Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson
Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.
När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.
Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.
Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.
Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.
Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.
