https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg
Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti
En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.
I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?
Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.
Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.
I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.
Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.
En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.
