Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Japanfilm

Filmrecension: Mirai, min lillasyster – flödar av fantasi

by

Mirai, min lillasyster
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Regi Mamoru Hosoda
Originaltitel: Mirai no Mirai

En vacker, söt liten berättelse som flödar av fantasi om en fyraårig pojke som blivit storebror. Den här filmen lär alla småbarnsföräldrar känna igen sig i och älska. Ett litet minus får den dock för dess bärande tema som är något pekfingeraktigt och uppfostrande.

Fyraårige Kun väntar hemma med mormor på att föräldrarna ska komma hem med familjens nya familjemedlem, hans baby-lillasyster. Det tar inte många dagar tills Kun blir både trött på och arg på att ha fått en lillasyster. Babyn får all uppmärksamhet.

Ingen har tid för honom längre, ingen tycks tycka att han är söt längre. Då upptäcker han plötligt att det händer magiska saker i trädgården. I trädgården möter han karaktärer och personer både från det förflutna och framtiden och han möter familjen hund Yoko i människogestalt. Yoko berättar att innan Kun föddes var Yoko föräldrarnas prins som fick all deras uppmärksamhet och kärlek. Sådant är livet i familjer, men kärleken är inte begränsad, den räcker till åt alla. Fast ibland känns det inte så för en liten fyraårig pojke.

Filmen är mycket vackert tecknad och blandar magi och verklighet på ett snyggt sätt och även om den på sätt och vis är lite pekfinger-aktig är den ändå inte förutsägbar. Jo delvis förutsägbar men ändå fylld av överraskningar.

Regissören Mamoru Hosoda (som tidigare skapat Wolf Children, Odjuret och hans lärling) går i mästaren Miyazakis fotspår, helt klart, fast han når inte riktigt upp på samma nivå ännu. Miyazaki är aldrig lika moralisk utan släpper fram fantasin mer. Mirai – min lillasyster sprudlar av fantasi och magi men sensmoralen att den lille fyraåringen ska lära sig och uppfostras att agera klokt när det är föräldrarna som borde öppna sina ögon drar ned filmens betyg. Det är faktiskt rätt skrämmande att dessa ändå rätt unga föräldrar har glömt så mycket om hur det var att vara barn. Och att de är så blinda för hur världen helt förändrats för Kun när babyn får all uppmärksamhet.

Filmen visas både dubbad till svenska och på originalspråket japanska. Om ni inte behöver se den dubbad på svenska för att ni har med småbarn som inte kan läsa rekommenderar jag att se den med japanskt språk. Den svenska dubbningen är lite slätstruken. Kun har väldigt få uttryckssätt: antingen andas han snabbt av rädsla och skriker eller så är han hoppitossig.

Filmrecension: Det tredje mordet – enastående

by

Det tredje mordet
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 april 2018

Vad är sanning och vad är en människa beredd att göra för att respektera sig själv? Och vem är fri, egentligen? Den japanske regissören Hirokazu Kore-eda har skapat en film som på ytan kan kategoriseras som en pusseldeckare men är mycket mer än så. Det tredje mordet är helt enastående och ger publiken mycket att fundera på. Den talar till publiken på flera plan, med dialog och drama, med foto och bildvinklar.

Detta drama/pusseldeckare skildrar juridikens förhållningssätt till sanningen – men för den som är öppen för vad som förmedlas på andra nivåer är det också en film om de existentiella frågorna, om synd och skuld och vad en människa är och med en hel del buddhistiskt tankesätt inblandat.

Handlingen kretsar kring den framgångsrike advokaten Shigemori som kallas in för att försöka rädda en man från dödsstraff. Takashi Musimi är en man i övre medelåldern som för trettio år sedan dömdes till fängelse för två rånmord. Nu väntar Misumi på rättegång för ett nytt mord som han erkänt. Att lyckas på domare och jury inte döma till dödsstraff är näst intill en omöjlig uppgift. Det är något som inte stämmer, känner Shigemori. Något i Musimis historia skaver. Dessutom ändrar Musimi sin historia varje gång de träffas. Shigemori gräver djupare för att hitta sanningen.

Egentligen borde Musimi fått dödsstraff redan då han dömdes för de två rånmorden trettio år tidigare, menar till och med den domare som tog beslutet att döma till fängelse istället för dödsstraff. Den domaren är Shigemoris pappa: Om han hade fått dödsstraff så hade han inte kunnat mörda igen.

Att leva i samhället som en före detta fånge är inte det lättaste. Vem ger arbete åt kriminellt belastade? Kanske är det bättre att låta sig bli dömd till livstids fängelse än att vara den allra svagaste i arbetslivet? Det japanska arbetslivet är hårt och krävande redan för den som har ett fläckfritt förflutet.

Shigemori gräver och hittar flera versioner av sanningen. Men är det sanningen han som jurist ska företräda eller ska han använda bästa möjliga strategi för att hans klient ska undslippa dödsstraff?

Fotot, bilderna, är en del av det mästerliga. Vad är en människa och hur stor skuld har vår miljö till vart vi hamnar i livet? Och vem är fri, egentligen?

Hirokazu Kore-eda har tidigare skapat starka familjedraman som Still Walking och Sådan far, sådan son. När han nu återvänder med en film finns samma stämnings-fyllda människoskildringar kvar även om filmen till formen är en pusseldeckare.