• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Morbius – tandlös ursäkt till film

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sonic The Hedgehog 2

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Sonic The Hedgehog 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Jeff Fowler

Med Sonic The Hedgehog 2 så har regissören Jeff Fowler nästan inget förlora. Efter en katastrofal första trailer för Sonic The Hedgehog, där en skräckinjagande digital igelkott förekom, så tvingades filmens karaktärsdesigners tillbaka till ritbordet. Efter denna erbarmliga uppvisning så var förväntningarna rekordlåga, det kändes som om hela världen låg i bakhåll med verbala sågar, beredda på det värsta. Det är svårt att kategorisera Sonic The Hedgehog som bra, men sett till den skandalösa upptakten så var slutresultatet bättre än väntat. Någon grandios berättelse eller innovativt filmskapande var det inte tal om, men mellan varven så fanns ett och annat skratt och framförallt så regisserade Jeff Fowler med ett stort mått självironi.

I och med att förväntningarna har sänkts – eller höjts beroende på ens värdering av den första filmen, så har Foweler väldigt lite att förlora. Att ta ut svängarna eller förädla konceptet är det inte tal om, det här är en regelrätt uppföljare som mer eller mindre är identisk till sin föregångare. Humorn är fortfarande dråplig och charmig i all sin enkelhet, actionscenerna är en kavalkad av digitala specialeffekter som innehåller en rad finurliga vinkningar till spelserien och dess många omdebatterade egenheter. Och det är som allra mest underhållande då explosionerna avlöser varandra och då våra animerade hjältar utför handlingar som ignorerar tyngdlagen.

Specialeffekterna har också förbättrats rejält sedan sist. Sonic, Tails och Knuckles befinner sig i ett perfekt gränsland mellan det rent absurda och det realistiska, de är uttrycksfulla och överlag roliga att se på. Men när Fowler överger det bombastiska och de färgglada antropomorfiska karaktärerna så återstår en film som är nästintill omöjlig att se på. James Marsden i rollen som den korrekte och godhjärtade Tom Wachowski verkar ha tappat viljan att skådespela och bjuder på en rolltolkning som är lika energisk som om han vore på väg in till sin egen begravning. I de sekvenser där han tvingas agera med någon av de animerade karaktärerna så framstår Marsden avsevärt mindre trovärdig än både blå igelkottar och rävar med dubbla svansar. Men med tanke på vad Marsden tvingas göra så är det föga förvånande att det personliga intresset är lågt.

I en rad sekvenser tvingas Marsden och Tika Sumpter genomföra en bisarr barntillåten version av American Pie, med allt vad det innebär med självförnedring, plågsam humor och uselt skådespeleri. Speltiden på två timmar är rent absurd och kunde utan tvekan ha skurits ned och därmed hade publiken förskonats från det som utspelas då bland annat Natasha Rothwell massakrerar sitt cv inför öppen ridå. Mest bekymmersam är dock Jim Carrey, denna geniala och helt hejdlösa aktör kan vara en av de mest missförstådda och fel använda aktörerna i modern tid. Carrey har en fantastisk förmåga att blanda det rent hysteriska med ett stort empatiskt och emotionellt djup, se bara till den helt mästerliga Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Tyvärr har Carrey fastnat i en situation där hans hysteri är det enda som värderas. Denna gång är han än mer benägen att agera bindgalen, Carreys otroliga mimik och de många utbrotten är inledningsvis underhållande men blir snart tjatiga.

Fowler är inte intresserad av att begränsa Carrey eller någon av filmens mer tveksamma inslag. Många gånger är det ett besinningslöst bombardemang av precis allt, det tramsas och flamsas i kubik och kvadrat. Efter ett tag har alla barriärer brutits ned och det enda man kan göra är att låta vansinnet skölja över en. Den helt obegripliga storyn, den genomusla dialogen och de oändliga svårsmälta moralkakorna passerar bara förbi som människor på T-Centralen i rusningstid.

Sonic The Hedgehog 2 befinner sig i flera gånger i en unik sits, att vara så dålig att det faktiskt blir bra. Men det är svårt att känna sig missnöjd eller förledd, även om kvalitén många gånger är rekordlåg så finns det ett underhållningsvärde som inte går att förbise. Med tanke på den usla historiken vad gäller filmer baserade på TV-spel så är detta närmast mästerligt i jämförelse. För vem har inte drömt om att se Idris Elba i rollen som illrött myrpiggsvin med knogar hårda som sten? Inte ens David Lynch i sina mest absurda stunder hade kunnat drömma om det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

30 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Drive My Car, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Haruki Murakami, Japan, japansk film, Murakami, Oscarsnomineringar, Oscarsvinst

Filmrecension: Elizabeth: A portrait in part(s) – mästerlig mosaik

29 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Elizabeth: A portrait in part(s)
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Roger Michell

70 år på tronen – går det alls att skildra? Roger Michells dokumentär om den brittiska drottningen Elizabeth II är en mosaik, sammansatt av minnen, känslor och tankar. Mästerligt, helt enkelt. Filmen förmedlar känslor från en mängd olika sammanhang istället för att berätta kronologiskt. En kronologisk skildring hade knappast varit lika levande och det hade ändå varit omöjligt att få med allt. Dessutom finns kronologin i Elizabeth II:s liv som drottning välgjort berättat i tv-serien The Crown.

När vi nu får se drottningen som sig själv från filmklipp från hela hennes liv blir det tydligt hur väl de brittiska skådespelarna agerat i rollen som hennes tv-serien The Crown. Hur de talar, hur de rör sig, in i minsta detalj, har de fångat drottningens karaktär och utstrålning. Claire Foy som den unga drottningen och Olivia Colman som den medelålders drottningen. Den äldre får vi se gestaltad av Imelda Staunton senare i år, när säsong 5 kommer.

Elizabeth II är den monark som innehaft posten längst i brittisk historia, i år firar hon 70 år på tronen. Det är ett fascinerande liv hon haft. Storbritannien och världen har genomgått stora samhällsförändringar under dessa år. Regissörens skildring känns till stor del som en hyllning, men det känns ärligt. Hon är en imponerande kvinna som fick ta över kronan som mycket ung. Hon ger intryck av att ha skinn på näsan. Jag är också imponerad av vilken duktig ryttare hon är.

Oavsett vad man tycker och tänker om monarki är detta en film som engagerar och är intressant. Att vara drottning handlar mer om en idé än en person, säger Elizabeth II i filmen. Jag både håller med och inte. För den brittiska monarkin har troligen Elizabeth IIs personlighet och karaktär räddat kvar monarkin eller åtminstone gjort den mer populär än den kunde ha varit. Nu tar filmen inte upp frågor kring monarkin egentligen, men det är inte regissörens syfte. Vi får se en mängd filmklipp från drottningen liv som barn ända till nu som snart hundraåring. Det är en roligt möte över filmduken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Elizabeth II, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Kritik av film

Filmrecension: Hopper och jakten på mörkrets hamster

28 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Hopper och jakten på mörkrets hamster
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ben Stassen och Benjamin Mousquet
Manus Dave Collard
Svenska röster: Tousin “Tusse” Chiza, Anis Don Demina, Ellen Bergström, Claes Ljungmark, Magnus Mark, Oscar Harryson, Anton Olofson Raeder, Anders Öjebo, Lucas Krüger m fl.

En saga om att hitta sin egen styrka, att acceptera sig själv. Filmens hjälte är Hopper, adoptivson till kung Peter, som är hare. Hopper är hälften hare och hälften kyckling, vilket han har svårt att acceptera. Han vill vara hare till hundra procent. Han tycker dessutom att han är klumpig. Berättelsen är en variant på en saga vi hört berättas många gånger: en ung prins känner sig misslyckad, ger sig ut på äventyr tillsammans med några vänner som liksom han själv är udda personligheter. De möter svårigheter och utmaningar och under färden utvecklas de var och en och möter sina rädslor – och som grädde på moset måste de kämpa mot en ond farbror som vill stjäla kungariket från hjältens pappa.

Ett stort plus med denna animerade familjefilm är att de svenska rösterna görs mycket bra, av Tousin “Tusse” Chiza som ger röst åt Hopper. Hans vänner, skunken Meg och sköldpaddan Abe, får sina röster av Ellen Bergström och Anis Don Demina. Rösternas kvalitet och filmens höga kvalitet på animeringen ger betyg 3. Däremot är berättelsen inte särskilt nyskapande. Vi har hört den massor av gånger förut. En prins vill vara hjälte som sin pappa och ger sig ut på äventyr där han dessutom räddar kungariket från den onda farbrodern.

Slutkampen innehåller en lång scen med slagsmål och action, tröttsamt tycker jag för min del. Världen behöver inte mer filosofi som trumpetar ut att den som slåss bäst vinner. Slutscenen drar ned betyget, faktiskt.

Filmen bygger på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines serieböcker. Det skulle inte förvåna mig om det kommer någon uppföljare. Jag tror att många, speciellt de yngre, kommer att vilja möta Hopper och hans vänner, den ängsliga sköldpaddan Abe och den modiga sjunken Meg igen. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare.

Artisten Tousin Chiza blev Tusse med hela svenska folket när han vann Mello 2021 med låten Voices. Han säger om sin roll:
– Det känns fantastiskt att få ge röst till min första huvudroll. Jag och Hopper har mycket gemensamt, han känner sig annorlunda och till en början försöker han gömma de sidorna för att försöka passa in. Men när han tillslut anammar alla sina delar så förstår han hur speciell han verkligen är. Jag har skrattat så mycket och inspirerats av berättelsen, som jag bara kan beskriva som ett enda stort äventyr tillsammans med Ellen och Anis.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in