• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hollywood

Filmrecension: Star Wars: The Rise of Skywalker – tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat

18 december, 2019 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år

Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.

Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.

Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.

Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.

Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.

Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.

Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.

Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.

Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen, Skywalker, Star Wars

Filmrecension: Good Boys – klichéer och förutsägbar sensmoral

17 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Good Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2019
Regi Gene Stupnitsky
I rollerna Jacob Tremblay, Keith L. Williams, Brady Noon, Molly Gordon, Lil Rel Howery, Will Forte m fl.
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Amerikanska filmer, eller i varje fall en hel del Hollywood-produktioner, när de skildrar barns uppväxt är i miljöer som känns väldigt främmande för svenska förhållanden. Som nu i Good Boys. Huvudkaraktärerna, tre tolvåriga, bor i ett riktigt välbärgad område med fina hus. Och hur förhållandena i skolan skildras känns också väldigt långt från svenska skolors miljöer. Eller så har Sverige amerikaniserats så mycket att detta känns igen? Jag har väldigt svårt att engagera mig för handlingen.

Filmen får betyg 2, men det är en svag tvåa. Filmen är fylld av klichéer och karaktärerna är överdrivna på ett fjompigt sätt och det mesta är väldigt förutsägbart. Max pappa är bortrest och har en drönare hemma, en drönare Max är förbjuden att använda. Givetvis kan Max inte undvika att använda drönaren.

Huvudpersonen är tolvårige Max som har två bästa vänner, Thor och Lucas. De tre är lite skolans udda personer. Eller i vilket fall som helst tillhör de inte de coola. Fast det är deras stora dröm att få vara en i det coola gänget. Eller Lucas drömmer om det. Max drömmer mest om att få kyssa den flicka han är övertygad om är hans livs kärlek.

Så här det oväntade. Max blir inbjuden till en fest med de coola gänget och dessutom får han veta att på festen blir det kyssfest och hans stora kärlek ska vara där. Äntligen får han chansen att kyssa henne. Kanske. Det finns bara ett stort problem. Han är inte säker på hur man gör. Hur gör man en tungkyss? Drönaren har lösningen. Med den kan Max och hans två vänner komma åt att spionera på granntjejen när hon hånglar med sin pojkvän.

Att det blir problem med drönaren och kaos och en mängd förvecklingar behöver jag knappast säga. Det ena för med sig det andra och situationer blir bara mer och mer invecklad med dåliga beslut som involverar oavsiktligt stulna droger, paintball, poliser och skrämmande tonårsflickor.

Varför filmen får högre betyg än 1 beror på att den är lite småcharmig ibland, fast med överdrivan sensmoral.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen

Filmrecension: Dog Days – suck, Hollywoodfilm när den är som sämst

10 oktober, 2018 by Rosemari Södergren


Dog Days
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Ken Marino

Jag skulle gärna vilja ge dem här filmen högre betyg på grund av de söta och duktiga hundarna som är med. Men tyvärr förstår regissör och manusförfattare denna filmen totalt.

Den skildrar några människor som av olika skäl får hand om en hund eller har hund redan. Några av människorna har en stor sorg efter att ha förlorat någon av deras viktigaste familjemedlemmarna, någon lider av en svår separation. Ett par vill så gärna ha barn och adopterar en flicka och har höga förväntningar men allt blir så fel. Hundarna räddar dem alla och binder samman dem alla.

Det kunde blivit en bra film, med tanke på de duktiga hundarna. Men skådespelarna är usla och har fått usel regi och handlingen är mer än förutsägbar, den är klyschig och fylld av Hollywoods värsta klichéer.

I pressmeddelandet står:
Dog Days är en rolig och hjärtlig komedi som följer livet hos flera hundägare och deras älskade fluffiga vänner runt om i soliga Los Angeles. När dessa människor och hundars vägar börjar sammansvärjas förändras deras liv på sätt som de aldrig kunnat förvänta sig.

Suck. Det där fluffiga med Hollywood. Suck. Varför måste denna film fuskas bort på detta sätt? Jag älskar fina hundar. En bra hund kan vara en viktig familjemedlem och kan tillföra människor mycket och hjälpa människor ut ur isolering. Hundpromenad öppnar många dörrar och många blir vänner på hundrastgårdar. Det skulle kunna göras en så bra film med detta tema. Fast kanske den då först och främst ska placeras på en annan plats än Los Angeles. Det verkar som att den platsen sätter igång det allra sämsta med Hollywood.

Medverkande: Vanessa Hudgens, Eva Longoria, Nina Dobrev, Finn Wolfhard, Ron Cephas Jones, Lauren Lapkus, Adam Pally, Rob Corddry m.fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djur, Filmrecension, Hollywood, Hundar, Recension, Scen

Filmrecension: Dope – bäst för målgruppen under 20 år

1 november, 2015 by Rosemari Södergren

dope

Dope
Betyg 3

Om du gillar hiphop-musik då har du något att se fram emot. Hiphop-musiken flödar över i Dope och bär filmen. Framför allt är målgruppen för filmen tonåringar och unga vuxna. På Internationella filmdatabasen, IMDB, har filmen fått genomsnittsbetyget 7,4 av 10 möjliga när drygt 20.000 har röstat. Jag tror att om den som ser filmen och röstar är under 20 blir det högre betyg än när det är en 20-plus som ser den. Det är en galen film där de tre ungdomarna som handlingen kretsar kring råkar ut för det ena otroliga efter det andra när de råkar få en väska full med knark som de måste göra sig av med. Det är en komedi med en hel del samhällskritik fast med godmodigt överdrivet Hollywoodmanér. Vi som är 20-plus och hunnit se fler filmer har sett varianter av temat och blir inte lika överväldigade, tror jag.

Handlingen kretsar kring tonåringen Malcolm (spelas av Shameik Moore) och hans två vänner som bor i ett tufft område i Los Angeles. Malcolm och hans vänner sköter skolan och håller sig borta från droger och kriminalitet, vilket betyder att de måste cykla snabbt förbi vissa gäng på en del gator på väg till skolan.

En dag blir Malcolm inkallad till en av gängledarna och han blir beordrad att lämna meddelanden till en tjej som gängledaren är intresserad av. Det ena ger det andra och plötsligt är Malcolm och hans två vänner på en stor födelsedagsfest för gängledaren. Där brakar det lös med en uppgörelse mellan olika ligor och Malcolm och hans vänner flyr. Nästa morgon upptäcker Malcolm att hans skolryggsäck blivit fylld av narkotika.

Rick Famuyiwa står för manus och regi. Rick Famuyiwa med rötter från Nigeria och USA är en filmskapare placerad i Hollywood och har tidigare gjort bland annatThe Wood (1999), Brown Sugar (2002) och Talk to Me (2007).

Dope fick pris på Sundance Film Festival i år, 2015.

I rollerna: Shameik Moore, Tony Revolori, Kiersey Clemons, Blake Anderson, Zoë Kravitz, A$AP Rocky, Tyga, Kimberly Elise, Keith Stanfield, Casey Veggies, Vince Staples, Chanel Iman, Quincy Brown and Rick Fox.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Dope, Hiphop, Hollywood, Komedi, Scen

Skivrecension: Tobias Jesso Jr. – Goon

8 mars, 2015 by Jonatan Södergren

jessojr

Artist: Tobias Jesso Jr.
Titel: Goon
Betyg: 5

Den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader låter oemotståndligt klassiska. Dessutom är hans bakgrundshistoria redan något av en myt i sig: 2012 stod Jesso inför ett vägval, som basist hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna, istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade och dagen därpå fick han beskedet att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han började lära sig att skriva låtar på sin systers piano.

Att den tidigare Girls-medlemmen JR White varit delaktig är märkbart. Dels som mentor. ”Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på,” berättade Jesso när jag intervjuade honom tidigare i år. ”JR var mitt musikaliska uppvaknande.” Men Goon genomsyras även av samma direkthet som Christopher Owens låtar om brustna hjärtan och krossade drömmar.

På andra håll har även Sky Ferreira-, Blood Orange- och Charli XCX-producenten Ariel Rechtshaid samt The Black Keys-trummisen Pat Carney varit delaktiga. Inte för att det är något som framgår alltför tydligt då soundet snarare hämtar kraft ur det 70-tal artister som Randy Newman, Biff Rose, Todd Rundgren och kanske framför allt John Lennons soloverk representerar. Men med tillräckligt mycket karaktär, kärlek och skickligt låtskrivande för att det någonsin ska kännas som en pastisch.

Den wailande refrängen i How Could You Babe som spricker och låter närmast desperat, det enkla men universella budskapet i Can We Still Be Friends eller krokodiltårarna i Crocodile Tears som är lika charmiga som de är cheesy. Just a Dream — den första låten han skrev när han återvände till Vancouver — som handlar om en dröm där han hade en bebis och apokalypsen var på väg eller det självbiografiska lilla mästerverket Hollywood som återbesöker Jessos flykt från LA och mynnar ut i ett outro där det verkligen låter som vår protagonist blir uppslukad av staden. Det är svårt att peka ut höjdpunkter, utan att egentligen sticka iväg alltför mycket från tidigare YouTube-demos, såsom True Love, tillhör Goon den senaste tidens starkaste debutalbum.

Bästa spår: Without You, Hollywood, Just a Dream

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Goon, Hollywood, Tobias Jesso Jr.

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Regi: Anmar Taha Dramaturg: Josephine … Läs mer om Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag … Läs mer om Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

De åtta bergen Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i … Läs mer om Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Jazzkrogen Unity i Göteborg 26/5 … Läs mer om Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Den stora skrivboken Av Johan Fosse … Läs mer om Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in