Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts
Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.
Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.
Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.
Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.
Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.
Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.
No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.