävor och lämnar över åt oss själva att dra våra slutsatser. Det är både filmens styrka och filmens svaghet.

Den får högt betyg dels för att Juliette Binoche spelar så bra och så äkta och för att de många skådespelarna, som ofta är amatörer och verkliga städare, ger filmen en stark autenticitet. Filmen får också högt betyg för att den är snyggt och elegant fotograferad, men starka talande miljöbilder. Den får också högt betyg för att detta är en grupp människor som vi kommer nära som oftast är helt osynliga i vårt samhälle.

Filmrecension: Mina bröder och jag – den vackraste film jag sett på länge

by

Mina bröder och jag
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Yohan Manca

Den vackraste film jag sett på mycket, mycket länge. Berörande, engagerande, originell, unik – den sticker ut på många sätt och har många lager i berättelsen. En film som både känns mycket realistiskt och samtidigt ger hopp om människor. Sorglig och hoppingivande på samma gång. Om klassklyftor, om musik och kulturens kraft och opera i synnerhet, om liv och död och om att vara människa.

Huvudpersonen Nour är en 14-årig pojke som bor med sin tre äldre bröder i en fransk kuststad dit massor av turister kommer på sommaren. Sommarlovet har precis börjat men för Nour betyder det arbete. Han ska göra samhällstjänst på sin skola, det vill säga plocka skräp, måla fönster med mera samtidigt som mer välbärgade barn springer förbi honom i korridoren på väg till sommarkurser i judo eller sång.

Nour och hans bröder är fattiga och turas om att se efter deras mamma, som ligger döende i koma ett rum i lägenheten. Bröderna måste tillsammans kämpa för att få in pengar till hyra, mat och mammans sjukvård. Det är en tuff kamp för fyra bröder.

Medan Nour står på en stege för att tvätta fönster i en skolkorridor hör han vacker sång, en operasång han känner igen. Nours pappa var italienare och brukade sjunga en del operasånger för deras mamma, medan han levde. Nour kan bara inte låta bli utan klättrar upp för att kunna se och höra de som sjunger bättre. När han trillar och blir upptäckt av operaläraren Sarah är det början på en vänskap och en ny passion.

Bröderna blir inte glada när de får reda på att Nour går på sånglektioner istället för att bidra till familjen med sin samhällstjänst.

Mina bröder och jag (Mes frères et moi) hade världspremiär i tävlan i Cannes och en mycket stark och överraskande berättelse med många nivåer. Människor beskrivs oerhört mänskligt och är begripliga, också när vi reagerar och inte håller med i deras beslut och handling. Det går inte att se denna film utan att bli berörd. Maël Rouin Berrandou som spelar Nour är helt fantastisk. Vi lär få se honom i fler filmer.

Är du trött på de typiska Hollywood-maneren i filmberättande ska du se denna. Detta är realism och samtidigt underbart hoppingivande och samtidigt ärligt. En saga mitt i verkligheten,

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

by

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: ”Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för ”bögjävlar” eller ”rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för ”Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Filmrecension: Bakom masken – unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap

by

Bakom masken
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018

Bakom masken är en unik, säregen och stark film som inte liknar någon annan film. Snyggt och elegant foto, med en säregen och överraskande dramatik.

Handlingen börjar i oktober 1918 + första världskrigets fasansfulla skyttegravsstrider. Soldaterna såväl på franska sidan som på tyska sidan tar det lugnt, alla väntar på fredssignalen. Ingen vill riskera att bli dödad i krigets sista minuter. Men där finns en fransk officer i skyttegravarna med namnet Pradelle som inte är nöjd. Han vill inte sluta kriga och tvingar upp gruppens yngste och äldste soldat för att rekognisera i och skjuter dem och skyller på tyskarna – och så får han igång striderna. I den röran blir den unge soldaten Edouard Péricourt (spelas av Nahuel Pérez Biscayart) svårt skadad. Han överlever men med ett deformerat ansikte och förlorar talförmågan. I röran räddar han också livet på sin äldre soldatkompis Albert (spelas av filmens regissör Albert Dupontel).

På militärsjukhuset övertalar Edouard sin vän Albert att fiffla med dödsbevisen och ordna så att Edouard förklaras som död. Han vill inte återvända hem till sin far och sin syster. Han hatar sin far som är alldeles för sträng och som inte låt honom få utveckla sig som konstnär. Sin syster saknar han däremot men han klarar inte att återvända och dessutom vara så deformerad.

Edouard och Albert lever tillsammans i Paris och de hittar också en liten flicka, Louise (spelas av Héloïse Balster) som lever med dem och blir den som tolkar och översätter vad Edouard säger. Edouard är från överklassen och låter Albert slita och kämpa för att försörja dem medan han själv roar sig med att skapa masker åt sig själv, den ena mer fantasifull och lekfull än den andra. Edouard är en rätt egoistisk person som dels tar för givet att Albert ska försörja honom så är han också grym mot sin far och sin syster och låter dem tro att han är död. Men trots det får han mina, och förmodligen de flesta tittares, sympatier. Han är liksom många offer för kriget och krigshetsarna.

Edouard kommer på ett plan hur de ska lura till sig enorma summor pengar och sedan fly till Afrika. De ska ta uppdrag att göra krigsdokument, ta betalt i förskott och sedan fly.

Det är en fascinerande berättelse, en annorlunda berättelse med oväntade vändningar. Vacker, vemodig, mörk men ändå med hopp, sorglig och kärleksfull. Och framför allt är filmen ett starkt inlägg mot krig utan att skriva oss sitt budskap på näsan.

Om du sett mycket fransk film har du troligen sett filmens regissör Albert Dupontel i någon roll. Han är en etablerad och hyllad fransk skådespelare som gått över till att regissera och fick en stor succé med sin förra film ”Kärlek och brott”.

Lite fakta om Albert Dupontel:
Albert Dupontel föddes i Saint-Germain-en-Laye som Philippe Guillaume. Han började som stå upp-komiker i slutet av 1980-talet och fick mindre roller i filmer av Paul Vecchiali och Jacques Rivette. Hans genombrott i Frankrike kom 1991 med enmansföreställningen Sale spectacle på L’Olympia i Paris. Han debuterade som filmregissör 1996 med Bernie, som nominerades till Césarpriset för bästa debutfilm. Samma år nominerades Dupontel även för bästa biroll för Jacques Audiards Den diskrete hjälten. Michel Devilles La maladie de Sachs från 1999 gav honom en nominering för bästa manliga huvudroll. Dupontel har utmärkt sig med sin förmåga att spela i väsensskilda filmer, såväl i Gaspar Noés chockeffektsbaserade Irréversible som i breda komedier och prestigefyllda dramasatsningar. För sin femte långfilm som regissör, Kärlek och brott från 2013, fick han Césarpriset för bästa manus och nominerades för bästa regi och manliga huvudroll.

”Bakom masken” har haft stora framgångar och gjort stor succé i Frankrike där den haft mer än två miljoner biobesökare och fick 13 nomineringar till Cesar, det franska filmpriset.

”Bakom masken” är helt enkelt en unik, säregen, vacker och stark film om krigets galenskap med en lång rad duktiga franska skådespelare.