Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stellan Skarsgård

Filmrecension: Tillbaka till Montauk

by

Tillbaka till Montauk
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 septembr 2017
Regi Volket Schlöndorff
Manus Colm Tóibín och Volker Schlöndorff

En film om myten om gammal kärlek som aldrig rostar, eller gör den det? Går det att återvända till en passionerad kärlek som lämnats för sjutton år sedan? Kan kärleken finnas kvar, lika stark?

Stellan Skarsgård är tillbaka i en film om medelålders skandinavisk författare, Max Zorn, som är på signeringsturné i New York och då bestämmer sig för att söka upp Rebecca, en kvinna har var förälskad i när han ännu var ung.

I romanen som Max marknadsför i sin turné berättar han om några av de sista råden hans far gav på sin dödsbädd. Fadern hade sagt det enda någon ångrar inför sin död är det han eller hon aldrig gjorde och de gången som han/hon sårat någon. Allt annat är betydelselöst inför döden. För min del är det där en riktig klyscha, typiskt något sagt av den despotiska mannen Max Zorns pappa verkar ha varit. Som om allt annat vore värdelöst. Hur som helst verkar Max Zorn tagit till sig detta.

Max Zorn är i New York där hans fru Clara tar hand om honom tillsammans med en ung pressansvarig, den unga kvinnan Lindsey. Max Zorns fru Clara är också väldigt ung. Jag kan inte låta bli att se filmen som delvis en slags variant på samma tema som den Guldpalmsvinnande svenska The Square, men istället för att driva med konstfolken som Ruben Östlund gör driver Tillbaka till Montauk med myterna om författare och den litterära eliten. Fast Tillbaka till Montauk är i sitt filmspråk mycket mjukare än The Square.

Max Zorn kan inte låta bli att försöka få tag på Rebecca, den kvinna han hade en kärlekshistoria med sjutton år tidigare. Han har fått för sig att faderns råd var att i livet ta itu med de relationer han aldrig tog vara på ordentligt. Han har fått för sig att Rebecca och han borde ha gift sig och skaffat barn och åldrats tillsammans.

Filmen är vemodig och lite långsam – men aldrig tråkig. Den berör mig och ger mig en del att fundera på. Fast eftersom jag inte alls delar den filosofi som Max Zorns pappa delade med sig av inför sin död har jag ändå svårt att riktigt ta till mig filmen. Kanske beror det på att jag inte kan känna någon stor sympati för någon av karaktärerna, mer än möjligtvis den unga presstjejen Lindsey.

Det är många stilla bilder, där kameran vilar på närbilder av Stellan Skarsgård eller någon annan, det är en del monologer – till sin form har filmen en del teatermanér. Det fungerar, mycket tack vara Stellan Skarsgårds skicklighet i att inte visa för mycket, att aldrig spela över.

Det var kul att se Nina Hoss i rollen som Rebecca. Nina Hoss är välkänd för en stor publik för rollen som Astrid i Homeland.

Den som vill ha fart och fläkt ska väl inte satsa på att se Tillbaka till Montauk. Rätt publik för filmen är nog den som tycker om filmer om livet och inte vill ha alla svar enkelt serverade och gärna gillar filmer som har mycket av teaterform över sig. Å andra sidan har jag sett andra filmer i samma genre som lämnat mer spår efter sig. Det här är ingen film som jag går och funderar på länge efteråt heller. Den är vacker, med fina foton både över naturen och nära bilder på människor men ändå inte så engagerande.

Liten Skär och alla små brokiga – en underhållande film för stora och små

by

Liten Skär och alla små brokiga
Premiär: 21 september
Betyg: 4

I denna film får vi möta Liten Skär, Hjärtat, Ruta, Bosse och Masken. Detta lilla gäng får vi följa på äventyr som sträcker sig från att simma och leka till att äta mat och lära sig att dela med sig.

Stina Wirsén är illustratör och har en imponerande karriär i bagaget. Nu har hennes böcker för våra yngsta medborgare blivit till film. Det som tilltalar mig i denna film är att den är underhållande även för vuxna. Även om den inte hanterar vuxnas vardagsfrågor så är filmen mycket finurlig och rolig att titta på. Jag gillar även att den solklara barnlogiken finns med. Hur barn tänker tycker jag är väldigt intressant. Ibland är det svårt för mig som vuxen att förstå allt som händer i filmen men jag är övertygad om att ett barn kommer att förstå på en gång. Med tanke på att det enda barn som satt med i salongen konstant förde en dialog med karaktärerna på duken gör att jag tror att denna film kommer att bli en hit hos de små.

Pedagogiken är tydlig och lärorik. Vi får lära oss att alla är annorlunda och att man ska dela med sig och vara snäll och förstående. Ett budskap som alltid är viktigt. Stellan Skarsgårds interagerande berättarröst lyfter historien och blåser liv i karaktärerna. Jag skulle dock vilja se denna film som en serie. Flera kortare avsnitt med olika teman.

Men filmen i sig är en fin film, en serie kanske kan vara nästa steg. Dessa unika och annorlunda illustrationer förtjänar ju att synas mer. Men har du en liten knodd där hemma som gillar film tycker jag att ni ska gå och se denna film om Liten Skär och hennes vänner.

Text: Lisa Pousette Blomé

Svenska klassiker: Molière – en guldklimp för den teaterintresserade

by

Moliére – samlingsbox
Betyg 5
Släpps som dvd 8 augusti 2012

Missade du när Ernst-Hugo Järegård spelade Tartuffe 1966? Nu har du chansen att honom briljera i den rollen. En unik samlarbox har precis släppts på dvd getts med två versioner av Molières pjäs Tartuffe och en uppsättning av Molières Hustruskolan med Allan Edwall i huvudrollen, från 1983.

Tänk att få se Allan Edwall som den gamle ungkarlen Allan Edwall som tagit hand om en föräldralös fattig flicka och låtit henne växa upp i ett kloster, avskild från världens frestelser för att bli en perfekt hustru. Molières Hustruskolan är en uppgörelse med en unken kvinnosyn, där män anser sig ha rätt att bestämma över kvinnor och anser sig stå högre upp i rang än kvinnor. Hustruskolan hade urpremiär på Palais-Royal i Paris 1662 och med tanke på kvinnosynen på den tiden var det en radikal föreställning. I samlarboxen får vi se en uppsättning med bland andra Allan Edwall, Stellan Skarsgård och Lena Nyman i rollerna och den är regisserad av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg.

Denna samlarbox är som en tidig julklapp för mig, rena guldklimpen. Den har två versioner av Tartuffe – en från 1966 med Ernst-Hugo Järegård i titelrollen som den falska Tartuffe och en uppsättning från 1997 med Robert Gustafsson som Tartuffe.

Det är mycket intressant att jämföra de två sätten att spela Tartuffe. De två skådespelarna är ju sinsemellan väldigt olika. Ernst-Hugo Järegård dog ju 1998, så några fler chanser att se honom i nya föreställningar finns ju inte – men då är det glädjande att få möjligheten att njuta av hans enastående skådespel i inspelade föreställningar som denna från 1966.

För mig är Ernst-Hugo Järegårds gestaltning av Tartuffe mycker mer trovärdig efter Robert Gustafsson spelar mer på fars och det överdrivna agerandet. En imponerande insats i den nyare föreställningen med Robert Gustafsson är Peter Habers gestaltning av den lurade familjefadern Orgon som bländas så av Tartuffes konster.

En lång rad svenska stora skådespelare är med i de tre föreställningarna – redan det är gör inspelningarna värda att se. För den teaterintresserade är det förstås också väldigt givande att se samma pjäs sättas upp på två olika sätt av olika regissörer. I den äldre uppsättningen är Tor Isedal med och spelar rollen som måg åt Orgon, en roll som Isedal gör med enorm utstrålning och kraftfull, han påminner en hel del om Peter Stormare. Den karaktären är bortplockad i den nyare versionen. I den äldre versionen spelar Gösta Ekman sonen i huset, en roll som görs av Jonas Karlsson i den nyare versionen.

Ja för mig var den en högtidsstund att se de här inspelningarna och det är absolut en guldklimp för den teaterintresserade.

Fakta Moliére – samlingsbox
Denna unika samlingsbox innehåller två fantastiska versioner av den klassiska komedin Tartuffe samt Hustruskolan i regi av Ingmar Bergman.

Hustruskolan: den gamle ungkarlen Arnolphe har bestämt sig för att gifta sig med den unga Agnés, men han får oväntat en rival i hennes jämnårige, Horace. I rollerna Allan Edwall, Lena Nyman, Björn Gustafsson, Stellan Skarsgård, Ulla Sjöblom, Lasse Pöysti, m fl. Regi för TV: Ingmar Bergman. Baserad på Alf Sjöbergs Dramatenuppsättning samma år som TV-premiären, 1983.
2 x Tartuffe: Moliéres klassiska komedi om en skrämmande och ständigt aktuell dubbelmoral. Medverkande i versionerna från 1966 och 1997: Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman, Tor Isedal, Isa Quensel, Gunn Wållgren, Peter Haber, Robert Gustafsson, Carina Lidbom, Ing-Mari Carlsson, Jonas Karlsson, Johan Rabaeus, m fl.
Moliére samlingsbox: 3-discar dvd och digitalt, speltid ca 248 min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flykten från Bastøy

by

Titel: Flykten från Bastøy
Betyg: 4
Premiär: 17 juni 2011

Erling är en ung man som skickas till en uppfostringsanstalt för ungdomsbrottslingar i Norge 1915. Uppfostringsanstalten ligger isolerad på ön Bastøy i Oslofjorde. Erling kommer dit, fast besluten att fly så fort han bara kan.

Det är lättare tänkt än gjort. Ungdomarna hålls i stenhård disciplin av anstaltschefen, titulerad Bestyreren, som spelas av Stellan Skarsgård. Bestyreren är hård men vill inte vara grym. Han tror att disciplin ska vara en hjälp för att få de unga män att kunna anpassa sig till samhället, men disciplin som är grym gör bara skada, säger han. Men han låter sin husfar utföra de grymmaste uppdragen istället.

 

Filmen som bygger på en sann berättelse är ännu en stark skildring av vad hård disciplin och grymhet gör av människor. På det sättet är filmen ingen överraskning. Vi har sett en hel del sådana berättelser redan och tyvärr är det också så verkligheten är. Människor med makt blir alltför ofta grymma. Det är snarare så att eftersom berättelsen utspelar sig för nästan hundra år sedan är det lätt att låta lura sig och tänka att så var det då. Tyvärr är människan lika grym idag, så fort hon får makt över andra.

Ingen är bara ond och ingen är bara god, utan det finns gott och ont i varenda karaktär. Det är en av styrkorna som gör filmen stark och trovärdig. En stor styrka i filmen är dess foto och dess skådespelare. Bilderna är starka, det känns hur kargt landskapet är. Skådespelarna är duktiga och Benjamin Helstad i rollen som upprorsledaren Erling/C19 har hyllats i norsk press.

Filmen var öppningsfilm vid Göteborgs Filmfestival, där den även belönades med Kodak Nordic Vision Award. I Norge har den setts av drygt 270.000 biobesökare och är en av de mest inkomstbringande norska filmerna någonsin.

Dagens Nyheter gav också filmen betyg 4.
Dramaturgin kanske inte bjuder på några storslagna överraskningar. Men ”Flykten från BastØy” är till att börja med visuellt anslående så det räcker. Den karga ön, fotograferad i ett isgrått vinterljus, är en av dramats viktigaste huvudpersoner. Känslan av instängdhet och utsatthet för både de hårda elementen och den mänskliga ondskan genomsyrar varje bildruta.

 

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Kulturnytt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Kulturbloggen på en kväll med M. Ward på amerikanska ambassaden

by


M. Ward är en artist med många strängar på sin lyra. Hans namn är egentligen Matthew Stephen Ward, men artistnamnet är alltså M. Ward. En del har fastnat för honom när han spelar i duon She & Him tillsammans med skådespelerskan och sångerskan Zooey Deschanel och gjorde plattan Volume One. Uppföljaren, Volume Two, släpptes 2010. Sedan 2004 deltar M. Ward också i gruppen Monsters of Folk med medlemmar från Bright Eyes och My Morning Jacket. Dess första cd släpptes i september 2009.

Han är en singer/songwriter med mycket vemod och sorg i sin fina musik, ofta baserad på akustisk gitarr.
Måndag 9 maj spelar han på Dramaten. Men en hel del musik- och kulturpersoner fick uppleva en extra konsert med M. Ward i den amerikanska ambassadörens residens i Stockholm.

Att få uppleva en spelning av mer personlig karaktär, som hemma i en persons bostad är en extra upplevelse. Ja, jag vet, en amerikansk ambassadörs hus är inte riktigt vilken bostad som helst. Men det blir i alla fall en speciell upplevelse att mingla med artisten både före och efter spelningen.

För dig som inte varit inne i ambassadörens bostad kan jag berätta att den har en lång balkong med utsikt över en trädgård som vetter mot vattnet där det finns en båtbrygga och på andra sidan syns Djurgården.

Vi möttes av en kvinna som hade en bricka med grönaktiga drinkar som bestod av bland annat mint och bourbon. Drinken hör ihop med en stor hästtävling, Kentucky Derby, som hade gått i USA dagen före. För att fina den fick vi smaka på dess specialdrink.

Efter att ha minglat en timme fick vi samlas i ett rum med en massa stolar och M. Ward spelade några fantastiska sånger med akustisk gitarr. Han fick självklart stående ovationer. Första extranumret spelade han gitarr till och det sista extranumret satte han sig ner med sin gitarr och lät oss uppleva hans cover på Bowies ”Lets Dance”.

Det var ett spännande mingel. Som ni kan se på bilden här intill var vår svenske storskådespelare Stellan Skarsgård på plats. Det är M. Ward han står bredvid på bilden.

Niklas Strömstedt var också där. liksom DN-journalisten Mats Carlbom, som är ett stort fan av M. Ward.
Den specielle musikbloggaren Tom Jerry Boman var också där, liksom musikbokaren och arrangören Joel från Luger. Tommy från Sveriges bästa indieradio Gimme Indie var där. Filmsajten Headweb var också representerad, liksom Södra teatern och Eric Sundström, chefredaktör på Arena.
Det var några av de jag snackade med där i minglet medan jag knaprade på kryddstarka räkor.

Och på måndag kväll, 9 maj, spelar M. Ward på Dramaten och Kulturbloggen kommer självklart vara där och skriva mer om spelningen.

Visste du förresten att den amerikanske ambassadören i Stockholm bloggar? Här kan du följa hans blogg.

M. Wards hemsida
M. Ward på Myspace

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,