Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Godnattsagor för rebelltjejer – helt underbar

by

Godnattsagor för rebelltjejer
Författare: Elena Favilli och Francesca Cavallo
Utgiven: 2017-08
Översättare: Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason
Formgivare: Amelie Stenbeck-Ramel
ISBN: 9789171264282
Förlag: Max Ström

Hundra kvinnor som vågat ta sig fram i livet och världen: framstående matematiker, tyngdlyftare, frihetskämpar, racerförare – en del historiska och andra från nutiden. I en underbar illustrerad barnbok.
Boken är något alldeles extra och berättelsen om hur den kom till låter som en saga:
Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade den dagen då de lanserade sin crowdfundingkampanj. Det var i maj 2016, och målet var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker.
Boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” har gjort världssuccé, med en miljon sålda exemplar i mer än 40 länder.

Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade i maj 2016 då de lanserade en crowdfunding-kampanj för att kunna göra boken. Deras mål var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker. De fick in 675.614 dollar genom sin kampanj på Kickstarter, över fem miljoner kronor. Och boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” blev en succé.

På ett framträdande i stadsbiblioteket i Stockholm berättade Elena Favilli att de redan första dagen förstod att det skulle bli stort.
– Kampanjen fick fart omedelbart, det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter de här berättelserna. Det var otroligt spännande, och vi firade konstant i en månad, berättade hon.

Den innehåller 100 korta berättelser om alla från tennisstjärnan Serena Williams till supermodellen Alek Wek, författaren Isabel Allende, piloten Amelia Earhart, underrättelseagenten Nancy Wake och Malala Yousafzai. Hittills har den getts ut i över 40 länder, och sålt i över en miljon exemplar.

– Det är boken jag önskar jag själv haft som barn, säger Elena Favilli när hon pratar inför skolklasser på Stadsbiblioteket.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar hon att hon som liten läste klassikerna: ”Pinocchio”, ”Gullivers resor”, ”Djungelboken” och ”Skattkammarön”. Hon älskade äventyren.

– Inte förrän i vuxen ålder insåg jag att alla de här berättelserna hade manliga huvudpersoner. Det var en ganska skakande insikt. Ibland undrar jag om saker hade varit annorlunda om några av de där fantastiska äventyren hade haft flickor i stället för pojkar i den ledande rollen, säger hon till DN.

Dagens Nyheter berättar att en amerikansk studie som publicerades i Science 2017 visar att flickor redan vid sex års ålder uppfattar pojkar som mer troliga att vara ”väldigt, väldigt smarta”. Vid samma ålder börjar flickorna undvika aktiviteter som sägs vara för ”väldigt, väldigt smarta” barn.

Boken är hyllad av kritiker och många säger just att det är en bok de själva önskat att de hade när de var barn. Boken är framför allt riktad åt en yngre målgrupp. Varje kvinna presenteras på ett uppslag med en kortare text och en illustration. Illustrationerna är inspirerade av popkonst och både vackra och fyllda av detaljer som betraktaren som tar sig tid upptäcker. En helt underbar, fascinerande, vacker och framför allt inspirerande bok. Inspirerande på många sätt. För de barn, flickor och pojkar, som får den i sina händer, för vuxna som möter barn men också för de vuxna av en mängd olika skäl. Inspirerande att det går att förändra vad vi förmedlar till kommande generationer och inspirerande hur det går att få en mängd människor som stödjer ett projekt.

Litteraturkritik: 4321 av Paul Auster

by

4231
Författare: Paul Auster
Utgiven: 2018-03
Översättare: Ulla Roseen
Formgivare: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100170998
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Max Tegmark, en svensk professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, hävdar att han matematiskt har kunnat bevisa att rymden fortsätter i i oändlighet finns det ett oändligt antal universum och parallella verkligheter eftersom vårt universum hela tiden delar sig. Vi lever flera liv samtidigt.
Den amerikanska författaren Paul Auster skildrar i sin nya roman, en jättelunta på nästan tusen sidor, fyra parallella liv för Archibald Isaac Ferguson. Fast jag tror att Paul Auster inte är ute efter att utforska frågan om parallella liv. Vad han vill är att skildra utvecklingen av USA under 1950-, 1960- och 1970-talet. En epok som påverkat så många människor världen över. Epoken då människor reste sig och krävde slut på rasism, slut på förtryck av kvinnor – den tid då vänsterradikaliteten sågs som ett hopp för världen.

Archibald Isaac Ferguson föds nästan två veckor för tidigt, den 3 mars 1947, på Beth Israel-sjukhuset i New Jersey. Han är Rose och Stanley Fergusons efterlängtade första barn. Från det ögonblicket förgrenar sig berättelsen om Archie Ferguson i fyra olika riktningar. Fyra pojkar, som egentligen är en och samma, växer upp i femtio- och sextiotalets USA och lever fyra parallella men olika liv.

Livet för Archie och hans familj, släkt och vänner, går i olika riktningar. Den unga flickan Amy blir i ett liv hans bonussyster, i ett annat hans livs kärlek. Ja livets labyrinter är oändliga. I ett liv dör han som pojke. I ett liv är hans familj mycket välbärgad, i ett annat betydligt fattigare. I ett blir han bisexuell, helt enkelt för att han råkar möta en viss ung man i ett visst ögonblick. Vad styr våra liv? Ofta slumpen.

Med romanen tar Paul Auster ett grepp om USAs utveckling under modern tid. Vi får inte följa Archie ända till ålderdomen. I en intervju med Paul Auster om romanen säger han att människor formas allra mest under sina första trettio år. Jag håller inte med honom om det. Det är en fördom, tycker jag. Men å andra sidan skulle romanen hamna på tretusen sidor kanske om vi fick följa Archie högt upp i åldern.

Romanen är fascinerande och är som ett levandegjort avsnitt av amerikansk historia. Det är som att Paul Auster tagit greppet om att skriva Den stora amerikanska romanen.

Archie växer upp med allt det amerikanska som vi känner till så väl från alla filmer, tv-serier och musikvideos vi sett. Baseball, frukostflingorna, idolerna, filmerna, politiska skandaler, Rosenberg-fallet, mordet på Kennedy, medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget, ungdomsrevolterna. Archie växer upp i detta, ibland mycket engagerad, ibland mer vid sidan av.

Archie har helt klart mycket av Paul Auster i sig. Han älskar litteratur, vilket Archie det än är och han försöker sig på att författa.

Språkligt är det en annorlunda bok av Paul Auster som oftast berättar med korta, utmejslade, noggranna meningar. Här breder språket ut sig i långa meningar, som ger känslan av att vi kommer rätt in i den unge mannens tankar. Det är en rytm i språket som gör att det känns som att jag som läsare kommer in i Ferguson, jag känner med honom, tänker med honom, ser med honom, upptäcker världen med honom.

Kapitlen med de olika liven kommer i ordentlig ordning. Kapitel 1:1 är det första kapitlet om den förste Archie-versionen, kapitel 1:2 som kommer därefter är det första kapitlet i den andra Archies liv. Kapitel 3:3 är enligt samma ordning det tredje kapitlet i den tredje Archies liv. Vi följer alltså de fyra olika Archie samtidigt i stort sett. Det kan vara lite rörigt, men också spännande. Ibland undrar jag om Paul Auster hade svårt att välja vilken roman han skulle göra och istället skrev alla fyra. Men det fungerar bra och är väldigt fascinerande och eftersom språket flyter på så lätt tar man sig igenom romanens tusen sidor ganska snabbt ändå.

Romanen börjar med en rolig anekdot, som samtidigt berättar symboliskt om mycket i livet: anfadern Isaac Reznikoff anländer från Minsk till immigrationskontoret på Ellis Island utanför New York på 1900-talets första dag. Han har fått rådet att registrera sig med namnet Rockefeller. Hans efternamn Reznikoff är både för udda och konstigt och lite för mycket judiskt. Men väntetiden är lång och han glömmer. När tjänstemannen frågar Isaac vad han heter säger han på jiddish att han har glömt: ”Ikh hob fargessen!”.
Så han registreras som Ichabod Ferguson.

Bokrecension: Sveket – Birgitta Trotzig

by

Sveket: En berättelse
Författare: Birgitta Trotzig
Utgiven: 2016 (1966)
ISBN: 9789176458242
Förlag: Modernista

Vad är svek? Sviker gör man när man viker undan för förväntningar. Dessa förväntningar kan komma från en själv eller andra människor. Man kan förråda sina ideal eller fly undan snarare än finnas till när närstående lider. Sant är att vi i allmänhet inte ser med blida ögon på svek och det sammanflätas ofta med karaktärsmässiga brister: man kan kallas för ynkrygg, feg, en ärelös jycke eller en fullblodssvinpäls. Att betraktas som en svikare kan nog bringa den starkaste av självkänslor i gungning. Svek är emellertid ett sammansatt begrepp och kanske alltför enkelt att slänga sig med. Nystar man lite i det inser man snart att en svekhandling sällan föregåtts av enkla val. Vad har spelat in? Vilka var bevekelsegrunderna?

Läsningen av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en av mina starkare läsupplevelser. Misären som skildras är inte unik men jag stöter sällan på ett lika vackert och uppslitande språk annorstädes. Trotzig var så skicklig på att som i förbifarten driva berättelsen framåt med små laddade, ödesmättade och livsavgörande ögonblick vars korta brinntid knappt gjorde dem märkbara. Sveket, som gavs ut 19 år innan Dykungens dotter, är inte annorlunda i detta avseende. Vi är i Sverige strax före Första världskrigets utbrott och boken sträcker sig över kriget och in i nästa. Det är en liten familjehistoria kan man säga. Svärtan mörkare än typsnittet.

Jag drar mig lite för att skriva om boken. Det känns som att det inte riktigt går att göra den rättvisa med egna ord. Den behöver upplevas. Visst kan jag beskriva ramberättelsen, men ni behöver inte veta mer än att boken – inte helt överraskande kanske – är en stilstudie av sveket och dess olika former. Människor överger varandra, sig själva; vi hör dödsrosslingar från en bortglömd bädd, kanske ett och annat självmord, nyckelord: dy, sött – – – ett motsatspar? Det är det söta som tränger in i mig, dydoften är uthärdligare.

Det finns ömkliga människoöden i boken. Utsatta människor. Det finns om inte onda så åtminstone uschliga livsval. Och liksom i Dykungens dotter finns där människor som är än mer utsatta. De är en formlös och blek massa, inte individer. Detaljer som namn och härkomst är det inte så noga med. De förblir skuggor, nej aningar, nej rena gissningar. Deras härbärge var ett

…stort magasinartat förfallet hus strax bakom järnvägen där kringflyttande och kringdrivande individer fann en tillfällig tillflyktsort eller ofta en sista hamn – det var alla sorters folk, utländska säsongsarbetare ibland, men mest tillfällighetsarbetande utan särskilt namn eller mantalsskrivning. Det var ett släkte av lösa grumliga individer, släktskapsförhållanden var ofta outrannsakliga: för trakten i övrigt tedde sig detta slags folk som inbegreppet av allt som inte är att lita på, där grunden viker, upplöser sig – inte finns.

Det slår mig hur de sociala mekanismerna med inkludering och utträngning är så skoningslösa. Elände är mer uthärdligt om man bestämmer sig för att det måste finnas dem som lider mer. Människorna i boken blir inte sällan främmande inför sig själv och världen.

Nyckelmening: ”Men hon hade valt honom själv, ingen hade bestämt för henne – det var hennes val, ingen annans”. Den dyker upp två gånger, kanske stöpt i olika tappning, jag minns inte. Ytterligare en: ”Han svek, kunde inte annat?”. Det fatalistiska i det drar ned mig. Man kan alltid annat. Eller: ”Han talade om tiden med den döda farmodern, nu när hon var död var det som han slutligen upptäckt att allt hans liv hade legat förborgat i henne…”

Trotzigs samlade verk kommer med start i år ges ut i etapper på Faethon. Pass på.

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

by

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Bokrecension: Se Bergman av Leif Zern

by

Se Bergman
Författare Leif Zern
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789127152083
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur

Ingmar Bergman, en av de största svenska scenkonstmännen genom tiderna skulle fyllt hundra år i år. Detta uppmärksammas på många, många sätt. En mängd böcker ges ut, både om honom och av honom. Det har startats poddar och det sänds tv-program och hans filmer visas på nytt.

Teaterkritikern och scenkonst-kännaren Leif Zern torde vara en av de som granskat Bergmans verk på djupet. Eller som en bokrecensent skrev när boken Se Bergman av Leif Zern ges ut på nytt:
Det har gått drygt tio år sedan Ingmar Bergman gick bort, och det har varit en tid av nyväckt intresse. Men det mesta som sagts och skrivits om Bergman detta gångna årtionde har rört hans person och hans biografi: fruarna, barnen, föräldrarna, husen, kärleken, ilskan och ensamheten. Därför finns det, paradoxalt nog, ett stort behov av att återvända till Bergmans konst. Och ingen har gjort det bättre, med både stor inlevelse och nykter distans, än teaterkritikern Leif Zern i boken Se Bergman från 1993.

Kritikern i DN hyllar också boken:
”Bokens titel, Se Bergman, må sakna utropstecken, men jag vill ändå läsa den som en uppfordran. Den inbjuder läsaren att just se, att lämna det inlärda och invanda bakom sig, att gå på upptäcktsfärd i och mellan filmerna – där finns alltid mer. För att förnya blicken på Bergman har möjligheten åter öppnats: Läs Zern!

Jag håller med om det. Utan tvekan. När jag läser Leif Zerns bok om Bergman öppnas mina ögon för en massa detaljer kring och om Ingmar Bergmans konstnärskap. Jag lär mig massor. Men … Ja det finns ett stort men. För den som liksom jag aldrig riktigt berörts av Bergmans verk är det kluvet. Zerns bok gör mig mer intresserad av att se något av Ingmar Bergman men samtidigt har jag under min uppväxt undvikit hans verk efter att ha sett några av hans filmer och några teaterföreställningar han regisserat. De har aldrig talat till mig. Jag har känt att det är scenkonst och filmer som skildrar en helt annan klass än min rotade arbetarklassbakgrund.

Boken är fylld av syftningar på Bergmans filmer och teateruppsättningar. Fylld. På varje sida ibland. Den som har sett massor av Bergman får ut mycket mer av boken än en som jag. Jag har aldrig känt mig träffad eller berörd av något som Ingmar Bergman skapar. Det känns nästan som att det inte är tillåtet att erkänna det. De filmer jag sett av honom har varit intressanta men ändå varit svåra för mig att identifiera mig med. De teateruppsättningar jag sett har aldrig gått under huden på mig.

Jag förstår Ingmar Bergmans storhet och till och med jag som aldrig fastnat för hans filmer eller teater blir nyfiken när jag läser Leif Zerns bok Se Bergman.

Bok beskrivs på bokförlagets hemsida:
Leif Zern utforskar Bergmans konstnärliga hantverk: hur han erövrade både språk och filmisk teknik med en stark känsla av motstånd, och vilka uttryck hans berömda samarbete med skådespelarna kunde ta sig. Till hundraårsminnet av Bergmans födelse ger vi nu ut en omarbetad och uppdaterad utgåva av Se Bergman, en nödvändig bok för den som vill återupptäcka filmkonstnären Bergman.

Leif Zern har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen, där han var kulturchef 1982-1993, och i Dagens Nyheter sedan 1968. Han har givit ut en rad böcker om bland annat Shakespeare och Jon Fosse, och har skrivit en kritikerrosad bok om sin far, Kaddish på motorcykel (2012).