Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Indien

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

by

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

by

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

by

Filmtjuven
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juli 2022
Regi Pan Nalin

En vacker indisk hyllning till filmkonsten. Av och till är den förutsägbar och har en hel del inspiration från succéfilm Cinema Paradiiso, men däremellan är denna indiska film både överraskande och unik. Huvudhistorien kretsar kring en pojke, Samay, som för första gången i sist liv får följa med sin familj på en film på bio. Hans pappa är noga att poängtera att det blir både den första och den sista gången, eftersom familjen är av Brahmin-kasten så är film inte något för dem. Enda anledningen att de går denna gång är att det är en religiös film. Samay blir helt fängslad av film och bestämmer sig att han ska bli filmskapare när han är vuxen. Vilket hans pappa hånskrattar åt och förbjuder å det strängaste.

Det kommer aldrig fram i filmen hur gammal Samay är. Han är rätt liten, jag skulle tippa i elva-tolvårsåldern. Han har ett starkt inre driv, det är fascinerande. Mot sin pappas vilja beger h an sig till den slitna biografen och lyckas bli vän med biomaskinisten Fazal. Samay och Fazal gör ett avtal: Samay tar med sin matsäck med den underbar hemlagade maten som hans mamma gjort till Fazal och Samay får sitta i kontrollrummet och se på film. Mat mot film. Jag erkänner att det vattnas i munnen på mig när jag ser maten och när jag ser när mamman lagar mat. Vällagad indisk mat är så god.

En underbar vänskap växer fram mellan Samay och Fazal. Men Samay nöjer sig inte med att se på film. Han får med sin några vänner och de börjar skapa film själva med de metoder som finns tillgängliga för sex småpojkar på indiska landsbygden.

En bihistoria till hyllningen till filmkonst är en inblick i livet på indiska landsbygden och hur rättslösa barn är. Att föräldrar får piska sin barn fullt synligt för omgivningen. Jag blir förskräckt över barns situation världen över och inser att vi till viss del lever i en skyddad bubbla i Sverige. Fast inte helt skyddade här heller, det har varit en del mord på barn i Sverige under senare. Så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bäst.

Jag blir lite konfunderad över Samay och hans vänners ålder. Kan så små barn vara så företagsamma? Det förvånat mig också hur fritt de får springa runt i bygden och att de kan ligga och smyga på en flock lejon och att de kan bygga en hemlig biograf i spökstaden. Eller så är det en berättelse som visar hur livet kan vara för barn på landsbygden Indien.

Oavsett de kritiska funderingarna jag har kring delar av filmens berättelse slår jag ändå fast att i mina ögon är detta en vacker, stark och helt underbar film. Den är fylld av underbar symbolik och det är en ren njutning att sitta ned i nästan två timmar och följa Samay och hans sökande efter ljuset och berättelserna.

För övrigt: Originaltiteln ”Last Film Show” tycker jag, som ofta, är mycket bättre än den svenska titeln.

Filmtjuven är skriven och regisserad av Pan Nalin, vars ”Angry Indian Goddesses” och ”Samsara” också gick på bio i Sverige. Huvudrollen gör av den otroligt charmiga Bhavin Rabari.

Filmrecension: Sir – en hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos

by

Sir
Betyg 4
Premiär 12 juli 2019
Regi Rohena Gera

När den unga änkan Ratna (Ahmareen Anjum) får arbete i staden Mumbai som hembiträde hos Ashwin (Vivek Gomber) möts två världar. Hon , som blev bortgift och änka vid 19 år, kommer från landet och står lägst på den sociala skalan. Han , son till en rik byggherre, har det bra ställt och hög ställning i samhället. Och det tar tid innan de möts som personer. En hemhjälp i en rik familj i Indien finns där men hon märks inte. Hon är ingen som man tar notis om, utom när något saknas i hushållet.

När Ashwin börjar ifrågasätta meningen med sitt liv blir han deprimerad. För att ge honom berättar Ratna om sitt liv och så börjar kontakten mellan dem. Hon med sin livsvilja och målsättning att bli sömmerska berör honom och väcker hans beundran. Trots sitt livsöde har hon mycket styrka.

Filmen visar hur det indiska klass- och kastsystemet är så självklart att det är få som ifrågasätter det. Att man genom samhällets uppbyggnad och värderingar har sina roller som inte ifrågasätts varken av fattiga eller rika. Man vet sin plats i samhället och det blir som ett mönster man inte bryter. Med lågmäld men tydlig berättarteknik skildras kast och klassystem. När Ashwin och Ratna börjar se varandra så är det mot samhällets normer. När han tänker att det inte spelar roll vilken klass man tillhör så vet hon att hon alltid kommer att ses som ett hembiträde. Det är berörande och man önskar att förändringen skall komma med nya generationer.

Filmen utspelas i Indiens färgstarka miljöer och med indisk musik är den ett romantiskt och socialt drama utan att vara en Bollywoodfilm.
En hoppfull film om omöjlig kärlek finstämt berättad med socialt patos och utmärkta skådespelare.

Bollywoodmusikal från Indien öppnar Stockholms Kulturfestival

by

Stockholms Kulturfestival, den 15 – 20 augusti, har Indien som tema. Festivalveckan inleds med stor Bollywoodmusikal på scenen på Gustav Adolfs Torg, två kvällar i rad.

Ett pressmeddelande:
Den indiska föreställningen Love Story – A Bollywood Musical bjuder på hela känsloregistret som bara Bollywood kan ge; kärlek, passion, hämnd, känd indisk populärmusik, samt musiker, skådespelare och dansare – totalt 36 artister på scen.

– Bollywood är den största kulturyttringen som finns i Indien och ett uttryck som är välkänt och omtyckt i hela världen. Jag är så glad att vi får komma till Stockholm och vara först med att sätta upp en äkta Bollywoodmusikal. Med föreställningen Love Story vill vi bidra till att skapa en gemenskap och samhörighet så att publiken går hem upprymd och fylld av glädje, säger Sanjoy Roy, regissör och producent.

Produktionen har turnerat världen runt sedan premiären 2008, och överallt har de mötts av en stor publik som entusiastiskt deltar i föreställningen och skapar den inkluderande folkfest, som är så starkt förknippad med Bollywood när det är som bäst. Kvällen kommer att avslutas med en stor gatufest med Bollywoodklubb och dans på torget.

– Stockholm behöver fler evenemang av detta slag, föreställningar som tar plats i staden, som bidrar till att attrahera besökare och stimulera stockholmarna till upplevelser på deras egna gator och torg, säger Maria Rankka, VD för Stockholms Handelskammare och samarbetspartner för föreställningen.

Var: Stockholms Kulturfestival, Gustav Adolfs torg, Stockholm
När: Tisdag 15 augusti kl. 20.00 och onsdag 16 augusti kl. 21.30
Hur: Fri entré

Stockholms Kulturfestival har fri entré, pågår 15–20 augusti och erbjuder något för alla åldrar. Under våren och sommaren släpps hela festivalens program. Årets festivaltema är Indien och presenteras i samarbete med India Unlimited/Indiska ambassaden.

Fakta Sanjoy Roy
Regissören Sanjoy Roy är idag en av Indiens viktigaste kulturentreprenörer och vd för Teamwork Arts. Teamwork Arts producerar musik-, kultur- och litteraturfestivaler i 40 olika städer i länder så som Australien, Kanada, Egypten, USA, Storbritannien, Korea, Frankrike m fl. Bland annat producerar Sanjoy Roy även den omtalade Jaipur Literature Festival som på tio år har blivit en av världens största litteraturevenemang. Vid starten 2009 hade den 7 000 besökare, i januari i år hade festivalen 300 000 besökare. 60 procent av publiken var under 26 år.