Tillbaka till Montauk
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 septembr 2017
Regi Volket Schlöndorff
Manus Colm Tóibín och Volker Schlöndorff
En film om myten om gammal kärlek som aldrig rostar, eller gör den det? Går det att återvända till en passionerad kärlek som lämnats för sjutton år sedan? Kan kärleken finnas kvar, lika stark?
Stellan Skarsgård är tillbaka i en film om medelålders skandinavisk författare, Max Zorn, som är på signeringsturné i New York och då bestämmer sig för att söka upp Rebecca, en kvinna har var förälskad i när han ännu var ung.
I romanen som Max marknadsför i sin turné berättar han om några av de sista råden hans far gav på sin dödsbädd. Fadern hade sagt det enda någon ångrar inför sin död är det han eller hon aldrig gjorde och de gången som han/hon sårat någon. Allt annat är betydelselöst inför döden. För min del är det där en riktig klyscha, typiskt något sagt av den despotiska mannen Max Zorns pappa verkar ha varit. Som om allt annat vore värdelöst. Hur som helst verkar Max Zorn tagit till sig detta.
Max Zorn är i New York där hans fru Clara tar hand om honom tillsammans med en ung pressansvarig, den unga kvinnan Lindsey. Max Zorns fru Clara är också väldigt ung. Jag kan inte låta bli att se filmen som delvis en slags variant på samma tema som den Guldpalmsvinnande svenska The Square, men istället för att driva med konstfolken som Ruben Östlund gör driver Tillbaka till Montauk med myterna om författare och den litterära eliten. Fast Tillbaka till Montauk är i sitt filmspråk mycket mjukare än The Square.
Max Zorn kan inte låta bli att försöka få tag på Rebecca, den kvinna han hade en kärlekshistoria med sjutton år tidigare. Han har fått för sig att faderns råd var att i livet ta itu med de relationer han aldrig tog vara på ordentligt. Han har fått för sig att Rebecca och han borde ha gift sig och skaffat barn och åldrats tillsammans.
Filmen är vemodig och lite långsam – men aldrig tråkig. Den berör mig och ger mig en del att fundera på. Fast eftersom jag inte alls delar den filosofi som Max Zorns pappa delade med sig av inför sin död har jag ändå svårt att riktigt ta till mig filmen. Kanske beror det på att jag inte kan känna någon stor sympati för någon av karaktärerna, mer än möjligtvis den unga presstjejen Lindsey.
Det är många stilla bilder, där kameran vilar på närbilder av Stellan Skarsgård eller någon annan, det är en del monologer – till sin form har filmen en del teatermanér. Det fungerar, mycket tack vara Stellan Skarsgårds skicklighet i att inte visa för mycket, att aldrig spela över.
Det var kul att se Nina Hoss i rollen som Rebecca. Nina Hoss är välkänd för en stor publik för rollen som Astrid i Homeland.
Den som vill ha fart och fläkt ska väl inte satsa på att se Tillbaka till Montauk. Rätt publik för filmen är nog den som tycker om filmer om livet och inte vill ha alla svar enkelt serverade och gärna gillar filmer som har mycket av teaterform över sig. Å andra sidan har jag sett andra filmer i samma genre som lämnat mer spår efter sig. Det här är ingen film som jag går och funderar på länge efteråt heller. Den är vacker, med fina foton både över naturen och nära bilder på människor men ändå inte så engagerande.