Scen

Midsommar
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2019
Regi Ari Aster
I rollerna: Florence Pugh, Will Poulter, Jack Reynor, Julia Ragnarsson, Liv Mjönes, Anna Åström, Archie Madekwe, Vilhelm Blomgren, Henrik Norlén, Björn Andrésen, Anki Larsson,Gunnel Fred, Isabelle Grill m fl​

En skräckfilm, ja fast inte med övernaturliga monster utan människor som är som människor och resultatet blir hemskheter. En känga åt västvärldens aktivister som gråter stora tårar över barn som dör av svält eller drunknar på vingliga båtar över Medelhavet på flykt till ett bättre liv. Det är lätt att gråta och bli upprörd – men är vi inte själva en del i orsaken till att människor dör?

Ett annat sätt att tolk filmen är att se den som en drift med kulturrelativister. Om du plötsligt skulle hamna i ett samhälle som ligger ganska avskilt från övriga samhället och där upptäcker du att alla människor som fyllt 72 år knuffas ned för en ättestupa – hur skulle du reagera? En kulturrelativist skulle förmodligen ställa frågor som: Vad säger att det är bättre att ligga och ruttna på långvården utan någon anhörig som bryr sig? Är det bättre att förlora sin kropps förmågor, bli torkad i rumpan och tilltalad och behandlad som ett mindre vetande barn för att du blivit gammal och dement?

Midsommar är en fruktansvärt snyggt fotad och komponerad skräckhistoria som kan tolkas och ses på flera sätt. Den är som en grekisk tragedi där karaktärer går mot en tragedi fast de är ganska goda – de råkar bara göra ett litet misstag. Ett misstag som många andra gjort och kommit undan med. Men för denna karaktär blir det ödesdigert.

Det går inte att glömma filmen Midsommar. Den har verkligen krupit under huden på mig. Jag vet att det bara är en skräckfantasi och den är både skrämmande och skräckfylld men samtidigt ser jag en mängd metaforer till samhället och världen idag. Emellanåt är den ganska rolig också, på ett burleskt sätt. Ibland är det roligt just för att det utspelar sig under ett svenskt midsommarfirande. Fast, nja, inte fullt så traditionellt som vi är vana vid. Hoppas inga turister kommer till Sverige och förväntar sig på uppleva något liknande.

Det går också att de handlingen som en skildring av vad som händer när människor underordnar sig en grupp, oavsett om det som i filmen är en form av kulturell religiös grupp eller om det handlar om politiska ideologier.

Handlingen beskriven av filmens distributöre:
Dani och Christian är ett ungt amerikanskt par vars förhållande håller på att krackelera. Men efter att Dani råkar ut för en familjetragedi håller sorgen dem samman och Dani följer med Christian och hans vänner till en avlägsen by i svenska Hälsingland där de ska få vara med om ett unikt midsommarfirande som bara sker vart nittionde år.
Vad som börjar som ett harmlöst sommaräventyr i midnattssolens land förvandlas till något mycket mörkare när den sektliknande byn bjuder in dem att delta i ett firande som får det idylliska paradiset att kännas allt mer obehagligt och hotfullt.

Regissören Ari Aster har tidigare gjort Hereditary som också var krypande otäck – men den här gången kommer det otäcka ur människor som menar väl.

Filmen är två timmar och 30 minuter och trots att det var lång satt jag som klistrad i salongen. Fast jag hörde några kommentera efteråt att de tyckte den var lång. Jag tror att filmen ändå behövde den tiden för att bli precis så otäckt skrämmande och talande som den blev.