The Phantom of the Opera
Av Andrew Lloyd Webber
Text Chartles Hart och Richard Stilgoe
Libretto Richard Stilgoe och Andrew Lloy Webber
Svensk text Lars Sjöberg
Regi Harold Prince
Nypremiär på Cirkus i Stockholm, 14 september 2016
Att musikalen The Phantom of the Opera gör en publiksuccé när den nu sätts upp på Cirkus i Stockholm med Peter Jöback som den skrämmande maskbärande fantomen på operan var självklart väntat. Rent dramaturgiskt, scenmässigt, musikaliskt och sceniskt är det absolut en imponerande succé. Premiärpubliken reste sig som en man för stående ovationer och det var verkligen välförtjänt.
Den mörka berättelsen om fantomen, en man med svår missbildning, som lever gömd för omvärlden i en skugglik existens i underjorden under den praktfulla operan L´ Opéra Garnier i Paris och som förälskar sig i den unga balettdansösen Christine har fängslat musikalpubliken i tre decennier. Den suggestiva musiken och den sorgliga berättelsen fascinerar. Berättelsen går att tolka på flera sätt och det är mycket upp till betraktaren hur han eller hon vill se den. Det är en vacker och vemodig berättelse – men det är också en berättelse om mäns bild av sin makt över kvinnor och det är en berättelse om vad det kan kräva att hänge sig åt kosnt eller musik till hundra procent.
Peter Jöback har gjort rollen som fantomen både på Broadway och West End, han kan sin roll och är suverän både med sången och framträdandet. Han kan verkligen agera med både röst och kropp tillsammans. Jag är också mycket imponerad av Emmi Christensson som gör rollen som Christine och Anton Zetterholm som gör den unge greven Raoul de Chagny.
Emmi Christensson väckte uppmärksamhet då hon i september 2014 äntrade scenen i London för rollen som Christine. Hon var den första blonda musikalartisten i den rollen. Det var tydligen Peter Jöback som sett Emmi då hon spelade Cosette i Les Misérables på Malmö Opera och därefter tipsade producenten Sir Cameron Mackintosh om henne.
Anton Zetterholm är uppvuxen i småländska Växjö men har en internationell karriär med bas i Tyskland sedan 2008 då han blev framröstad av Phil Collings och den tyska publiken som vinnare i en tv-sänd castingshow där priset var att spela huvudrollen i Disneys musikalversion av Tarzan i Hamburg.
Jag hörde lite kritik om föreställning på Cirkus från några musiker som varit på genrep, dagen före premiären. De klagade lite på att musiken, enligt dem, var för hård och stark. Det tror jag kommit fram till de ansvariga för jag upplevde inte något sådant under premiären. Musiken, både med och utan sångare, fungerade perfekt. Det kräver en hel del att se till att sångarna inte drunknar i musiken och samtidigt ska den fantastiska musiken bära föreställningen igenom. Vilket den gör.
Dräkterna och scenografin är två stora behållningar i föreställningen. Det är överdådigt och spektakulärt och så underbart. Jag undrar om föreställningen lånat scenografi och dräkter från London och/eller New York. Maskeradscenen med en scen proppfylld med artister i olika dräkter är enorm. Jag har aldrig sett något så glansfullt på en svensk scen.
Det finns en stor risk med att göra något så överdådigt, det kan bli smaklöst och för mycket. Men regissör tillsammans med scenograf och dräktansvarig har fortfarande fokus kvar föreställningen igenom på det viktigaste: berättelsen. Hur mycket eller hur litet det satsas på utsmyckning av scen och dräkter från det aldrig bli huvudsaken. Dramat måste alltid vara i centrum och endast förstärkas genom skådespel, utformning på scen och utformning av dräkter och masker. Vilket fungerar helt igenom perfekt, mästerligt på Cirkus.
Premiären på Cirkus är trettioårsjubileum. Musikalen hade urpremiär den 9 oktober 1986 på Har Majesty´s Theatre i London. Två år senare hade den premiär på Broadway i New York.