Recension

Paul Simon, Globen
Graceland 25th Anniversary Tour 22 juli 2012
Betyg 4

Iklädd hatt och blå kostym över en t-shirt trädde Paul Simon in på scenen på Globen, höll händerna framför sig och gjorde en asiatisk bugning för publiken och sedan var det full fart direkt med sången ”Kodachrome”.

Paul Simon är på turné för att fira att det var 25 år sedan han släppte albumet Graceland. När Graceland släpptes 1986 sålde det i mer än 14 miljoner exemplar över hela världen. Albumet spelades delvis in i Sydafrika med sydafrikanska musiker, däribland vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo. Paul Simon har betytt mycket för världsmusiken och han ville låta sin musik möta och influeras av den lokala sydafrikanska musiken.

Konserten började med att Paul Simon och hans åttamannaband med blåsare, flera slagverkare, gitarrist, basist och fler keyboard spelade tio sånger ur Paul Simons solokarriär, bland annat ”Mother and Child Reunion” och ”Me and Julio Down by the Schoolyard”. Han spelade också Jimmy Cliff-sången ”Vietnam”, en sång som inspirerade honom till att skriva sången ”Mother and Child Reunion”.

Det är imponerande vad många hitlåtar Paul Simon skapat genom åren, men ändå är det lite förvånande att han ändå väljer att spela flera av sina mindre kända sånger – och när han gör det tycks han inte heller anstränga sig för att spela dem extra bra. Första avdelningen av konserten var OK, med några riktigt bra låtar men också en del som var lite oväntat medelmåttigt. Paul Simon är ändå en världsstjärna och vi har rätt att vänta oss rätt mycket av honom.

Andra avdelningen byggde på albumet ”Graceland”. Generöst har Paul Simon tagit med många afrikanska musiker på turnén för att medverka under den avdelningen.  Alla de som var med när skivan spelades in i Sydafrika kom in på scen och hans åttamannaband fick lämna sina platser till de sydafrikanska musikerna.

Vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo fick inleda Graceland-delen med att själva helt vokalt framföra två sånger ”Hello My Baby” och ”Nomathemba”. Därefter framförde de några sånger tillsammans med Paul Simon och med de övriga musikerna. Jag är kluven till den delen. Visst, det är intressant att höra dem och första halvan av första sången var något annorlunda – men sedan märktes det att publiken tappade intresset och många passade på att smita ut och köpa öl eller gå på toaletten. Bara för att syftet är vackert och för att det är en fin tanke bakom måste vi som publik ändå då ha konstnärliga krav. När Paul Simon kom in på scenen igen höjdes nivån på konserten flera steg.

Thandiswa Mazwai gjorde en cover på Miriam Makebas sång ”African Sunset” och det var en nog en något för stor utmaning. Jag undrar om någon sångerska kan förmedla samma intensitet som Miriam Makeba?  Däremot var det riktigt, riktigt bra när Thandiswa Mazwai framförde sången ”Gumboots” tillsammans med Paul Simon (jag tror att det var den sången de framförde tillsammans: om du var där och jag har fel: rätta mig i så fall).

Om nu några låtar under första avdelningen var lite medelmåttiga var flera sånger under andra delen så mycket mäktigare. Som det härliga  öset i ”I Know What I Know” är ett exempel när västerländsk pop möter afrikanska rytmer som allra bäst och ”The Boy in the Bubble” är absolut en av Paul Simons bästa låtar.

Av och till reste sig delar ur publiken och dansade, många sånger var det bra drag i. Under sista sången före extranumren, ”You Can Call Me Al” var det knappt någon som kunde sitta still utan alla reste sig upp och dansade med.

Extranumren blev två sånger från Simon & Garfunkel tiden: ”The Sound of Silence” och ”The Boxer” och dessutom Paul Simons två sånger ”Late in the Evening” och som allra sista sång: ”Still Crazy After All These Years”.

Något förvånad är jag att Paul Simon ibland verkade slarva lite med sången, som i ”You Can Call Me Al” där han nästan mer pratade en del strofer och han sjöng nog inte sitt allra vackraste när han ensam och helt akustiskt framföre ”The Sound of Silence” – men det gjorde inget, för min del var det ändå så starkt och så känslofyllt att jag rös och var lycklig att jag äntligen fått se Paul Simon spela live.

Läs även andra bloggares åsikter om Paul Simon, Graceland, Globen, musik, världsmusik, popmusik, recension, konserter