Förälskad i Rom
Betyg 5
Regi Woody Allen
Svensk premiär 24 augusti 2012
Woody Allen betar av och skildrar de europeiska storstäderna på sitt eget speciella sätt och nu är det dags för en kärleksförklaring till den italienska huvudstaden Rom.
Rom är en underbart rörig stad där allt kan hända och romantiken flödar. Vi får följa några olika människor både i filmens nutid och den medelålders amerikanske arkitekten (spelas föredömligt av Alec Baldwin) som gör några dagars uppehåll under sin semester i Rom. Arkitekten försöker hitta den lilla gata där han bodde som ung och där ett triangeldrama utspelade sig och han försöker rätta till och ändra det som skedde.
Woody Allen själv spelar en roll och han är precis rätt som den åldersnojade fadern som inte vill gå i pension och vara sysslolös. Han kommer till Rom för att möta sin dotters blivande man och svärföräldrar. Ett möte som ställer en hel del på sin spets.
Allt är skildrat med värme och humor, som alltid när Woody Allen är i farten.
En rolig figur är italienaren Leopoldo Pisanello som är en rätt grå tjänsteman som plötsligt blir berömd av inget skäl alls. Att vara berömd är inte så kul och det är en hel del mediekritik i den skildringen. Medier ställer idiotiska frågor och gör stor affär av ingenting. Att det sedan går lika fort att bli glömd som att bli berömd är också en sanning. Leopoldo Pisanello spelas av den italienske Oscarsbelönade skådespelaren Roberto Benigni och han är lika rätt i sin roll som Woody Allen i sin.
En annan rolig historia i filmen handlar om den försiktige unge mannen Antonio som kommer till Rom från landsbygden tillsammans med sin fru Milly för att träffa släkten och försöka få ett fint jobb. De drabbas av en riktig absurd förvecklingshistoria när Milly går vilse i stan och Antonio av misstag får ett besök av en lyxprostituerad.
För den som liksom jag är förälskad i Rom förstärker filmen absolut min redan stora kärlek. Filmen är både en hyllning till Rom som till romantiken och kärlekens kraft och bygger på en tro på människors inre värme.
Det finns en risk med att den här filmen kommer så snart efter den så hyllade filmhyllningen av Paris – “Midnatt i Paris”. En och annan kan vara kritisk för att den här är rörigare och inte alltid fullföljer alla trådar. För min del gör det ingenting, för mig har Woody Allen fångat det Rom jag älskar just genom en varm romantisk röra av händelser som gör mig glad.
Som sagt: Alec Baldwin är också helt rätt i rollen som den medelålders arkitekten och den som inte redan är förälskad i honom blir säkert det också.
Läs även andra bloggares åsikter om Rom, Woody Allen, Roberto Benigni, Alec Baldwin, romantik, kärlek, filmrecension