Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Frankrike

Filmkritik: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

by

De Gaulle: Frihetens röst

De Gaulle: Frihetens röst
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 oktober 2026
Regi Antonin Baudry

En uppfriskande skildring av andra världskriget sett ut fransk synvinkel där den annars så dominerande amerikanska historieskrivningen ifrågasätts.

Detta är den andra storfilmen av två Charles de Gaulle och andra världskriget. I den första – som Kulturbloggen recenserat här – kollapsar Frankrike och dess regering ger upp då de tyska nazisterna ockuperar landet. General de Gaulle flyr till London och är en av de få som vägrar ge upp och ensam mot alla tar han en stor risk och samlar några andra fransmän som liksom han inte vill ge upp och försöker övertyga världen om att slaget om Frankrike varken är över eller förlorat.

I denna andra film, De Gaulle: Frihetens röst får vi följa den franska frihetskampen under de sista åren av andra världskriget och vi får också se hur de Gaulle börjar agera mer politiskt klokt. Det är en stor ögon-öppnare att se de fula spelet av USA med den amerikanska presidenten Roosevelt i spetsen. Om filmen berättar det verkliga förhållandena visar de att USA hade långtgående planer på att efter andra världskriget göra Frankrike till en delstat eller lydstat under amerikansk flagg. Denna berättelse har många jag känner som växt upp i Frankrike känt till men i svenska skolor har nog aldrig detta kommit fram. Där har de allierade med USA i spetsen fått all ära för att de tyska nazisterna förlorade andra världskriget.

Också denna andra film är liksom den första en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Dessa två franska mastodontfilmer avslöjar tillsammans historiens kraft som politiskt vapen.

Det är några långa krigsscener i ökenlandskap som delvis är långdragna men samtidigt mycket välgjorda och intressanta på en mörkt sätt, förstås. Att se konkret hur krig dödar och hur detta dödande gick till under 1940-talet är både obehagligt och ruggigt realistiskt.

Jag såg att Aftonbladet skriver om den första filmen att den berättas ur franskt perspektiv och inga andra synvinklar visas.

Det känner jag är på tiden att den franska synvinkeln nu förs fram. Den har inte berättats tidigare utanför Frankrike. I västvärlden och Sverige i synnerhet har den amerikanska propagandan fått styra. Att USA faktiskt ville ha Frankrike som sin lydstat och att USA inte ville att Frankrike skulle få vara en självständig nation har inte avslöjats av alla amerikanska storfilmer som hyllar den amerikanska inblandningen i andra världskriget.

Denna andra film är spännande och mäktig.

Filmrecension: Lyckans ost – lite för många lösa trådar

by

Lyckans ost
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Louise Courvoisier

En hyllad fransk dramakomedi men jag har svårt att sjunga med i hyllningskören. Filmen är söt och har duktiga unga skådespelare men den känns halvklar. Filmen är för mig något liknande som när en granne berättar något och det är hopp i berättelser, det fattas för mycket för att jag ska få en helhet, för många lösa trådar som hänger i luften. Delvis är filmen väldigt orealistisk.

Totone bor i en mindre ort på den franska landsbygden. Han går omkring i kortbyxor och tillbringar den mesta tiden med att festa och dricka med sina kompisar. Han bor med sin pappa och sjuåriga lillasyster. Om pappan ber om någon hjälp har Totone aldrig tid att hjälpa till, han vill bara dricka öl och hänga med kompisarna. Pappan har också svårt med alkohol. En kväll hänger Totone på dansbanan med kompisar och pappan är också där och är stupfull. Totone ser till att pappan kommer till sin bil för att kunna köra hem. Att sätta en stupfull person att köra hem kan inte sluta på annat sätt än i en tragedi. Pappan kör in i ett träd och dör.

Totone blir ensam med sin lillasyster. Det är en av filmens obegripliga förutsättningar. Hur gammal är Totone? Eftersom han går runt i kortbyxor och har ett ansikte som ser mycket ungt ut skulle jag vilja gissa på att han är 15-16 år. Men hans ålder nämns aldrig och eftersom han tydligen får ta hela ansvaret ensam för sin lillasyster bör han vara myndig i alla fall. Det är obegripligt. Ingen släkt syns till och samhället verkar tycka det är helt i sin ordning att han tar hand om sin lillasyster utan någon hjälp.

För att försöjra sig och sin syster tar han jobb hos ett företag som gör ost, samma företag som hans pappa arbetade för. Men på jobbet finns unga män som inte tycker om Totone och det blir bråk, handgripligen. Mycket bråk. Totone får dock en idé när han får reda på att varje år delas det ut ett pris på 30.000 euro till den som får fram regionens bästa Comté-ost. Då bestämmer sig Totone att vinna det priset. Hur göra ost när man inte har en ko som kan ge mjölk? Man stjäl mjölk förstås.

Visst kan det vara intressant med filmer som bryter mot traditionell dramaturgi, vilket denna gör på flera sätt men det blir lite för rörigt, för många lösa trådar och för hoppigt med tidsperspektiven. Ett plus dock till Clément Faveau som gör en bra roll som Totone.

Filmen hade världspremiär i tävlan i Cannes (Un certain regard), och hade svensk festivalpremiär på Göteborg Filmfestival. Över en miljon i publik i Frankrike, och vinnare av två César: Bästa debutfilm samt Årets kvinnliga upptäck.

Filmrecension: De oönskade – visar Frankrikes baksida

by

De Oönskade
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Ladj Ly

Något är ruttet i staten Frankrike, för att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se på film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden börjat ersättas av något helt annat. Även om skräckfilmen Vermin av Sébastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att gå till hårt angrepp mot det moderna franska samhället, där rasism och polisbrutalitet är alltför ofta förekommande. Dock var denna samhällskritik inte särskilt effektiv då plattformen den tog sats ifrån var förkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad gäller att ta sig an det franska samhällets baksida. Det började med Les Misérables från 2019 och fortsätter nu i De Oönskade som är nästa steg vad gäller att demolera ett samhälle som endast kan kategoriseras som fördärvat.

Likt Vermin är skådeplatsen ett förfallet bostadskomplex, det är inte tal om några fagra bilder menade att attrahera turism. Istället framstår det bildsköna Frankrike, där det förtärs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att få omvärlden – men även lokalbefolkningen, att vända bort blicken från de massiva samhällsproblemen.

Diskrepansen mellan de vackra och det förfallna används också effektivt i själva berättelsen. De gånger vi får lämna de nedgångna lägenheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att misären och fattigdomen bara är ett par fotsteg borta. De Oönskade har stora ambitioner och väljer därför att efterlikna samma berättarstruktur som David Simons fullkomligt mästerliga TV-serie The Wire. Detta genom att följa och studera olika delar av samhället. Vi får – givetvis, följa de boende men också delar av polisen samt det politiska spelet där maktbegär och egoism inte har några större problem att köra en ångvält över medmänsklighet och anständighet. Denna övergripande bild är ambitiös men leder också till att filmen saknar en – behövlig, mittpunkt, det påminner istället om ett diorama där alla delar tydligt markerats men där någon form av emotionell koppling saknas.

Filmens oerhörda ambitioner leder till att berättelsen många gånger ter sig som fragmenterad. Flera spännande stickspår introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i lådan för att aldrig mer komma tillbaka. Och de gånger som Ly vill skapa en känslomässig laddning blir resultatet mest platt och i värsta fall plågsamt forcerat, eftersom så få personer är något annat än kugghjul i det massiva maskineriet.

Även om omfånget många gånger verkar lova ett oerhört avancerat stycke film är berättelsens kärna en klassisk saga om ont och gott. Och då det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utmärkt. Detta genom två mycket minnesvärda skådespelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och målmedveten aktivist är alldeles lysande och har både utstrålning och karisma. Hennes ’’ärkefiende’’ den brutala, hänsynslösa och mer eller mindre genomusla borgmästaren som spelas av Alexis Manenti är lika minnesvärd, detta genom ett skådespel som alltför väl speglar den hjärtlöse och närmast illvillige byråkraten som får sin vilja igenom oavsett hur många lik som måste staplas. Detta gör striden mellan ont och gott betydligt mer intressant än den hade varit utan dessa två skådespelare som båda gör sina – oerhört, klyschiga karaktärer till något mer än sina beståndsdelar.

Tragiskt nog så lyckas Ly ställa till det rejält för sig själv i ett ofärdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. Här dundrar risig dramaturgi in som en försupen – och oinbjuden, gäst och lever rövare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i ögonen och underminerar de oerhört viktiga budskap filmen önskar hamra in i publiken. Viljan må vara på plats men i slutänden lyckas De Oönskade bara vara stabil, något som måste ses som aningen menlöst då Ladj Ly ställt in siktet på stjärnorna med sina oerhörda ambitioner.

Filmrecension: Saint Omer – storartad film berättad i lugn takt

by

Saint Omer
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Alice Diop
Skådespelare Kayije Kagame, Guslagie Malanda, Valérie Dréville, Aurélia Petit

En storartad film om svåra frågor och berättat återhållsamt, i lugn takt där mycket händer under ytan. Till nittio procent utspelas handlingen i en domstol men det är egentligen ingen rättegångsfilm. En ung kvinna, Laurence Coly, står inför rätta för att ha dödat sitt barn, en dotter på 15 månader. Men det är inte rättegången och hur domen faller som är filmens berättelse. Det handlar om hur vi människor påverkas av det vi utsätts för, de utmaningar vi möter och hur vi klarar av den, hur starka vi är när vi känner oss helt övergivna. Och hur kan människor få bli så ensamma att de förlorar kontakt med verkligheten?

Pä ett sätt är denna film mer teater än film. Kameran vilar länge på ansikten, låter oss känna in ansiktsuttryck på djupet, människorna får tala och får utveckla resonemang och ändå finns det en fördel med att det är en film. Om berättelsen framförs på scen är det många i salongen som inte skulle kunna se ansiktsuttrycken, nu sitter vi alla på första parkett.

Filmen är uppbyggd på två berättelser. Vi får följa utfrågningen av den åtalade Laurence Coly och hennes öde, vilka händelser som ledde fram till att hon dödade sitt barn och hur hon agerade efteråt. Vi får också följa en ung författare Rama som är åhörare vid rättegången. Rama är hyllad författare och vill skriva en roman utifrån Laurence Coly och dra paralleller till den antika pjäsen om Medea som dödade sina barn.

Medea är en tragedi av den grekiske dramatikern Euripides. Den skildrar myten om hur Medea genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man Jason. Pjäsen hade premiär vid Dionysiafestivalen 431 f.Kr. där den sattes upp tillsammans med tre förlorade pjäser av Euripides: tragedierna Filoktetes och Diktys och satyrspelet Theristai. Medea fick tredjepriset vid festivalen. (Wikipedia)

Rama upplever rättegången mycket djupt. Den berör henne starkt. Hon väntar själv barn och har liksom Laurence en infekterad relation till sin mamma och är rädd för att bli en dålig mamma. Rama börjar känna tvivel på sig själv. Det är dock flera viktiga skillnader mellan hennes situation och Laurence Colys. Rama har föräldrar med invandrarbakgrund från afrikanskt land och Laurence Coly kommer från Senegal. Båda är välutbildade unga kvinnor, men för Laurence gick det snett då hon studerade på universitetet medan Rama har lyckats etablera sig bättre. Rama har också en bättre och tryggare relation med sin partner, sin sambo.

En liten sidohistoria är en diskussion under rättegång om häxkraft (witchcraft). Laurence Coly menar att hon blivit förhäxad av två mostrar, att det är orsaken till att hon är deprimerad och till att hon inte kommer ihåg allt hos gjorde eller hur hon utförde saker. Det är tydligt hur en av polisens utredare försökte ge henne möjligheten att skylla på förhäxning på grund hennes afrikanska bakgrund. Laurence Coly fyller ju inte den vanliga klichéen av en utsatt, hjälplös och outbildad afrikansk kvinna. Hon är tvärtom mycket vältalig och utbildad.

Filmen har så många styrkor: dess poetiska sätt att berätta med lugna närbilder och stillsamma vidvinkelfoton över staden och hus till ackompanjemang av eftertänksam musik och säng som talar till våra känslor. Skådespelarna är väl valda, det är uppenbart. De fungerar alla så bra i sina roller. Ett extra stor plus för att filmen lämnar mycket åt oss själva att känna och förstå, den berättar på flera nivåer, mycket sägs utan att det påpekar tydligt.

Saint Omer är en märklig, annorlunda, stark och tankeväckande film där regissören vågar låta berättelsen ta den tid den behöver. En storartad film berättar i lugn takt.

Filmrecension: Mellan två världar – låter oss möta en som annars är osynliga men nödvändiga

by

Mellan två världar
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Emmanuel Carrére
Medverkande Juliette Binoche, Hélène Lambert, Louise Pociecka, Steve Papagiannis

En film om en grupp människor som är absolut nödvändiga för att samhället och alla företag ska gå runt men som tillhör de lägst betalda och samtidigt måste de slita hårt, ofta dessutom under otrygga arbetsförhållanden. Det handlar om städare, en arbetsgrupp som haft olika titlar under åren som lokalvårdare, hygientekniker med mera. Men oavsett vad de för tillfället har för titel arbetar de oftast utan anställningstrygghet och kan bli uppsagda på dagen. Denna film skildrar en författare som wallraffar, det vill säga låtsas vara arbetslös och får jobb som städare.

Filmen bygger på Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” som kom 2010 i Frankrike. Den charmiga och duktiga franska skådespelaren Juliette Binoche är perfekt i huvudroll som författaren.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Juliette Binoche att hon länge önskat se reportageboken bli en film:
– Direkt när jag hade läst journalisten Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” när den kom 2010 så visste jag att den borde bli film. Det är en otroligt viktigt bok som berättar om prekariatet, om helt omänskliga arbetsvillkor.

I filmen

Juliette Binoche spelar Marianne Winckler, författare från Paris, som tar arbete som städerska för att göra research till en bok. Hon avslöjar inte sin identitet utan låtsas vara arbetslös och fattig och i behov av arbete. Hon får arbete tillsammans med en grupp andra kvinnor och hon får en inblick i deras liv med finansiell otrygghet och socialt utanförskap. Hon får lära sig att tvätta toaletter på en färja mellan Frankrike och England och snabbt och effektivt måste det gå. Städarna har bara en och en halv timme på sig tills färjan fylls på med resande igen.

Hur slitsamt arbetet är kan hon få en sann erfarenhet av. Däremot kan hon ju egentligen inte riktigt uppleva hur utsatta städarna är eftersom Marianne Winckler är välbärgad och har trygg ekonomi som författare. Hon lever egentligen i en helt annan värld.

Vad jag saknar i filmen är kanske samtidigt dess styrka. Vi förstår hur utsatta städarna är som oftast arbetar utan kollektivavtal. Hur slitsamt och tungt deras jobb är. Och hur osynliga de är. Att majoriteten av människor troligen aldrig tänker på att det är människor som arbetar hårt för att se till att toaletter och alla lokaler är rena, fräscha och städade. Ändå tycker jag att filmen inte går på djupet i skildringen av de orättvisa och bristfälliga arbetsvillkoren. Men kanske det är en styrka samtidigt att filmen inte pekar med hela handen, att vi får tänka och känna efter själva.

På samma sätt ser vi i filmen hur en vänskap tycks växa fram mellan författaren och några av städarna. Men det är förmodligen omöjligt för den som inte lever lika utsatt att riktigt förstå hur det är. Filmen berättar hur omöjligt det också är med sann och ärlig vänskap mellan olika samhällsklasser. Men filmen berättar detta utan stora åthävor och lämnar över åt oss själva att dra våra slutsatser. Det är både filmens styrka och filmens svaghet.

Den får högt betyg dels för att Juliette Binoche spelar så bra och så äkta och för att de många skådespelarna, som ofta är amatörer och verkliga städare, ger filmen en stark autenticitet. Filmen får också högt betyg för att den är snyggt och elegant fotograferad, men starka talande miljöbilder. Den får också högt betyg för att detta är en grupp människor som vi kommer nära som oftast är helt osynliga i vårt samhälle.