The Phantom of the Opera
Betyg: 2
Regi Dario Argento
Manus Gérard Brach
Musik av Ennio Mooricone
Produktionsår 1998
Släpps på dvd i Sverige 25 juli 2012
Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.
The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).
Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.
Fantomen lever under det praktfulla operahuset och där blir han en dag förälskad i den unga operasångerskan Christine. Det som skiljer från den mer berömda musikalen är bland annat att Fantomen inte är vanskapt, utan ganska snygg med sitt långa blonda hår.
En rolig detalj är att den franske kompositören Charles François Gounod finns med på ett hörn, som kompositör på operan. Han operaversion av ”Romeo och Julia” sätts upp av operan där handlingen utspelar sig.
Visst har filmen en del kvaliteter. Ennio Mooricones musik är som ofta bra, men den kan inte mäta sig med Andrew Lloyd Webbers storslagna musikal, förstås. För fotot står Ronnie Taylor som vunnit Oscar för filmen ”Gandhi”. Filmen kom 1998 och det syns att den har några år på nacken. Filmtekniken har gått framåt en del sedan dess. Även om jag inte hade känt till historien hade jag tyckt att en hel del är väl förutsägbart.
Filmen kategoriseras under beteckningen skräck och har fått en befogad 15-årsgräns. Som skräckfilm är den förhållandevis snäll, fast den emellanåt är ruggigt äcklig.
Läs även andra bloggares åsikter om The Phantom of the Opera, Ennio Morricone, Paris, råttor, skräckfilm, filmrecension, Paris
[…] Kulturbloggen […]