Manus och regi: Göran Parkrud
Scenografi och kostym: Ida-Lovisa Rudolfsson
Ljus: Beate PersdotterLöken
Producent: Susanna Helldén
I rollerna: Susanna Helldén, Jill Ung, Carl-Marcus Wickström och Martin Nick Alexandersson
Urpremiär: 8/7 2023
Spelas till och med 25/8 i magasinet vid Tofta Herrgård ( c:a 3 mil nordväst om Göteborg)
I samarbete med Sveriges författarfond, Västra Götalandsregionen, Kungälvs Kommun, Sensus, Tofta Herrgård ( magasin/ konferens)
För fjorton år sedan startades Teater Tofta av paret Susanna Helldén – Göran Parkrud. Deras nisch ända sedan begynnelsen har handlat om att gå på tvärs emot glättiga folklustspel vilka ju roar för stunden. Istället djupdyks i tänkvärda skandinaviska dramer, antingen av tungviktare som Strindberg och Norén eller nyskrivet av Göran Parkrud. Förutom att vara betydande dramatiker utövas, passande nog, verksamhet som psykolog.
Besöker natursköna platsen för fjärde gången, tillgång till bil är en förutsättning. Skulle det inträffa att sommarens uppsättning inte motsvarar ens förväntningar, kan fastslås att halva nöjet är att bara befinna sig i denna fridfulla omgivning. Förvisso inte vädret som ska recenseras, Men att solen lyste lagom i obefintlig vind under premiären förhöjde upplevelsen. Vill man unna sig lyx rekommenderas övernattningspaket på herrgården. Tomas Forser har hävdat att loftliknande utrymmet under takbjälkarna torde tillhöra landets mysigaste teaterrum. Magin sitter i väggarna. Och i sommar har viss ommöblering skett, vilket fått till följd att publiken sitter på antingen västra eller östra sidan. Ensemblen vinnlägger sig föredömligt om tydlig diktion då ljudförstärkande teknik inte används. Repliker utslungas med emfas på en nivå, att hörbarheten tycks tillfredsställande även vid bakersta raderna.
Finns åtskilliga bottnar, många ingångar i en till lika delar märklig och fascinerande intrig. Vilka trådar mottagare främst nystar i beror nog på vem man är. Förmodligen hade pjäsen tjänat på att renodlas. Se invändningen mot ett överflöd av av idéer hos Parkrud och det i skrivprocessen involverade teamet som en marginell invändning.
I Arkivet, en till synes isolerad arbetsplats där människors inskickade drömmar katalogiseras av tre inte överdrivet nitiska medarbetare, lär vi känna hypersensitiva Veronika, konspiratoriskt lagda Nils och luttrade trotjänaren Berit. De verkar flexa, droppar därför in vid olika tidpunkter. Bakom deras respektive skrivbord står i hyllor hundratals pärmar fyllda med kärnfulla drömmar, vilka det ankommer på de anställda på företaget hsf (historien/ samtid/ framtid) att behandla. Låter kanske osannolikt, men manus påstår att det existerat en marknad för detta insamlade material. Just berättelserna de högläser ur pärmarna bakom dem sägs dock lyda under sekretess. Tillbaka från semestern nås man av krav på drastiskt ökad prestation, en förändrad rutin införd av my ledning efter att gamle chefen dött.
Scenografin i brandgult i plast och trä signalerar att pjäsen utspelas i en annan era, förslagsvis 70-talet. Kontorspersonalen varken loggar in sig på nätet eller stämplar in. Istället noteras en minst sagt excentrisk lösning i form av långa röda rep vars ögla i ena änden arkivarierna sluter åt om handleden. Komiskt excentriskt påbud som visar sig inte på något sätt mäta effektiviteten. Lika crazy-betonat anmäls någons ankomst som om trion vore i tjänst på en larmcentral inte på miljö som fodrar lugn och ro. (för övrigt samma port(ar) publiken passerar in och ut genom). Direktiv till dem skickas via rörpost bortsett från att insamlade dokument levereras av bud varje vecka. Föga överraskande kommer denne för dem nya bekantskap, detta främmande element, innebära en kedja av eskalerande händelser vilka obönhörligt driver dramatiken till sin spets.
För att återgå till Ida Lovisa-Rudolfsson – till vardags textilkonstnär som drömmer om att besöka Japan- och hennes grälla dekor och klädval, är spisen och diskhon där kaffet kokas den överlägset mest populära platsen, vilket menligt inverkar på rollfigurernas flit.
Göran Parkrud tillsammans med sitt lilla team inklusive skickliga skådespelare erbjuder en mångfasetterad uppsättning, vars pendelrörelser mellan det absurt groteska och filosoferande av både orimlig och klok karaktär tillför avsevärt större kvalitet än i konventionella komedier. Beteenden och komplicerade relationer förmedlar en förtätad dimension, stundtals en känsla av fyra individer fångade i sin belägenhet med nerverna utanpå. Ensamhet, vårt behov av att vara önskvärda och att få dela upplevelsen av orgasm är ämnen pjäsen penetrerar, livsviktiga teman man i några svindlande sekvenser avstår från att skoja med tack och lov.
Eftersom Arkivet förlagts till en annan era eller eventuellt till parallell värld, där invånarna tvingas klara sig utan att kunna vara uppkopplad saknas överlag samtidsmarkörer. Carl-Marcus Wickströms roll symboliserar undantaget. Förkroppsligande av den lika gränslösa som ömklige Nils är magnifikt genomfört. Kämpar i likhet med kollegorna desperat för att ha kontroll, vilket gör att han njuter extra mycket av maktbalansens förskjutning. Nils som trånar efter kollega är både prepper och incel-man. Även om han utrustats med stereotypa drag, fängslar hans hang ups alldeles enormt. Kan inte erinra mig när en påhittad persons göranden och låtanden senast tog mig i besittning i lika hög utsträckning på en teaterscen. Naturligt att associera till djupt störda individer, ensamma gärningsmän som till synes oförklarligt går från ord till handling.
Bibliska referenser, traumatiska minnen från uppväxten, ikoniskt mantra från Star Wars och lyrik från 1927 tillhör i övrigt metaforer och detaljer från samtalen som etsar sig fast.
Nils är grov i mun, orsakar pinsamma situationer genom sin besatthet av obscenitet. Vad gäller utagerande handlingar överträffas han emellertid av den frustrerade Veronica ( Susanna Helldén) honom. Just de begär vi brukar benämna djuriska lustar förekommer frapperande ofta i produktioner på Teater Tofta. Provokativa komponenten har funnits i många manus som något att förhålla sig till. Intressant aspekt, kanske inspirerad av dramatikerns gärning som psykolog.
Musikinslagen ska inte negligeras. Orsakar andhämtningspauser och speglar givetvis avsedd stämning. På sin egenarrangerade alkoholindränkta julfest sjungs julsång av Carola. I öppningsscenen framför Totta Näslund smått ikoniska Bara om min älskade väntar (Dageby/ Dylan), vilket självfallet visar på vidden av människors längtan. Om öronen uppfattade rätt hördes också Mando Diao i Frödings Strövtåg i hembygden och efter snutt av Marvin Gaye i Wherever I Lay My Hat (That´s My Home) görs hänvisningar på titeln. När Lasse Lönndahls röst ljuder görs en nostalgiskt tillbakablickande kommentar av Berit (Jill Ung), företagets veteran.
Kan inte förnekas att recensionen förefaller kryptisk, haltar i analysen. Beror uteslutande på att vad som lett fram till intimiserande under- och överordning som briserar före paus och fortskridande förlopp, inte bör avslöjas. Ovissheten bör bestå för att utgöra lockbete. En grannlaga uppgift att låta bli att spoila. Likt symbolmättade westernfilmer förklaras gåtan av främlingen Gabriel, det fjärde elementet. Vilket ärende har han? Hur reagerar ”de sammansvurna” på hans avslöjande och tillstånd?
Utmärkande för skrattframkallande dialoger är motpartens ovilja att lyssna koncentrerat. Det uppenbart implicita går nästan alltid i retur i form av motfrågor, grogrund för typisk konversations-pingis där man irriterar varandra genom att hålla replikskiftet igång orimligt länge. Missförstånden är legio i enkel humor, fast också hos Norén. Ett gångbart knep således som Parkrud excellerar i. För att få till flyt i praktiken fordras förstås en sammansvetsad ensemble vars tajming sitter perfekt. Det har regissör sett till att den gör hos begåvade skådespelare.
En stundtals lätt surrealistisk pjäs son utöver vad som redovisats kretsar kring sådant som tidens obevekliga gång, att hålla ångesten stången, värdet av allvar, hämndmotiv, demokratibegreppet, vikten av att sträva mot att vara nöjd och kaffedrickande som sammanbindande ritual
Susanna Helldén vibrerar av oberäknelig energi, Veronicas humörsvängningar och sociala fernissa där bråddjup lurar, framställs på ett så vant sätt att dylika roller blivit något ab hennes signatur. Jill Ung är främst känd som en komedienne av rang efter långvariga samarbeten med Hagge Geigert och Sten-Åke Cederhök. Har därtill utmejslat ett antal signifikanta roller för tv och film. I Arkivet agerar hon trygghetsskapande nav vars tillvaro trots det riskerar krackelera. Hon har ett anslående giftigt sätt att leverera repliker på som hon är tämligen ensam om.
Martin Nick Alexandersson har i sitt cv en egen prisbelönt soloföreställning och en fäbless för intensiv, fysisk teater. Viriliteten hos ”ärkeängeln” är en egenskap regissör betonat. Och hans skilda positioner framställs övertygande. Den impulsive oroshärden Nils, tillika stundtals otäcka sanningssägaren, porträtteras oerhört insiktsfullt av Carl-Marcus Wickström som medverkat i flera uppsättningar på Tofta. Hans förmåga att skildra växlingarna mellan att uppträda som skrämd stackare kontra egoboostad man med orubblig pondus måste betraktas som fenomenal.
Premiärpubliken baxnar, följer nyfiket med på nyckfull resa. Förflyttas till en annorlunda arbetsmiljö, fast troligen inte mindre sannolik än somliga av landets myndigheter, Finns ingen anledning att tveka: Boka biljetter och företa färden till idyllen i södra Bohuslän!
