• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Woody Allen

Filmrecension: Wonder Wheel

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Wonder Wheel
Betyg 4
Manus och regi Woody Allen
Svensk biopremiär 22 december 2017

En berörande film om människors livslögner och om hur långt människor kan gå för att slippa att leva ensamma.

Kate Winslet har hyllats av filmkritiker för sin insats i Woody Allens senaste film Wonder Wheel där hon spelar 39-åriga Ginny, en kvinna som är gift med Humpty, sin andra make. Humpty spelas av John Belushi och jag tror att både han och Kate Winslet kommer att kamma hem en och annan nominering för sina roller.

Filmen utspelar sig på 1950-talet på Coney Islands livliga nöjesfält och strand, i Brooklyn i New York. Humpty är karusellskötare och Ginny arbetar som servitris. De träffades när de båda mådde dåligt, Humptys första fru hade nyligen dött och Ginnys första make hade också dött. Humpty var dessutom djupt olycklig för hans älskade dotter hade övergett honom och rymt med en gangster.

Ginny är plågad, hon bär djupa skuldkänslor för hur hon orsakade sin första mans död. Men samtidigt vill hon inte riktigt ta itu med den känslan. Hon är också olycklig för att hon inte längre är skådespelerska. Hon var en ung lovande skådespelerska men fick sparken från teatervärlden när hon började dricka för mycket i samband med sin första mans död.

Ginny och Humpty lever tillsammans i ett olyckligt och fattigt äktenskap, ingen av dem kan ge den andra vad den behöver. Men ingen av dem vågar lämna relationen för att leva ensam. Ginny ger sig in i ett hemligt förhållande med en ung badvakt, Mickey (spelas av Justin Timberlake). Mer och mer bestämmer hon sig för att Mickey ska bli räddningen i hennes liv, de två ska gifta sig. Vem lurar hon? Bara sig själv. Desperat lurar hon sig själv. Och som om inte livet är krångligt nog, hennes son, som verkar vara i tioårsåldern, har börjat tända eld på olika ställen, han har blivit en pyroman och det är bara en tidsfråga när han blir mordbrännare.

Mitt i denna röra dyker Humptys dotter Carolina upp, på flykt från sin make och hans maffiavänner. FBI har gripit henne och tvingat henne att berätta vad hon vet om sin kriminelle make. Om hon inte berättade hotade FBI att sätta henne i fängelse också. Och hon har avslöjat saker om sin kriminelle makes affärer – och nu är hon dödshotad av maffian. Hon kommer för att gömma sig hos sin pappa, Humpty.

Woody Allen har alltid mycket dialoger som är roliga, men han har dämpat detta i den här filmen och det är positivt. Det är mycket som sägs utan att det sägs, det kommer fram i bild, i blickar och i människornas sätt att röra sig. Den här filmen påverkar mig, jag kan inte skaka den av mig efteråt. Det är sorgligt att se hur människor nöjer sig med usla äktenskap för att de är så rädda för att vara ensamma och det är en stark skildring av människors förmåga att lura sig själva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kate Winslet, Scen, Woody Allen

Woody Allens ”Irrational Man” till Cannes

16 april, 2015 by Redaktionen

irrationalman

Irrational Man som regisserats av Woody Allen deltar vid årets filmfestival i Cannes, där den visas utom tävlan.

Filmen har skandinavisk biodistribution genom AB Svensk Filmindustri och beräknas få premiär hösten 2015.

IRRATIONAL MAN utspelas på universitetet i en småstad, där professorn i filosofi genomgår en existentiell kris. Hans liv får en ny mening när han inleder en relation med en av sina elever.

I rollerna återfinns Emma Stone, Joaquin Phoenix, Parker Posey och Jamie Blackley.

Arkiverad under: Film Taggad som: Cannes, Filmfestival, Scen, Woody Allen

Filmrecension: Magic in the Moonlight

19 augusti, 2014 by Redaktionen

magic

Magic in the Moonlight
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014

Efter att ha lämnat ifrån sig några välsvarvade reklamfilmer för några av Europas största städer (Rom, Paris och Barcelona), och en syrlig rumpspark till den amerikanska (mar)drömmen som uppstått ur den ekonomiska krisen, levererar nu Woody Allen ett mer down-to-earth-drama som slänger oss bakåt i tiden till ett mer fashionabelt Frankrike. Intrigen kan till en början verka tunn, och fånig, men växer alltmer under tidens gång.

När Stanley (spelad av Colin Firth) går med på att avslöja ett medium (Sophie, spelad av Emma Stone) är det med starkt självförtroende han tar sig an uppgiften. Sedan träffas de. Då får han anledning att ompröva hela sin livsuppfattning. Öppensinnad tar han till sig ny information och anpassar sin världsbild efter det. Allt detta under tiden som en romans mellan Sophie och Stanley börjar formas, och att han skulle kunna vara hennes pappa verkar inte vara något problem. (vilket är någonting genomgående i Allens filmer, och har tolkats som alltifrån kärleken övervinner allt till ren gubbsjuka — vari min tolkning tillfaller den senare kategorin)

Med stor charm och humor, och viss del list, lotsas tittaren genom detta drama — som till en början kan tyckas handla om tro och hopp, för att sedan fasas ut till en känga mot konservativa dårar med skygglappar för öron och ögon som vägrar förhålla sig till annan information än de själva lärt sig som den rätta.

Det enda jag kan ha en invändning mot är slutet. Jag kan tycka att det sista klippet borde slutat med ett par dörrknackningar — och inte en sista romantisk konfrontation. Men å andra sidan är ju hela filmens poäng att det inte är i de små tricken som gör att folk ger oss mer än vi förtjänar, utan i personkemin mellan två människor, som verklig magi uppstår.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Magic in the Moonlight, Woody Allen

En midsommarnatts sexkomedi – lättsamt om kärlek och åtrå på Stadsteatern

27 april, 2013 by Redaktionen

En midsommarnatts komedi

En midsommarnatts sexkomedi
Stockholms stadsteater
Av Woody Allen
Premiär: 26 april på Klarascenen

Stockholms stadsteater har gjort teater av Woody Allens film med samma namn från 1982. Filmen räknas inte som någon av Allens bästa men på Klarascenen till regi av Stina Ancker blir pjäsen ett litet muntert mästerverk. Inte minst tack vare de komiska talangerna Dan Ekborg och Pia Johansson, som tillsammans med den övriga ensemblen och den stämningsskapande dekoren skapar en mycket lyckad föreställning.

Handlingen är i korthet den – tre par tillbringar midsommarhelgen tillsammans i ett romantiskt sommarhus, här finns tydliga referenser till både Tjechovs Körsbärsträdgården och Bergmans Sommarnattens leende. Paren har helt olika konstellationer. Andrew och Adrien är gifta men äktenskapet har gått i stå vad beträffar sexlivet. Läkaren Maxwell, som är en notorisk förförare har tagit med sig sin senaste unga vackra erövring sjuksköterskan Dulcy och den kantigt intellektuelle Leopold presenterar överraskande nog sin blivande fru, den sexiga Ariel med diverse hemligheter i bagaget.

Det är Andrew som äger huset, han är aktiemäklare på Wall Street och dessutom fritidsuppfinnare, hans tokroliga uppfinningar är en del av pjäsens humoristiska rekvisita. Riktigt roligt blir det bland annat när han med sin flygande cykel ska skjutsa Ariel till ett hemligt kärleksmöte med Maxwell i den trolska skogen och alltsammans slutar med ett plask i den våta tjärnen.

Midsommarnatten anses ju av hävd som en magisk natt då alla hämningar släpper och otillåtna lustar kan levas ut. Så är det också här med en lekfull erotisk stämning bland skogens buskar och träd, som flyttas hit och dit av skådespelarna i en rytmisk lek över scenen, med ugglors hoanden, hackspettars knackanden och vacker musik av Mendelssohn i bakgrunden. De ystra lekarna och vinet eldar på personernas lustar och förälskelsernas trådar spinns kors och tvärs mellan individerna. Som alla desperat längtar efter att ännu en gång i livet hinna få uppleva kärlekens ljuvlighet.

Inspirationen kommer också från Shakespears En midsommarnattsdröm, det sprudlar av lek, intriger och fantasi. Det finns t o m en andemaskin, med vilken man kan kontakta den icke synliga världen, något som professor Leopold alls inte tror på förrän han i slutet av pjäsen avlider och inser att han haft så fel.

Ett tema i pjäsen är förnuft kontra känsla med frågeställningar som kan man älska någon utan att ha sex, kan man ha sex utan att vara förälskad?

Ensemblen finner en gemensam rytm på scenen, jag njuter av det fina samspelet mellan skådespelarna, av alla roliga och kvicka repliker, det blir bara så kul! Det finns inga döda punkter och i pausen längtar jag bara efter att få se mer. Applåderna efter föreställningen vill aldrig ta slut.

I rollerna:
Andrew Dan Ekborg
Adrien Kajsa Ernst
Maxwell Philip Zandén
Dulcy Hanna Alström
Leopold Niklas Falk
Ariel Pia Johansson
Regi Stina Ancker
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Maria Lindstedt
Översättning Magnus Lindman

Text: Vivian Gustin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Woody Allen

Filmrecension: Förälskad i Rom av Woody Allen – gör mig ännu mer förälskad i Rom

1 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Förälskad i Rom
Betyg 5
Regi Woody Allen
Svensk premiär 24 augusti 2012

Woody Allen betar av och skildrar de europeiska storstäderna på sitt eget speciella sätt och nu är det dags för en kärleksförklaring till den italienska huvudstaden Rom.

Rom är en underbart rörig stad där allt kan hända och romantiken flödar. Vi får följa några olika människor både i filmens nutid och den medelålders amerikanske arkitekten (spelas föredömligt av Alec Baldwin) som gör några dagars uppehåll under sin semester i Rom. Arkitekten försöker hitta den lilla gata där han bodde som ung och där ett triangeldrama utspelade sig och han försöker rätta till och ändra det som skedde.

Woody Allen själv spelar en roll och han är precis rätt som den åldersnojade fadern som inte vill gå i pension och vara sysslolös. Han kommer till Rom för att möta sin dotters blivande man och svärföräldrar. Ett möte som ställer en hel del på sin spets.

Allt är skildrat med värme och humor, som alltid när Woody Allen är i farten.

En rolig figur är italienaren Leopoldo Pisanello som är en rätt grå tjänsteman som plötsligt blir berömd av inget skäl alls. Att vara berömd är inte så kul och det är en hel del mediekritik i den skildringen. Medier ställer idiotiska frågor och gör stor affär av ingenting. Att det sedan går lika fort att bli glömd som att bli berömd är också en sanning. Leopoldo Pisanello spelas av den italienske Oscarsbelönade skådespelaren Roberto Benigni och han är lika rätt i sin roll som Woody Allen i sin.

En annan rolig historia i filmen handlar om den försiktige unge mannen Antonio som kommer till Rom från landsbygden tillsammans med sin fru Milly för att träffa släkten och försöka få ett fint jobb. De drabbas av en riktig absurd förvecklingshistoria när Milly går vilse i stan och Antonio av misstag får ett besök av en lyxprostituerad.

För den som liksom jag är förälskad i Rom förstärker filmen absolut min redan stora kärlek. Filmen är både en hyllning till Rom som till romantiken och kärlekens kraft och bygger på en tro på människors inre värme.

Det finns en risk med att den här filmen kommer så snart efter den så hyllade filmhyllningen av Paris – ”Midnatt i Paris”. En och annan kan vara kritisk för att den här är rörigare och inte alltid fullföljer alla trådar. För min del gör det ingenting, för mig har Woody Allen fångat det Rom jag älskar just genom en varm romantisk röra av händelser som gör mig glad.

Som sagt: Alec Baldwin är också helt rätt i rollen som den medelålders arkitekten och den som inte redan är förälskad i honom blir säkert det också.

Läs även andra bloggares åsikter om Rom, Woody Allen, Roberto Benigni, Alec Baldwin, romantik, kärlek, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alec Baldwin, Filmrecension, kärlek, Roberto Benigni, Rom, romantik, Woody Allen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Regi: Anmar Taha Dramaturg: Josephine … Läs mer om Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag … Läs mer om Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

De åtta bergen Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i … Läs mer om Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Jazzkrogen Unity i Göteborg 26/5 … Läs mer om Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Den stora skrivboken Av Johan Fosse … Läs mer om Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in