Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lena Nyman

Filmrecension: Lena – se den

by

STOCKHOLM 1967
Skådespelarna fr. v. Gunnar Ahlström, Lena Nyman och Allan Edwall vid inspelningen av radioteatern ”Familjen Andersson”, i Sveriges Radios studio i Stockholm 1967.
Foto: Ove Wallin / Kamerabild / TT / Kod: 3013

Lena
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 september 2021
Regi Isabel Andersson

En dokumentär om en av de charmigaste, mest fascinerande, rebelliska och mest imponerande svenska skådespelarna under 1900-talets andra hälft och en bit in i 2000-talet. Lena Nyman var duktig skådespelare, mer äkta på scen än de flesta. Marie Göranzon, som gick Dramatens scenskola samtidigt berättar i filmen om hur de andra eleverna talade på ett tillgjort sätt som de trodde var hur skådespelare skulle tala på scen medan Lena Nyman redan då talade realistiskt, verkligt.

Lena Nyman (1944-2011) slog igenom redan innan hon började på scenskolan som stjärnan i Vilgot Sjömans kontroversiella nyfiken-filmer. Det är sorgligt att höra hur många miljoner Vilgot Sjöman tjänade på dessa filmer, speciellt då de gick för utsålda biografer i USA, medan Lena Nyman fick ett engångsarvode på 30.000 kr. Hon var tuff men ändå blev hon utnyttjad av en del män. På sitt sätt var hon en föregångare till det som många år efter hennes död mynnade ut i #metoo. Hon hade behövt kollegor som gav varandra stöd.

Filmen bygger på dagböcker hon skrivit. Hon skänkte bort 17 papperskassar som innehöll dagböcker, almanackor, anteckningsböcker, brev, dokument och memoarutkast till Musik- och teaterbiblioteket några år innan hon gick bort. Hon skrev om det mesta, om sina tankar, om politik, om sina kärleksrelationer, sin familj, sin älskade hund Kaxe och sin karriär. Allt detta får vi en inblick i genom dokumentären. Hon var en fascinerande människa, en stark och charmig personlighet, en av de största skådespelare i Sverige under sin tid, engagerad bland annat vid Dramaten, Stockholms stadsteater och medverkade i många filmer och arbetade både med Ingmar Bergman och Hasse & Tage. Det är därför ett stycke svensk teaterhistoria att följa berättelsen hennes liv. Vi får se foton och filmklipp med många nu antingen åldrade eller bortgångna svenska skådespelare, regissörer och artister.

För mig som är uppväxt med Lena Nyman och de filmer och föreställningar hon medverkade i är det en nostalgisk tripp med filmklipp, tv-framträdanden, upplästa bitar ur hennes dagböcker och nygjorda intervjuer med släktingar, vänner, pojkvänner, kollegor, journalister, författare med mera. Det är ett levande porträtt av Lena Nyman som växer fram, men ändå saknar jag ett fokus. De allra bästa dokumentärerna, de som är mästerverk, de sätter in skildringen i ett sammanhang. Det finns flera delar ur filmen som hade kunnat växa och bli något många kunde relatera till: hennes problem med alkohol, hennes hetsätning och bantning, de hemska kroppsidealen som hon slavade under. Vi får se henne som äldre och där hon börjar bli befriad från trycket att vara smal och snygg och hon börjar acceptera sig själv. Där skulle dokumentären också kunnat fokusera på något mer allmängiltigt.

Filmens styrka är hur nära Lena Nyman vi kommer men det är samtidigt dess svaghet. Det blir för mycket personen och för lite sammanhang till samhället. Lite synd då Lena Nyman själv var mycket engagerad i samhällsfrågor. Givetvis filmen sevärd i allra högsta grad ändå. Se den.

Jag vill ju vara fri – en levnadsteckning över en begåvad scenkonstnär

by

Lena N

Jag vill ju vara fri – En bok om Lena Nyman
Författare: Annika Persson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201304
ISBN 978-91-1-304620-4

Det är vintern 1963, jag är femton år, min klasskompis Margita sexton. Jag har sett en annons i tidningen om att en regissör som heter Vilgot Sjöman söker en ung tjej till en roll i en långfilm han ska göra. Jag övertalar Margita, som inte är särskilt hågad till en början, att vi ska åka ut till SF i Råsunda och söka rollen. Det är massor med tonårsflickor i väntrummet, vi tilldelas varsin stencil med några repliker, som vi ska läsa upp när det blir vår tur. Jag är väldigt blyg, stel och inte alls den typen av flickor som söks, jag förstår genast vid Sjömans ”tack – det är bra”, att jag inte kommit i fråga. Margita däremot, som har en tuff och kaxig framtoning och dessutom ser bra ut kommer glädjestrålande ut med ett manus på flera sidor som hon ska läsa in hemma och sedan återkomma efter en vecka till en ytterligare gallring. Avundsjukan som bränner i mig gör det lite svårt att dela glädjen med henne, men jag tycker ju samtidigt att det är jättespännande, tänk om hon skulle få rollen!

Nu blir det inte så, rollen går till en flicka med betydligt mer erfarenhet av teater, artonåriga Lena Nyman.

Många år har gått sedan dess, för Lena Nymans del ett helt liv, hon är död sedan två år tillbaks. I boken ”Jag vill ju vara fri” får vi en inblick i detta liv, genom journalisten Annika Perssons ögon.

Lena Nyman växte upp i en liten lägenhet i arbetarstadsdelen Kristineberg med mamma, pappa och bror. Hon var född 1944 och gick in i tonåren i en tid när betoningen på frihet blev allt starkare, frihet från auktoriteter, frihet att göra det man själv kände för, inte det andra bestämde åt en. Lena anammade de nya idealen fullt ut, hennes pappa Lennart, som hon beundrade, var konstnär och levde den tidens konstnärsliv, fri från band och ansvar. Han tillät och önskade också att hans dotter skulle göra detsamma. Hon skulle utvecklas till en fri och självständigt tänkande kvinna.

Att hon antog utmaningen med rollen i Sjömans film 491 säger en del om hennes ideal. Hon var ung, stark och framåt, kände att hon klarade av den utmaningen och flera andra som följde därpå, Sjöman gjorde två filmer till tillsammans med henne, Nyfiken-filmerna gul och blå, som innehöll för den tiden avancerade nakenscener. Kritikerna var inte nådiga, Lena tog kritiken från två av tidens intellektuella, författaren Artur Lundkvist och teaterkritikern Nils Beyer väldigt hårt. I en obegripligt okänslig recension skrev Lundkvist att han efterlyste den intelligenta kroppen och att Lena Nymans kropp var själlös och lite dum.

Man får en motsägelsefull bild av Lena Nyman i boken. Hon utbildar sig, går på statens scenskola och får stora, seriösa roller på Dramaten och Stadsteatern, hon arbetar med regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman och får strålande recensioner, blir emellanåt närmaste geniförklarad. Hon läser mycket, vill framstå som intellektuell. Men hon är gränslös, hon förälskar sig, inte en gång eller två utan gång på gång. Hon älskar med många män, i mer eller mindre stadiga förhållanden, ibland har hon två förhållanden på gång samtidigt. Och hon älskar alkohol, ända från början. Alkoholen blir hennes ständiga följeslagare och bästa vän.

Det är också spriten och de många cigaretterna som bryter ner hennes lilla kropp, hon som haft sådana problem med sin vikt att hon känt sig tvungen till ständiga bantningskurer blir de sista åren av sitt liv mager, liten och bräcklig. Men kraftfull i sitt skådespeleri in i det sista.
Lena Nyman kom att bli en av våra mest kända och folkkära skådespelare och artister, inte minst genom samarbetet med Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. ”Jag vill ju vara fri” är den första biografi som skrivits om henne. Annika Persson har använt sig av ett gediget material, bestående av 17 kassar dagböcker, anteckningar, foton och brev, som Lena Nyman donerat till forskningen före sin död. Dessutom har Persson träffat och intervjuat en hel del vänner och kollegor till Nyman och hämtat material från annan litteratur och artiklar.

Jag tyckte det var mycket intressant läsning. Även om innehållet i Lena Nymans liv framstår som i många stycken tragiskt och lite sorgligt så har jag fått en ny bild av henne, som jag är tacksam över. En begåvad och skärpt konstnär med både bredd och djup, värd att bli ihågkommen i framtiden.

Text: Vivian Gustin

Svenska klassiker: Molière – en guldklimp för den teaterintresserade

by

Moliére – samlingsbox
Betyg 5
Släpps som dvd 8 augusti 2012

Missade du när Ernst-Hugo Järegård spelade Tartuffe 1966? Nu har du chansen att honom briljera i den rollen. En unik samlarbox har precis släppts på dvd getts med två versioner av Molières pjäs Tartuffe och en uppsättning av Molières Hustruskolan med Allan Edwall i huvudrollen, från 1983.

Tänk att få se Allan Edwall som den gamle ungkarlen Allan Edwall som tagit hand om en föräldralös fattig flicka och låtit henne växa upp i ett kloster, avskild från världens frestelser för att bli en perfekt hustru. Molières Hustruskolan är en uppgörelse med en unken kvinnosyn, där män anser sig ha rätt att bestämma över kvinnor och anser sig stå högre upp i rang än kvinnor. Hustruskolan hade urpremiär på Palais-Royal i Paris 1662 och med tanke på kvinnosynen på den tiden var det en radikal föreställning. I samlarboxen får vi se en uppsättning med bland andra Allan Edwall, Stellan Skarsgård och Lena Nyman i rollerna och den är regisserad av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg.

Denna samlarbox är som en tidig julklapp för mig, rena guldklimpen. Den har två versioner av Tartuffe – en från 1966 med Ernst-Hugo Järegård i titelrollen som den falska Tartuffe och en uppsättning från 1997 med Robert Gustafsson som Tartuffe.

Det är mycket intressant att jämföra de två sätten att spela Tartuffe. De två skådespelarna är ju sinsemellan väldigt olika. Ernst-Hugo Järegård dog ju 1998, så några fler chanser att se honom i nya föreställningar finns ju inte – men då är det glädjande att få möjligheten att njuta av hans enastående skådespel i inspelade föreställningar som denna från 1966.

För mig är Ernst-Hugo Järegårds gestaltning av Tartuffe mycker mer trovärdig efter Robert Gustafsson spelar mer på fars och det överdrivna agerandet. En imponerande insats i den nyare föreställningen med Robert Gustafsson är Peter Habers gestaltning av den lurade familjefadern Orgon som bländas så av Tartuffes konster.

En lång rad svenska stora skådespelare är med i de tre föreställningarna – redan det är gör inspelningarna värda att se. För den teaterintresserade är det förstås också väldigt givande att se samma pjäs sättas upp på två olika sätt av olika regissörer. I den äldre uppsättningen är Tor Isedal med och spelar rollen som måg åt Orgon, en roll som Isedal gör med enorm utstrålning och kraftfull, han påminner en hel del om Peter Stormare. Den karaktären är bortplockad i den nyare versionen. I den äldre versionen spelar Gösta Ekman sonen i huset, en roll som görs av Jonas Karlsson i den nyare versionen.

Ja för mig var den en högtidsstund att se de här inspelningarna och det är absolut en guldklimp för den teaterintresserade.

Fakta Moliére – samlingsbox
Denna unika samlingsbox innehåller två fantastiska versioner av den klassiska komedin Tartuffe samt Hustruskolan i regi av Ingmar Bergman.

Hustruskolan: den gamle ungkarlen Arnolphe har bestämt sig för att gifta sig med den unga Agnés, men han får oväntat en rival i hennes jämnårige, Horace. I rollerna Allan Edwall, Lena Nyman, Björn Gustafsson, Stellan Skarsgård, Ulla Sjöblom, Lasse Pöysti, m fl. Regi för TV: Ingmar Bergman. Baserad på Alf Sjöbergs Dramatenuppsättning samma år som TV-premiären, 1983.
2 x Tartuffe: Moliéres klassiska komedi om en skrämmande och ständigt aktuell dubbelmoral. Medverkande i versionerna från 1966 och 1997: Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman, Tor Isedal, Isa Quensel, Gunn Wållgren, Peter Haber, Robert Gustafsson, Carina Lidbom, Ing-Mari Carlsson, Jonas Karlsson, Johan Rabaeus, m fl.
Moliére samlingsbox: 3-discar dvd och digitalt, speltid ca 248 min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lena Nyman – vila i frid

by


Lena Nyman har avlidit.
Vad sorgligt. Hon var inte så gammal. Hon hade så mycket kvar att ge. Hennes sätt att spela teater och i film, hennes närvaro i rollen, den skörhet som låg som en stark underton i hennes rolltolkningar har skrivit in henne i svensk film- och teaterhistoria.

Anna Lena Lisabet Nyman, född 23 maj 1944 i Stockholm, död 4 februari 2011, var en svensk skådespelerska. Hon har bland annat haft engagemang vid Dramaten och Stockholms stadsteater samt medverkat i många filmer. (Källa Wikipedia)

Aftonbladet:
Skådespelerskan Lena Nyman har avlidit, uppger hennes agent för TT.
Hon blev 66 år.
Hon avled i natt efter en längre tids sjukdom, uppger hennes manager.
Lena Nyman medverkade bland annat i Vilgot Sjömans filmer. ”491” och ”Jag är nyfiken – gul”, ”Hasseåtages” revyer och i deras filmer, ”Släpp fångarne loss – det är vår!” och ”Picassos äventyr”. Hon spelade Hedvig i Ingmar Bergmans uppsättning av Ibsens ”Vildanden” på Dramaten 1972.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om