Antony and the Johnsons
Stockholm Music & Arts 3 augusti 2012
Betyg: 4
Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutade Antony and the Johnsons första dagen av Stockholm Music & Arts som ägde rum på Skeppsholmen. Med en änglalik röst som gjord för att ackompanjeras av en stor orkester fick han sommarnatten att smälta – något bara ett fåtal andra röster skulle klara av.
Till skillnad från när Antony Hegarty, som han egentligen heter, uppträdde med Göteborgssymfonikerna i dagsljus på Way Out West för tre år sedan kändes kvällens uppträdande mer samspelt och präglat av självsäkert. Kanske gjorde natten att det delikata blev än mer intimt och påträngande medan det svulstiga blev mer grandiost och storslaget. Eller så är det helt enkelt så att han haft tre år på sig att utveckla sin show till perfektion.
Ikväll iförd en svart kappa som fick den androgyna sångaren att se ut som en underlig hybrid mellan Messias-gestalt och pop-diva ägnades påfrestande mycket tid åt (ofta politiskt laddat) mellansnack. Även om det mesta han säger är vettigt och möts av jubel och applåder känns det ibland lite utdraget. Det riskerar att ta kål på tempot. Det går att diskutera huruvida det politiska underminerar det musikaliska, men i fallet med Antony and the Johnsons tycker jag nog det är rättfärdigat. Feminismen och drömmen om en ny värld tycks vara två såpass vitala drivkrafter i hans skapande. Varje ord han yttrar är ett eko av denna övertygelse.
Det är enkelt att förstå varför Antony and the Johnsons blir så unisont hyllad av såväl kritiker och fans som av andra musiker. Det är någonting lika omisskänneligt som personligt i hans uttryck som pendlar mellan att vara närgånget och storslaget. Det är en fängslande drabbning och när Cripple and Starfish, från den självbetitlade debutskivan, övergår i For Today I’m a Boy är det svårt att inte få gåshud. De gör även Beyoncés Crazy in Love till sin egen. Som liveupplevelse är Antony and the Johnsons anno 2012 ingenting mindre än magnifikt.
Foto: Lena Dahlström