samhälle

Shima Maniee, poet och teaterkvinna, riskerar att utvisas

3 april, 2012 by Redaktionen

Shima Maniee är bosatt med sin familj i Uppsala och är verksam inom ABF Musikverksamheten Musikfabriken där hon visserligen inte är anställd men ändå är verksam just nu som regissör och repar in den egna teaterpjäsen ”Bayte Zainab” som också är namnet på den bordell där pjäsen utspelar sig (och enligt koranen betyder det ”helig plats” vilket gör pjäsen otroligt kontroversiell) men i denna pjäs kallas det inte prostitution utan korta förhållanden.

Pjäsen vill påvisa hur det kan se ut i en iransk bordell, men också hur mäns generella kvinnosyn är i landet. Pjäsen förväntas ha premiär i juni i år. Men hon är även verksam som poet och riskerar nu att bli utvisad till sitt hemland Iran, där hon själv är övertygad om att fängelse och kanske tortyr till döds väntar.

Under augusti 2010 anlände Shima Maniee till Sverige för att besöka sin syster och berätta för henne att deras pappa har gått bort. Shima anländer då med ett visum som varar två och en halv månad, men efter ungefär en månad fick hon ett samtal från en av sina söner som berättade om hur polisen kommit hem till dem och frågat efter Shima på grund av att hon sju månader innan hon anlände till Sverige konverterade till kristendomen. Eftersom kristendom inte är tillåtenhar de träffats hemma hos varandra för att utöva sin tro.

Polisen vandaliserade deras hem och misshandlade hennes son.

När jag möter upp henne i centrala Uppsala för att prata om hennes eventuella utvisning och de oerhörda konsekvenser det skulle innebära berättar hon om några Yahoo-konversationer hon hållit med en vän som är kvar i Iran:
– Jag kunde höra hur en tredje person hotade med att ”han minsann skulle visa henne om hon skulle våga sig tillbaka” och på Facebook finns en grupp som besudlas med kommentarer om hur illa det kommer gå för medlemmarna om de återvänder till Iran.

Hoten är konstanta. Så pass att hennes vänner varnade henne för att återvända för att hon i sådana fall skulle sättas i fängelse och antagligen torteras till döds:
– Ja, alla kristna dödas och jag har ju pendlat till Kista för att studera bibelstudier. Jag tog bort min vän från min kontaktlista så ingen skulle få reda på att vi haft kontakt med varandra. Då kanske hon också skulle råka illa ut, säger Shima Maniee.

Migrationsverket verkar inte alls dela hennes hotbild mot Shima och hennes familj. Hennes ansökan om att få stanna kvar har avslagits och även båda hennes överklaganden. Därmed har hennes chanser brunnit ut här. Det sista hoppet ligger därmed hos Europadomstolen, som dessvärre aldrig brukar gå ifrån tidigare beslut och därför ser det mörkt ut för Shima och hela hennes familj. Att Shima är verksam poet och skriver kritiskt om hemlandet fast i symboliska omskrivningar av rädsla för åsiktsregistrering, och jobbar inom teatern ser inte Migrationsverket som något som hindrar myndigheten från att skicka henne tillbaka.

Jag uppfattar Shima som en otroligt stark kvinna, men trots detta tappar hon några gånger under intervjun sitt mod och brister ut i milt gråt. Jag kan bara anta att jag har en aning om hur hon känner det. Och när hon berättar om det möte hon åkt på med Migrationsverket i Västerås, på uppmaning från sin advokat, och hur hon fick komma därifrån men inte vill åka på ytterligare möten med oro för utvisning med förvaring först: under tiden som asylsökande har jag och min familj fått bidrag som asylsökande, men efter ett år halverades det och efter ytterligare någon månad bara togs det bort helt. Vilket också är typiskt för utvisningar, att man först plockar ned ekonomiska stöd för att sedan kalla in till möten som leder till förvaring i häkte innan utvisning. Oftast finns biljett bokad redan när personen/personerna i fråga tas i förvar, eftersom EU-domstolen så sällan ger avvikande dom. Ändå inväntas deras svar innan slutgiltig utvisning.

Innan vi skiljs åt berätter Shima att hon trivts väldigt bra i Sverige och alla hon mött varit otroligt trevliga mot henne, och hon vädjar till deras engagemang i den Facebook-grupp och lista med underskrifter som protesterar mot utvisningen av henne.

Text och foto :Fredrik Gertz

Text, bild och intervju av Fredrik Gertz

Kulturbryggan går vilse – Kulturbryggan tycks gå enligt kulturministerns anvisningar

2 april, 2012 by Gästskribenter

Igår blev jag återigen upprörd över denna kulturminister vi har. Jag skulle ju kunna strunta i henne nu när jag inte längre sitter i kulturutskottet men se det går inte!

Den nya statliga myndigheten Kulturbryggan har gjort av med sina första 25 miljoner. De har kommit på att endast ansökningar som kan visa att de också får privata pengar kommer ifråga för bidrag. Som om det inte räckte med alla de idella krafter som läggs ner inom det fria kulturlivet som en insats. Nej det ska vara privata sponsorpengar som är förutsättningen. Lena Adelsson Liljeroth tycker detta är bra. Jag kan inte se annat än att detta är bara ännu ett sätt för kulturministern att visa att kultur är något som egentligen inte behöver samhällets stöd. Kultur är något för marknaden. Om detta är hennes innersta längtan eller en följd av att hon inte får några pengar av Anders Borg – det vet jag inte. Men det är lika illa, vilket som.

– Vår vision är att bygga upp en stor kulturfond med både offentliga och privata medel, säger Kulturbryggans ordförande Bo-Erik Gyberg, till SvD.

Bo-Erik Gyberg räknar med att Kulturbryggan ska bli en stor nationell kulturfond med både privata pengar och skattepengar.

Är detta en uppgift för en statlig myndighet blir min fundering.
Kanske är jag alldeles för traditionell i min bedömning. Jag ser bara att kulturens egenvärde, konsten för konstens egen skull får allt svårare att andas framtidstro.

Jag ser också att det inte är enkelt att hitta företagsledningar som brinner för kulturen. Och om de gör en insats, som exempelvis LKAB:s köp av föreställningar från Norrbottensteatern till Kiruna, så är det ju för att det är bra för företaget.

Syftet är att få personal att vilja stanna och bo i Kiruna. Nyttoperspektivet går före egenvärdet. Kulturen måste i högre utsträckning bli befriad från det ständiga kravet på att behöva motivera sin existens i marknadsmässiga termer.

Berit Högman (S)
vice gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen, tidigare ordförande i kulturutskottet

Relaterade artiklar om Kulturbryggan:
Svenska Dagbladet 1, SVD2 och Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, kulturbryggan, kulturministern, samhälle, sponsorer, kulturdebatt

Karin Linder, ordförande i DIK: Lagen om datalagring – ett stort misslyckande

29 mars, 2012 by Gästskribenter

Hej välkommen! Det är ju du som bor granne med Berit!
När jag steg av flyget i Växjö hälsade flyg- värdinnan personligt på alla som gick ned för trappan. Jag reagerade med två motstridiga känslor – åh så trevligt och – jösses vilken kontroll. Om hon vet var passagerarna bor vad vet hon då mer?

Jag är en offentlig person och mitt jobb är att synas. Jag vill att DIK:s medlemmar ska veta vem jag är. Men jag vill inte att all kom- munikation jag har med medlemmar, personal, barn eller politiker via bredband lagras i sex månader utifall att jag möjligen skulle kunna vara en skummis. Datalagringsdirektivet, som riksdagen beslutade om i slutet av mars, kräver att bredbandsbolagen arkiverar all data och telefonitrafik i sex månader. Informationen ska kunna användas om det föreligger misstanke om brott.

Tyvärr tror jag att bara ordet datalagringsdi- rektivet är tillräckligt för att många ska strunta i att sätta sig in i vad det handlar om. Resteran- de är så väl insatta att de fixar en legal lösning som kringgår den nya lagen. Faktum kvarstår – datalagringsdirektivet angår alla. Jag har åkt paternosterhiss i Stasiarkiven i Berlin. En på ytan en oförarglig arkivinstitu- tion med arkitektoniska putslustigheter. Hyl- lorna är fulla av fina buntar av arkivalier med perfekta arkivknutar. Innehållet är desto mer skrämmande. Rapport efter rapport av grannar som spionerade på grannar, pojkvänner som rapporterade om flickvänners liv, lärare som spanade på elever. En verksamhet byggd på rädsla och kontrollbehov och där gränsen för behovet efter mer information om någon hela tiden blev större.

I dag, liksom då, är information hårdvaluta och vi kan fortfarande styras av rädsla.
Det faktum att vi lagrar information kanske i förlängningen förhindrar vissa kriminella handlingar men skapar samtidigt ett oändligt antal nya problem som måste lösas. Ett av dem är den makt vi ger bredbandsbolagen över vår egen vardag. Kan bredbandsbolagen arkivera informationen så att de garanterar individens integritet och säkerhet?

Det ingår i DIK:s medlemmars kärnkompe- tenser att verka för yttrandefrihet. Vad händer med yttrandefriheten i ett samhälle som över- vakar och sparar samtal människor emellan?
I dag kan vi inte längre se verkligheten som en linjär utveckling där vi kan påverka utfallet med lagstiftning eller med ändrad färdriktning.

Vi måste se verkligheten ur ett oändligt antal perspektiv. Där vi tidigare styrde utvecklingen genom kontrollerande handlingar och problem- lösningar med ett eller möjligtvis två alternativ, har vi i dag ett oöverskådligt antal lösningar som tillsammans skapar en komplexitet. Räcker det då att anta att en lag stoppar brott och ter- rorism och att övriga övervakade finner sig i att vara övervakade?

DIK:s medlemmar är specialister på att hantera information. Vi kan arkivera, söka, kritiskt granska och kommunicera samma information.
Vi har ett historiskt och etiskt förhållningssätt till informationen och dess konsekvenser. Jag tror inte att det räcker med ett juridiskt perspektiv för att lösa vårt behov av att stoppa kriminella handlingar. I synnerhet inte när det faktiskt kränker och inskränker friheten för så många helt vanliga medborgare.
För att finna hållbara lösningar på 2000-ta- lets problem måste vi se komplexiteten och lösa problem och dess konsekvenser utifrån flera synsätt. I det aktuella fallet måste lagstiftaren förstå att informationen om oss själva också är makten över oss själva och att det är en grund- läggande rättighet.
I den bemärkelsen är datalagringsdirektivet ett stort misslyckande.

Text: Karin Linder

———-

Karin Linder är förbundsordförande för DIK - akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Läs även andra bloggares åsikter om datalagringsdiektivet, DIK, Karin Linder, kulturpolitik, övervakning, integritet, samhälle

Att lotta ut skolplatser sänder ut obehagliga vibrationer

28 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Den svenska skola presterar allt sämre resultat, konstaterar Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesman Ibrahim Baylan i en debattartikel i DN.

Ja och det efter att Jan Björklund med kamrater styrt Sverige med den borgerliga alliansregeringen i sex år. Björklund var styv i korken under valrörelsen innan de kom till makten. Han gick på och anklagade s-politiken för att ha misslyckats med skolan. Nu har hans politik inte på något sätt förbättrat den svenska skolan.

Baylan skriver;
Den svenska skolan presterar allt sämre resultat, både vad gäller antalet behöriga till gymnasieskolan men även jämfört med andra länder. Men det är inte bara resultaten som sjunker i skolan. Sverige har också tappat den tidigare tätpositionen vad gäller likvärdighet i skolan. Svenska elevers socioekonomiska bakgrund spelar numera lika stor roll för resultaten som för elever i Tyskland och USA. Det är inte länder som vi ska vara stolta över att jämföra oss med i detta sammanhang.

I Tyskland sorteras barnen redan i elvaårsåldern, då det avgörs vilka barn som ska få studera på universitetsförberedande skollinjer och vilka som ska gå praktiska utbildningar.

Baylan tar upp stora problem. Problem som ökat under den borgerliga regimen.

För fakta är ju att den kritik som Björklund attackerade s-politken med inte var hela bilden. Svensk skola har haft och har stora problem – men svensk skola har också bra delar. Många bra delar. Fortfarande, trots allt och framför allt hade tidigare. Det är möjligt för alla att studera vidare på universitet, även om förutsättningarna är mycket svårare för många medan andra kan glida in till sin mastersexamen på en räkmacka, med stöd från föräldrar, god ekonomi med mera.

I och med valfriheten har en del skolor blivit mycket populära. Alla barn som söker dit, eller rättare sagt: alla barn vars föräldrar söker dit för sina barn, får inte alltid plats på dessa skolor.

Då kommer Baylan med ett förslag: att platserna skulle lottas in.
Då kan föräldrar inte sätta sina barn i kö till en skola redan när barnet är en baby.
Baylan är kritisk till hur skolorna kan göra sina urval idag:

Om det finns fler sökande än platser vid en fristående skola får skolorna i dag basera sitt urval på kötid, syskonförtur och en geografisk närhetsprincip. Kötid är ett kraftigt socialt segregerande urvalsinstrument. Vi vill se över om lottning till grundskolor med fler sökande elever än platser skulle vara ett bättre urvalsinstrument, jämte syskonförtur och närhetsprincip.

Tur att han vara säger att han vill se över. Hoppas han snabbt kommer till insikt om att lotta ut platser sänder väldigt obehagliga vibrationer.
Felet kan väl ändå aldrig vara att en del föräldrar engagerar sig i sina barn och deras skola? Stöder vi de barn med sämre förutsättningar genom att hindra andra barns föräldrar att stödja sina barn? Ska vi förbjuda föräldrar att göra läxor med sina barn också?

Dessutom är väl närhetsprinicipen och syskorförtur bra? Är det inte bra att barn kan gå till skolan och inte behöva bli skjutsade? Är det inte bra att syskon kan gå i samma skolor?
Lottning är ett oerhört byråkratiskt instrument och bäddar för obehagliga misstankar om fusk och fuffens.
Lottning sänder ur signalen att det inte går att kämpa för något.
Vill vi ha ett samhälle där människor inte engagerar utan myndigheter lottar ut människors skolplatser?
Vad blir nästa steg? Lotta ut var vi ska bo?
Lottning sänder ut obehagliga associationer i sin förlängning, som tanken på hur kinesiska maopolitiker tvingade ut akademiker för att jobba på landsbygden.

Ja, Ibrahim Bayland: vi måste göra skolan bättre och mindre segregerad. Men inte genom att hindra föräldrar att engagera sig för sina barn. Det är aldrig rätt väg.

Undrar vad han menar exakt med det här, förresten?
Vid ansökan om att etablera en ny skola ska elevgruppens sammansättning vägas in och nyetableringar som leder till ökad segregation ska inte ges tillstånd av Skolinspektionen att starta.

Det borde betyda att han vill stoppa muslimska och kristna skolor, för dessa leder väl till segregation efter religiös tillhörighet.

Martin Moberg har också bloggat om detta, liksom Peter Andersson och Roger Jönsson.

Fast jag håller inte riktigt med dem, jag tycker de borde vara lite mer kritiska till vad Ibrahim Baylan tar upp, även om jag håller med honom om vissa delar i debattartikeln.

——

Det går inte särskilt bra för den moderatstyrka regeringen nu. Siffror visar att ungdomsarbetslösheten är värst och högst i M-kommuner och frågan är om inte minister Tolgfors snart måste avgå, den svenska vapenaffären med Saudiarabien blir värre och värre.
I denna situation skulle ett val nu kunna vara spel mot öppet mål, en säker seger för oppositionen. Men då gäller det att oppositionen inte tar fram ogenomtänkta förslag, som att hindra föräldrar att engagera sig i sina barn.

Läs även andra bloggares åsikter om skolpolitik, skola, Ibrahim Baylan, DN Debatt, samhälle, politik, Björklund

Borde det inte vara kört för Carl Bildts trovärdighet nu?

23 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Hemligt dokument visar: Krigsherre skulle få betalt för att köra bort civilbefolkning, berättar Aftonbladet och skriver:
Dokumentet är daterat den 27 juli 1998. I några få men glasklara rader ger det sudanesiska försvarsministeriet instruktioner till krigsherren Paulino Matip, som verkar i oljeregionen i södra Sudan.
Dokumentet är märkt ”mycket hemligt” och har rubriken: ”Bevakning av oljebolagen”.
…
I fyra punkter instrueras Paulino Matip om förutsättningarna för bevakningsoperationen – och vad Sudans regering kräver av honom. Krigsherren garanteras alla de vapen, all den ammunition och alla de fordon han begär. Utrustningen ska levereras av arméns 28:e brigad i Rubkona.

Är dokumentet äkta då är det väl ganska glasklart att ledningen för oljebolag som Lundin Oil var medvetna om vad deras oljeföretag i Sudan har kostat lokalbefolkningen? Carl Bildt var med i styrelsen – att han inte visste detta är svårt att tro, i så fall.

Hur är det möjligt att Sverige har en utrikesminister som varit styrelseledamot i ett företag som gör affärer på det här sättet? Är dokumentet äkta då ser det mycket illa ut.

Här har Kulturbloggens filmskribent Fredrik Giertz recenserat filmen ”Det är upp till dig” som skildrar vad som hänt i Sudan.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Sudan, Lundin Oil, politik, samhälle, krigsherre, moderaterna, pengar, ekonomi

samhälle

Footer

Om oss