Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

romantik

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

by

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?

Den vita frun – historisk roman med flickbokstendenser

by

Titel: Den vita frun
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Frank
Utgiven: 201206
ISBN: 978-91-979214-4-2

Den vita frun är språk- och historieläraren Frida Skybäcks andra roman, efter Charlotte Hassel som kom ut förra året.

Den vita frun är en historisk roman som påminner om en klassisk flickbok. Här finns den goda obemedlade flickan, som man genast anar har en finare bakgrund, den ”elaka styvmodern”, den fina, bortskämda flickan och förstås den svårbegriplige och stilige unge mannen som unga Maria blir förälskad i.

Maria kommer som sällskapsdam åt Juliana Bielke och hennes mor Dorotea till Borgeby slott i Skåne. Året är 1784 och Doroteas plan är att dottern ska fatta tycke för någon av de unga herrarna som bor på slottet. Men värdinnan, ryttmästarinnan Petronella Rosenhielm, har sina egna planer. Parallellt med huvudhistorien får vi läsa unga, gravida Clara Silverstolpes dagbok, som hon skrev 21 år tidigare.

I början stör jag mig lite på språket, som känns lite barnsligt emellanåt. Men snart tar handlingen över och det blir riktigt spännande med Marias spöklika upplevelser på slottet och Borgeby-folkets intriger.

Historieläraren Frida Skybäck har lagt ned mycket arbete på att få fram information om hur det var på den här tiden så att kläder, miljöer och rutiner känns äkta. Det är roligt att tänka sig tillbaka och leva sig in i karaktärernas liv slutet av 1700-talet.

Filmrecension: Förälskad i Rom av Woody Allen – gör mig ännu mer förälskad i Rom

by

Förälskad i Rom
Betyg 5
Regi Woody Allen
Svensk premiär 24 augusti 2012

Woody Allen betar av och skildrar de europeiska storstäderna på sitt eget speciella sätt och nu är det dags för en kärleksförklaring till den italienska huvudstaden Rom.

Rom är en underbart rörig stad där allt kan hända och romantiken flödar. Vi får följa några olika människor både i filmens nutid och den medelålders amerikanske arkitekten (spelas föredömligt av Alec Baldwin) som gör några dagars uppehåll under sin semester i Rom. Arkitekten försöker hitta den lilla gata där han bodde som ung och där ett triangeldrama utspelade sig och han försöker rätta till och ändra det som skedde.

Woody Allen själv spelar en roll och han är precis rätt som den åldersnojade fadern som inte vill gå i pension och vara sysslolös. Han kommer till Rom för att möta sin dotters blivande man och svärföräldrar. Ett möte som ställer en hel del på sin spets.

Allt är skildrat med värme och humor, som alltid när Woody Allen är i farten.

En rolig figur är italienaren Leopoldo Pisanello som är en rätt grå tjänsteman som plötsligt blir berömd av inget skäl alls. Att vara berömd är inte så kul och det är en hel del mediekritik i den skildringen. Medier ställer idiotiska frågor och gör stor affär av ingenting. Att det sedan går lika fort att bli glömd som att bli berömd är också en sanning. Leopoldo Pisanello spelas av den italienske Oscarsbelönade skådespelaren Roberto Benigni och han är lika rätt i sin roll som Woody Allen i sin.

En annan rolig historia i filmen handlar om den försiktige unge mannen Antonio som kommer till Rom från landsbygden tillsammans med sin fru Milly för att träffa släkten och försöka få ett fint jobb. De drabbas av en riktig absurd förvecklingshistoria när Milly går vilse i stan och Antonio av misstag får ett besök av en lyxprostituerad.

För den som liksom jag är förälskad i Rom förstärker filmen absolut min redan stora kärlek. Filmen är både en hyllning till Rom som till romantiken och kärlekens kraft och bygger på en tro på människors inre värme.

Det finns en risk med att den här filmen kommer så snart efter den så hyllade filmhyllningen av Paris – “Midnatt i Paris”. En och annan kan vara kritisk för att den här är rörigare och inte alltid fullföljer alla trådar. För min del gör det ingenting, för mig har Woody Allen fångat det Rom jag älskar just genom en varm romantisk röra av händelser som gör mig glad.

Som sagt: Alec Baldwin är också helt rätt i rollen som den medelålders arkitekten och den som inte redan är förälskad i honom blir säkert det också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En Dag – en film man ska se när det regnar ute

by

Titel: En Dag
Betyg: 3
Premiär: 14 oktober

En Dag är baserad på den bästsäljande romanen med samma namn skriven av David Nicholls.

Det är knappt halvvägs in i filmen jag känner hur tårarna börjar komma. Ögonen blir fuktiga, jag kämpar för att hålla gråten borta. Jag kan ju inte börja lipa nu. På en pressvisning med Stockholms alla filmrecensenter. ”Ta dig samman kvinna” tänker jag irriterat. Detta scenario upprepas ex antal gånger under filmens gång. Till sist går det inte att hålla tårarna borta. Jag kikar mig försiktigt omkring för att se om någon noterat hur blödig jag är, då inser jag att nästan alla som går att se i ljuset från bioduken sitter och försöker dölja ansiktet på samma vis som jag.

Emma och Dexter träffas första gången under firandet natten efter examen. De är unga, fulla och lyckliga. Den natten spenderar de tillsammans men har aldrig sex. Detta misslyckade one night stand blir startskottet till en livslång vänskap. Mellan 1988 och 2011 får vi en dag om året en inblick i deras liv och relation. Ems kamp för att bli författare och skriva poesi. Dex ständiga identitetssökande. Samt hur de hela tiden är beroende av varandra.

En Dag är en film man ska se när det regnar ute. Det är en film du ska se när du känner dig lite nere, när du är kär, olyckligt kär eller helt enkelt bara behöver drömma dig bort för en timma eller två. Måbrafilm behöver inte betyda att man inte kan gråta sönder och samman under filmens gång. Gråtens bästa egenskap är hur lätt man känner sig efteråt. Gråt gör att man mår bra.

Det knep som får mig att bryta ihop är det när man får följa en människas liv. När man när man klipper fram i tiden och ser hur saker och ting har förändrats. Hur det har gått utför eller hur det inte blev som de hade tänkt. Tid som passerar. Livets gång. Förväntningar som inte blir uppfyllda. Åldrande. Ånger. Ångest. Eftersom att filmen En Dag precis som boken bygger på att vi får en inblick i Dexters och Hannas liv den 15 juli varje år får det här knepet full effekt. Men jag känner mig inte lurad. Det är precis så jag vill ha det. En del kanske skulle kalla mig en aning självdestruktiv men jag menar att gråt har helande kraft.

En Dag är en bra film med bra skådespeleri. Anne Hathaway och James Sturgess gör en bra insats. Som ni kanske förstår skapar den en del känslor, i alla fall för mig. Men för att jag ska dela ut ett högre betyg än tre kräver jag att jag lär mig något eller upplever något nytt. En dag är ingen storslagen nyskapande sensation. Men den är absolut sevärd.

Lamporna tänds sakta. Många flyr snabbt undan ljusets avslöjande egenskaper. Jag lämnar biografen omtumlad och nöjd på det är viset som man bara känner efter ett ordentligt bio-gråt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En konsert i kärlekens tecken med på slottet på torsdag med Niklas Andersson

by

Är du intresserad av klassisk musik, av tenorer och sopraner och mycket romantik, kärlek och bröllop kanske torsdagens konsert är något för dig? En duktig tenor, en duktig sopran och en stor musikalartist genomför de en konsert på Slottet.

Jag väntar på chansen att Slottet blir en konsertlokal för indiepop, för min del.
Men för er som är intresserade av klassisk musik vidarebefordrar jag tipset jag fick om konserten på Slottet:

En konsert i kärlekens tecken med:

Niklas Andersson – Musikalartist
Mathias Zachariassen – Tenor
Anna Eklund-Tarantino – Sopran

Niklas Andersson är en av de stora svenska stjärnorna inom musikal. Han har haft flera huvudroller i stora musikaler i Londons West End och i Sverige, medverkat i Melodifestivalen och har hyllats för ett stort antal TV-framträdanden här hemma i Sverige.

Mathias Zachariassen hör till Wiener Staatsopers och Metropolitans mest firade tenorer. Alltför sällan får vi höra honom i Sverige.

Anna Eklund-Tarantino, välkänd från operascener, konsertestrader, TV och inte minst Musik på Slottet. Hennes klara intensiva röst har hyllats vid gästspel över hela världen.

Medverkar gör även framgångsrika Appassionata Piano Trio som är mitt i en världslansering.

Pia Alsin, harpa och trumpetaren Michael Andréasson har spelat in ett stort antal soloskivor och medverkar till att göra denna konsert till något alldeles extra.

Musik som kommer att framföras är bland annat ur operor som Bohéme, Tosca, La Bohéme, musik av B.Thiele, G. Weiss, B. Skifs, Taube, The Phantom of the Opera, Mozart, Haydn,

A. Piazzolla, G.F. Händel, traditionell folkmusik samt överraskningar.

Mer om konserten här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,