Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år
Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.
Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.
Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.
Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.
Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.
Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.
Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.
Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.
Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,