• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: 2 dagar i New York – En klart godkänd besvikelse

5 juli, 2012 by Redaktionen

2 dagar i New York
Betyg: 3
Regi: Julie Delpy
Biopremiär: I höst

Det är besvärligt med uppföljare. Man längtar och hoppas, men i slutändan blir man nästan alltid besviken. Julie Delpys 2 dagar i Paris är en film som jag vårdar ömt i mitt hjärta. Snygg, smart och rolig, med underbar dialog. Åh! Vad jag tycker om den. Nu till hösten kommer alltså 2 dagar i New York och spänningen har, åtminstone för mig, varit olidlig. Hur är den då? Jovars, helt okej.

I 2 dagar i New York får vi veta att det nu sedan länge är slut mellan Marion (Julie Delpy) och Jack, men att de som resultat av Parisresan nu har en son tillsammans. Marion har gått vidare och lever numer med radiovärden Mingus (Chris Rock) i en gigantisk vindsvåning. För att stötta Marion vid öppnandet av hennes nya fotoutställning kommer hennes pappa, syster och systerns pojkvän (som Marion tidigare dejtat) hela vägen från Frankrike och hälsar på. Marion och Mingus relativt ordnade tillvaro vänds med det uppochner. Det franska kaoset är ett faktum.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner mig helt och hållet belåten med denna uppföljare. Är det för att den är just det? En uppföljare. Kanske är det omöjligt att bli tillfredsställd då? Det är lite som att dejta personer som påminner om någon man tyckt om. När man vet precis hur man vill att det ska vara så kan man nästan bara bli besviken.

Ska jag se filmen helt objektivt. Nollställa mig och låtsas att jag inte förväntat mig något alls. Då är det ju faktiskt en bra film. Tempot är högt och det finns gott om tillfällen att fnissa genom fingrarna. Eller gapskratta så att popcornsmulorna sprutar för den delen, det beror ju på hur man är lagd. Chris Rock är fantastisk, och Julie Delpy är förtjusande neurotisk. Dock fungerar det dessvärre inte så. Känslan av att detta inte alls är lika vasst, lika självklart, gnager hela tiden i mig. Det känns som att Delpy försöker så otroligt mycket, antagligen för mycket, och så blir det bara en blek skugga. Missförstå mig inte nu, för om man gillade 2 dagar i Paris så tycker jag verkligen att man ska se 2 dagar i New York också. Den är absolut inte dålig, men vad jag önskar mig allra mest är att hon istället bara hade gjort en helt ny film. En ny film, om nya personer. Det hade varit bra.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, New York

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, New York, Scen

Filmrecension: Förälskad i Rom av Woody Allen – gör mig ännu mer förälskad i Rom

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Förälskad i Rom
Betyg 5
Regi Woody Allen
Svensk premiär 24 augusti 2012

Woody Allen betar av och skildrar de europeiska storstäderna på sitt eget speciella sätt och nu är det dags för en kärleksförklaring till den italienska huvudstaden Rom.

Rom är en underbart rörig stad där allt kan hända och romantiken flödar. Vi får följa några olika människor både i filmens nutid och den medelålders amerikanske arkitekten (spelas föredömligt av Alec Baldwin) som gör några dagars uppehåll under sin semester i Rom. Arkitekten försöker hitta den lilla gata där han bodde som ung och där ett triangeldrama utspelade sig och han försöker rätta till och ändra det som skedde.

Woody Allen själv spelar en roll och han är precis rätt som den åldersnojade fadern som inte vill gå i pension och vara sysslolös. Han kommer till Rom för att möta sin dotters blivande man och svärföräldrar. Ett möte som ställer en hel del på sin spets.

Allt är skildrat med värme och humor, som alltid när Woody Allen är i farten.

En rolig figur är italienaren Leopoldo Pisanello som är en rätt grå tjänsteman som plötsligt blir berömd av inget skäl alls. Att vara berömd är inte så kul och det är en hel del mediekritik i den skildringen. Medier ställer idiotiska frågor och gör stor affär av ingenting. Att det sedan går lika fort att bli glömd som att bli berömd är också en sanning. Leopoldo Pisanello spelas av den italienske Oscarsbelönade skådespelaren Roberto Benigni och han är lika rätt i sin roll som Woody Allen i sin.

En annan rolig historia i filmen handlar om den försiktige unge mannen Antonio som kommer till Rom från landsbygden tillsammans med sin fru Milly för att träffa släkten och försöka få ett fint jobb. De drabbas av en riktig absurd förvecklingshistoria när Milly går vilse i stan och Antonio av misstag får ett besök av en lyxprostituerad.

För den som liksom jag är förälskad i Rom förstärker filmen absolut min redan stora kärlek. Filmen är både en hyllning till Rom som till romantiken och kärlekens kraft och bygger på en tro på människors inre värme.

Det finns en risk med att den här filmen kommer så snart efter den så hyllade filmhyllningen av Paris – ”Midnatt i Paris”. En och annan kan vara kritisk för att den här är rörigare och inte alltid fullföljer alla trådar. För min del gör det ingenting, för mig har Woody Allen fångat det Rom jag älskar just genom en varm romantisk röra av händelser som gör mig glad.

Som sagt: Alec Baldwin är också helt rätt i rollen som den medelålders arkitekten och den som inte redan är förälskad i honom blir säkert det också.

Läs även andra bloggares åsikter om Rom, Woody Allen, Roberto Benigni, Alec Baldwin, romantik, kärlek, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alec Baldwin, Filmrecension, Kärlek, Roberto Benigni, Rom, romantik, Woody Allen

Dvd-recension: Facklorna – en skicklig skildring av femtiotalets Sverige

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Facklorna
Betyg 4
Regi Åke Sandgren
TV-serie som släpps på dvd 13 juni 2012

Facklorna utspelas i en liten svensk stad under femtiotalet. För oss som är födda under det decenniet är det många minnen som sätter igång när vi ser kläder, miljöer och hur samhället fungerade då.

Handlingen kretsar kring 17-årige Kråkan som lever ensam med sin mamma. På den tiden något ganska ovanligt. Hans mamma arbetar för att försörja dem, ovanligt då de flesta kvinnor fortfarande var gifta hemmafruar. Mamman spelas av den nu tyvärr avlidna duktiga svenska skådespelerskan Viveka Seldahl. Kråkans mamma är fast besluten att sonen ska ta studenten och därför går han på stadens läroverk, en plats med gammaldags disciplin. Dessutom har mamman bestämt att Kråkan ska bli världsberömd pianist. Hon har satsat på pianolektioner åt sonen, som å andra sidan inte alls vill hålla på med piano.

Kråkan smiter hellre iväg till den söta frälsningssoldaten Britt-Marie som har skivor med Elvis Presley. När mamman kommer hem och upptäcker att Kråkan lyssnar på en skiva med Elvis slår hon sönder skivan, trots att den inte är Kråkans utan han har lånat den.

Saker och ting kompliceras av att Kråkan inte mår så bra i läroverket, han känner att han sticker ut eftersom han är fattig och inte har någon pappa. Hans mamma har hela hans uppväxt vägrat berätta vem som är hans pappa.

Det är kul att flyttas tillbaka till den femtiotalet och se konflikterna mellan de konservativa idealen och ungdomens revolt med rockmusiken som kom då. Likaså ser vi hur frälsningsarmén lockar en del ungdomar medan socialdemokratin fått regeringsmakten. Att socialdemokratin växer retar en del. Det finns män med makt i den lilla staden som stod på Tysklands sida under andra världskriget och som inte alls uppskattar de nya strömningarna i samhället.

Den lilla stadens lugna lunk bryts av flera hemska mord, där mördaren huggit ned människor på ett vidrigt sätt.

Kråkan upptäcker att flera av stadens betydande män, som rektorn, överbibliotekarien och postmästaren, alla har en liten kavajnål som föreställer en fackla. Alla de män som har en sådan fackla är samtidigt väldigt strikta och sadistiska. Har dessa män en hemlig sammanslutning och har den något med morden att göra?

Filmen är en tv-serie i tre delar som producerades 1991 och i rollistan är fylld av stora svenska skådespelare som Sven Wollter, Loa Falkman, Anna Björk, Björn Granath, Laila Westersund, Tomas Bolme, Tomas Norström, Lars Green, Mats Bergman, Sven Lindberg, Krister Henriksson och Jonas Karlsson.

Ja Jonas Karlsson var väldigt ung då och spelar en retsam skolkamrat på läroverket.

Tiden är snyggt fångad i både bilder och detaljer som de fula underkläderna – och skådespelarna är duktiga. Visst kan en del i filmen vara förutsägbart, men det är inte själva handlingen som är filmens största kvalitet utan skildringen av tiden. Blir det regniga veckor i sommar är tv-serien väl värd att se.

Om inte annat för att det är väldigt kul att se denna långa rad av svensk skådespelarelit, alla drygt tjugo år yngre än idag.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, Jonas Karlsson, femtiotalet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: femtiotalet, Filmrecension, Jonas Karlsson, Scen

The Phantom of the Opera – med musik av Ennio Mooricone – en skräckfilm på dvd

30 juni, 2012 by Rosemari Södergren

The Phantom of the Opera
Betyg: 2
Regi Dario Argento
Manus Gérard Brach
Musik av Ennio Mooricone
Produktionsår 1998
Släpps på dvd i Sverige 25 juli 2012

Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.

The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).

Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.

Fantomen lever under det praktfulla operahuset och där blir han en dag förälskad i den unga operasångerskan Christine. Det som skiljer från den mer berömda musikalen är bland annat att Fantomen inte är vanskapt, utan ganska snygg med sitt långa blonda hår.

En rolig detalj är att den franske kompositören Charles François Gounod finns med på ett hörn, som kompositör på operan. Han operaversion av ”Romeo och Julia” sätts upp av operan där handlingen utspelar sig.

Visst har filmen en del kvaliteter. Ennio Mooricones musik är som ofta bra, men den kan inte mäta sig med Andrew Lloyd Webbers storslagna musikal, förstås. För fotot står Ronnie Taylor som vunnit Oscar för filmen ”Gandhi”. Filmen kom 1998 och det syns att den har några år på nacken. Filmtekniken har gått framåt en del sedan dess. Även om jag inte hade känt till historien hade jag tyckt att en hel del är väl förutsägbart.

Filmen kategoriseras under beteckningen skräck och har fått en befogad 15-årsgräns. Som skräckfilm är den förhållandevis snäll, fast den emellanåt är ruggigt äcklig.

Läs även andra bloggares åsikter om The Phantom of the Opera, Ennio Morricone, Paris, råttor, skräckfilm, filmrecension, Paris

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Ennio Morricone, Filmrecension, Paris, råttor, The Phantom of the opera

Peace & Love-filmfestival: Klip

30 juni, 2012 by Redaktionen

Titel: Klip
Betyg: 4
Regi: Maja Miloš

Klip är en film av den serbiska regissören Maja Miloš som sätter dig mitt i verkligheten i ett efterkrigs-Serbien. Mitt i en ung flickas kamp med sig själv och världen hon lever i. Mitt i en avsugning inne på en toalett.

Klip visar en explicit verklighets skildring för publiken utan tillbakahållning eller censur. Den är centrerad runt Jasna, en ung tånårstjej som lever i ett hem där hennes far kämpar med en dödlig sjukdom. Skolan tar hon, så som hennes klasskamrater, utan allvar och för att tränga bort verklighetens ansvar dränker hon sitt liv i sex, alchohol och fester.

Vi får följa henne hemma där hon är otrevlig och ilsken mot en rar familj. Där hon är oförmögen att ens tala med sin döende far. Där hon säger att hon måste studera, men går in på rumet enbart för att förbereda sig för nästa fest.
Stämningen vänder på ett öre och vi befinner oss mitt inne i en serbisk ungdomsfest där våld och sex präglar luften.
Sedan, innan någon i publiken hunnit förbereda sig, slängs vi in på en toalett, en mans kön fullt synligt på duken framför oss, mitt i akten av att bli avsuget av unga Jasna. Det är rått, groteskt och påträngande. Du känner dig direkt närvarande och publikens kännslor speglar genast Jasnas, ingen av oss vill vara där, men vi är tvungna.

Största delen av filmen rullar på så här som en karusell. Men det är också därför som de små subtila förändringarna som sker i Jasna under filmens senare del blir så märkbara och personliga för publiken.
Filmen är ett prakt exempel på hur man kan balansera det lilla och finkännsliga med det extrema så att helheten känns verklig och levande. För det är de filmen lever på; att framstå som så otroligt verklig. Den använder sig till och med av video material inspelat direkt av Jasnas mobilkamera, vilket ytterligare förstärker verklighetskopplingen.

I slutändan så måste man dock uppleva filmen själv för att kunna få någon vettig uppfattning om vad Klip faktist är.
Jag skulle kunna skrämma bort var enda människa som inte bara är ute efter perverna kickar från att någonsin vilja se den här filmen. Eller måla in den i rosor för hur genial den ändå är. Men det finns bara bodiga, nakna rosor i den här filmen. Du måste förbereda dig på att bli ett med Jasna i hennes kamp genom rosen snåret, och du kommer komma ut lika blodig som henne men också med samma kännslor. Har du mage för att göra det så finns här en film som bortom blodet och sexet, faktist, är otroligt vacker.

Text: Joakim Olofsson

Läs även andra bloggares åsikter om Maja Miloš, film, filmrecension, Peace & Love-filmfestival, filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Maja Miloš, Peace & Love-filmfestival, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 536
  • Sida 537
  • Sida 538
  • Sida 539
  • Sida 540
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in