Det är upp till dig – naken och rå skildring

Titel: Det är upp till dig
Betyg: 5
Av Maj Wechselmann
På dvd 15 februari 2012

När Aftonbladet publicerade uppgifter om att den dåvarande socialdemokratiska ledaren Håkan Juholt ansökt och fått dubbelt så mycket bostadsbidrag som han egentligen skulle haft rätt till hakade både media och i stort sett hela svenska befolkningen på drevet mot honom som person och politiker. Vi vet utgången. Han avgick. Problemet var bara att regeln var påhittad och tillkom först en tid efter mediadrevet blossat upp. Men det verkade ingen bry sig om. Journalisterna gjorde inte sina jobb och grävde inte i informationen, för om de hade gjort det hade de sett att Håkan (liksom ingen annan politiker) behöver fylla i om bostadsbidraget gäller honom själv eller sambo också. Istället eldades det bara på och blev tillsist för mycket för Håkan som politiker. Medierna jublade över att deras lögn blivit etablerad som sanning, men problemet låg inte bara i vad de skrev om gällande Juholt.

Problemet låg mest i vad de inte skrev om den sittande regeringen. Som Carl Bildt till exempel. Som utrikesminister och sittande i styrelsen har han kritiserats och ifrågasatts ovanligt lite om sin dåvarande roll i företaget och vilka effekter det haft på de områden där de verkat. Men det finns undantag. Bland annat har Ekot grävt fram information om att Bildt trots allt varit verksam i företaget medan de var aktiva i Etiopien.

Denna svenska dokumentärfilm, Det är upp till dig, är en naken och stundtals mycket rå skildring av företagsgruppen Lundin som år 1997 undertecknade kontrakt om området Block 5A i Sudan. Där borrade de efter olja, men så enkelt var det givetvis inte. Innan Lundin Oil etablerade sig där gick den Sudanska militären in i området och dödade eller fördrev invånarna från deras hem. Män dödades, kvinnor våldtogs. Systematiskt. Barn blev till hemmaslavar. Man satte inte bara in över 2.000 soldater i området för att döda befolkningen, utan bombade även från luften. Kyrkor, moskéer (området är multireligiöst) skolor och kliniker bombades hänsynslöst sönder. Sudan delades på sätt och vis in i syd och öststater, och de södra staterna fick se på medan deras naturresurser som vatten och olja hamnade i de norra delarna. Detta fick såklart ett inbördeskrig att bryta ut. Bara då beräknas omkring 2,5 miljoner människor ha dött och 4 miljoner människor fördrivits från sina hem. För att olja ska kunna utvinnas ”säkert”. Och dödssiffror fortsätter att rabblas genom hela filmen, hela tiden hemskare och hemskare statistik som inte borde få förekomma i vår verklighet. Och det är just därför denna film är så viktig i all sin enkelhet: det är en obekväm påminnelse om vilka hemskheter oljeaffärerna bidrar till.

Men den är också pedagogisk på ett helt annat vis: för utöver all statistik över brotten mot mänskliga rättigheter i såväl Sudan som Etiopien, samt intervjuer med människor från dessa områden som vittnar om de hemskheter de utsatts för (i de unika fall där de faktiskt överlevt, det vill säga), visar man också hur (främst) svarta amerikaner protesterat mot de pensionsfonder och aktiegrupper som investerat i dessa oljeområden och som exempel sålde pensionsfonden FIAA CREF sina aktier i Talisman Energy och de fick se sina aktier falla med 20% – och sålde därmed sitt område i Sudan. Det påvisar ett ekonomiskt inflytande som även ”den lilla människan” kan utöva över de stora bolagen.

I slutet av filmen visas också banker och pensionsfonder här i Sverige som stödjer Lundin, som vi kan undvika och på så vis förändra deras investeringslust i drabbade områden. Att kräva Carl Bildts avgång, eftersom han varit verksam i dessa verksamheter som bildat krig och förstört miljontals människors liv (vilket det visas på flera plan genom filmen), kan också vara ett sätt. Tyvärr pratar man inte direkt om den frågan, men låter den ändå svaja i bakgrunden eftersom ingen förväntas vilja ha en sådan hemsk utrikesminister. Då han tillkommit i olje- och gasaffärer efter såväl inbördeskrig och väldokumenterade varningar om att vara verksam i dessa områden, då såväl regeringar som människorättsaktivister rapporterat om de hemskheter som sker där, och ändå genomfört sin exploatering av områdena för ren vinst antyder att han inte hör hemma på sin post.

Allt som allt är denna film genomgående smart redogörande för en ohållbar utveckling; både på ett mänskligt, kapitalistiskt och politiskt plan. Därför är det en av årets viktigaste filmer att se, diskutera och sprida vidare. Samt att inspireras av, agera för en bättre värld.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Maj Wechselmann, Sudan, dokumentär, film, recension