Sveket: En berättelse
Författare: Birgitta Trotzig
Utgiven: 2016 (1966)
ISBN: 9789176458242
Förlag: Modernista
Vad är svek? Sviker gör man när man viker undan för förväntningar. Dessa förväntningar kan komma från en själv eller andra människor. Man kan förråda sina ideal eller fly undan snarare än finnas till när närstående lider. Sant är att vi i allmänhet inte ser med blida ögon på svek och det sammanflätas ofta med karaktärsmässiga brister: man kan kallas för ynkrygg, feg, en ärelös jycke eller en fullblodssvinpäls. Att betraktas som en svikare kan nog bringa den starkaste av självkänslor i gungning. Svek är emellertid ett sammansatt begrepp och kanske alltför enkelt att slänga sig med. Nystar man lite i det inser man snart att en svekhandling sällan föregåtts av enkla val. Vad har spelat in? Vilka var bevekelsegrunderna?
Läsningen av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en av mina starkare läsupplevelser. Misären som skildras är inte unik men jag stöter sällan på ett lika vackert och uppslitande språk annorstädes. Trotzig var så skicklig på att som i förbifarten driva berättelsen framåt med små laddade, ödesmättade och livsavgörande ögonblick vars korta brinntid knappt gjorde dem märkbara. Sveket, som gavs ut 19 år innan Dykungens dotter, är inte annorlunda i detta avseende. Vi är i Sverige strax före Första världskrigets utbrott och boken sträcker sig över kriget och in i nästa. Det är en liten familjehistoria kan man säga. Svärtan mörkare än typsnittet.
Jag drar mig lite för att skriva om boken. Det känns som att det inte riktigt går att göra den rättvisa med egna ord. Den behöver upplevas. Visst kan jag beskriva ramberättelsen, men ni behöver inte veta mer än att boken – inte helt överraskande kanske – är en stilstudie av sveket och dess olika former. Människor överger varandra, sig själva; vi hör dödsrosslingar från en bortglömd bädd, kanske ett och annat självmord, nyckelord: dy, sött – – – ett motsatspar? Det är det söta som tränger in i mig, dydoften är uthärdligare.
Det finns ömkliga människoöden i boken. Utsatta människor. Det finns om inte onda så åtminstone uschliga livsval. Och liksom i Dykungens dotter finns där människor som är än mer utsatta. De är en formlös och blek massa, inte individer. Detaljer som namn och härkomst är det inte så noga med. De förblir skuggor, nej aningar, nej rena gissningar. Deras härbärge var ett
…stort magasinartat förfallet hus strax bakom järnvägen där kringflyttande och kringdrivande individer fann en tillfällig tillflyktsort eller ofta en sista hamn – det var alla sorters folk, utländska säsongsarbetare ibland, men mest tillfällighetsarbetande utan särskilt namn eller mantalsskrivning. Det var ett släkte av lösa grumliga individer, släktskapsförhållanden var ofta outrannsakliga: för trakten i övrigt tedde sig detta slags folk som inbegreppet av allt som inte är att lita på, där grunden viker, upplöser sig – inte finns.
Det slår mig hur de sociala mekanismerna med inkludering och utträngning är så skoningslösa. Elände är mer uthärdligt om man bestämmer sig för att det måste finnas dem som lider mer. Människorna i boken blir inte sällan främmande inför sig själv och världen.
Nyckelmening: ”Men hon hade valt honom själv, ingen hade bestämt för henne – det var hennes val, ingen annans”. Den dyker upp två gånger, kanske stöpt i olika tappning, jag minns inte. Ytterligare en: ”Han svek, kunde inte annat?”. Det fatalistiska i det drar ned mig. Man kan alltid annat. Eller: ”Han talade om tiden med den döda farmodern, nu när hon var död var det som han slutligen upptäckt att allt hans liv hade legat förborgat i henne…”
Trotzigs samlade verk kommer med start i år ges ut i etapper på Faethon. Pass på.