Teaterkritik

Text: Lucia Cajchanova

Regi: Anna Ulén

Scenografi: Camilla Engman

Koreografi: Marit Shirin Caroralasdotter, Ann Sehlstedt, Salamanca Taikon Gonzalez

Kostym: Amanda Siljebratt

Mask: Inga-Wiktoria Påve & Paula Hallgren

Ljusdesign: Anna Wemmert

Musik: 14 kompositörer inklusive Sofia Jannok och Robert Svärd

Ensemble: Sofia Jannok, Salamanca Taikon Gonzalez & Robert Svärd

Producerad av Riksteatern och Arthem i samarbete med Folkteatern Göteborg

Göteborgspremiär: 14/5 (urpremiär 3/3 i Östersund)

Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 1/6

Underrubriken lyder: ”en pjäs om att vara på genomresa”. I Nomad skildras inifrån två nationella minoriteter, nödvändigheten och friheten att flytta med årstidernas växlingar, jämte lockelsen att resa ut i Europa för att upprätthålla kulturella seder. Idén till denna raffinerat informativa musikteater kläcktes av ARTHEM – Romska Teatern. Manus av Lucia Cajchanova baseras på såväl intervjuer som workshops med Sofia Jannok vars samiska uppväxt skedde huvudsakligen i Gällivare och hennes romska partner Salamanca Taikon Gonzalez från Hisingen. Duon backas upp på ett betagande sätt av flamenco-gitarristen Robert Svärd som deltagit i ett par av Romska teaterns uppsättningar.

Vad som skulle kunna stannat vid en udda skrivbordskonstruktion blir i praktiken en oerhört smart, vital och berörande föreställning. Framgången vilar på exceptionella ( törs man påstå väldigt osvenska?) utstrålningen som representanterna för respektive tradition representerar och hur de lyssnar på varandras berättelser, om egna barndomsminnen plus vad släktled traderat. Anna Ulén har lyhört involverat ensemblen i sitt varsamma regiarbete, vilket kan tyckas vara en självklarhet. Och resultatet av gemensamma ansträngningar har blivit mycket lyckat. Musikteatern pågår i drygt halvannan timme i ett svep.

De medverkandes meriter och bakgrund förtjänar att lyftas fram. Sofia Jannok har jag förmodligen hört live på någon festival, även om jag inte kan erinra mig när. Den prisade sångerskan och låtskrivaren som utsetts till hedersdoktor ägnar sig åt aktivism och driver en stiftelse, agiterar inte bara för samers rättigheter utan också för andra urfolk, naturen, klimatet och antirasism. Minst fem album finns på cv:et och med bland andra Mari Boine som förebild har jojk blivit hennes specialitet. Är dessutom skådespelare och renägare! När Nomads andra halva insjuknade dubblerade Jannok i ett par föreställningar. Lyckligtvis finns båda på scen när man intar ett försomrigt Göteborg där solen lyser, varför det fanns några tomma stolar trots haussen.

Salamanca Taikon Gonzalez är också 80-talist. Hon hade huvudrollen i Carmen med förhinder, är artist och spådam. Tidskriften Faktum har lanserat henne som häxa. Hon är sångerska i Taikons orkester, har medverkat i samtliga produktioner hos Romska teatern och dansar flamenco. Artistnamnet har hämtats från pappans spanska rötter. Fabulöse Robert Svärd i glittrande skinnställ lirar akustisk gitarr kopplad till en imponerande pedalpark, plus vid något tillfälle minisynt kopplad till laptop. Virtuose flamenco-gitarristen har vanan inne att jobba med romsk musik genom att ha engagerats av Arthem. Vidare finns tre kritikerrosade plattor på meritlistan av en musiker utbildad på konservatorium i Australien som på plats i Sevilla sent 90-tal förkovrade sig i flamenco-traditionen. På senare år har både pris av STIM i kategorin ”årets kompositör” och Världsmusik-pris från SKAP tilldelats honom.

Höjer upprymt på ögonbrynen åt originella entréer. Trion släntrar nämligen in på scen vid olika tidpunkter. Hälsar på varandra, som om de gjort upp om att sammanstråla för repetition. Ett lika beprövat som underfundigt grepp innebär att publikens närvaro mestadels exkluderas. Istället beskådar vi deras samvaro, hur de lyssnar på vad de delger varandra om sina skilda kulturer, inte minst karismatiska sångerna de framför med obeveklig hetta. Varmblodigt utlevande romsk kultur fylld av stora gester och starka känslor möter samisk historik, präglad av karg natur och bister väderlek, vilket sannolikt format samers fåordiga framtoning.

En bärande beståndsdel överraskar en smula. Syftar på flitigt användande av peruanska slagverksinstrumentet cajon, dessa rytmboxar till lådor sitter alla tre på. Oftast spelas det unisont med häpnadsväckande skicklighet. Undrar om det var en ny erfarenhet för Sofia Jannok, då det eldigt perkussiva soundet associeras främst med Paco de Lucia (en gitarrhjälte jag hört live), Gypsy Kings och dylika akter. Robert Svärds oerhörda förmåga får man så att säga på köpet. Han signalerar närvaro genom att leverera respons och enstaka stickreplik och är på det hela taget en enastående ackompanjatör. Vid närmare eftertanke borde publiken utöver den rollen ha unnats en kortare solouppvisning.

Vi är i en typisk black box utsmyckad med dekor av det lite lustiga slaget. Uppträdda på stålstativ syns rekvisita som symboliserar natur, flora och fauna. Vad som utgör en bergsformation längst bak blir till ett skydd för insyn där ombyten sker. I första gemensamma scenen samlas man kring vad som ska föreställa en lägereld. Musikteaterns initialt skenbart spontana upplägg, gör att jag i ett par sekunder tror att en scenarbetares meddelande om tekniskt missöde tillhör manus. Sällsynta ljudproblemet löses efter cirka tio minuter. Fast koncentrationen bryts och folk börjar sorla, tar musikaliskt sinnade aktörerna oss tryggt tillbaka till där de befann sig. En faktor vad beträffar publikens sympatier handlar om tilltalet. Ibland vänds blicken mot oss, ofta för att understryka påståenden eller upplysa oss, snarare än den lyssnande parten på scen.

Svårt att uppskatta fördelningen ord – ton i en procentsats. Sade till en ur Folkteaterns personal som frågade 30-70, men avvägningen anekdoter/ information kontra sång & musik skulle kunna ha varit närmare fifty fifty. Kontentan är att föredömlig balans uppnås i vad som lite missvisande betecknas musikteater. Någon gestaltning i egentlig mening förekommer ju inte. Förvisso framförs dans utan ”tappade armar” med utsökt kroppskontroll, intensivt kanaliserad. Och Jannok ligger vid ett tillfälle på rygg sjungandes en ömsint ballad på engelska. Hur sånger och budskap bäst framförs har troligen noga övervägts under repetitioner.

Nomad består dock av dokumentära episoder, från nutid tillbaks till idyllisk barndom där umgänget med en mormor eller morfar tycks ha satt djupa spår. Rörande är också duons skildringar av vilken musik som drabbade dem med full kraft i tidig ålder. Vi Medelsvensson får lära oss hur deras tillvaro på avgörande punkter skiljt sig från vårt ordnade sätt att leva. Bägge levererar belysande exempel på diskriminering och i värsta fall förtryck, utan att någon offermentalitet tar över. Förmodar att både den sydländskt ättade artisten och sångerskan, skådespelaren och aktivisten från Sápmi hade önskat att få agitera än mer. Återigen riktas beröm till regissören för hennes förnuftiga balans av föreställningen.

Scenkläderna är valda med omsorg för att visa på respektive kulturers stolta kännetecken, till och med något så exotiskt som en kvinna ansvarig för silversmide finns med i produktionen. Däremot existerar som väntat inte någon intern komplexitet, istället visas en enad front upp i upplysningens tjänst. Funderar på om dessa starka kvinnor är undantag bland romer respektive samer, eller om de uppmuntrats att odla sina konstnärliga behov i en frodig mylla bland systrar. Bejakar de två nationella minoriteter Jannok och Taikon Gonzalez representerar, uttrycksfulla kvinnor med temperament och stor talang? Antar att det vore ogörligt att lyfta fram muslimska kvinnor på motsvarande sätt.

Vad som fångar allra mest är som framskymtat huvudpersonernas vokala utstrålning. I flera framföranden blir man alldeles tagen av styrkan och skönheten i rösterna. Det sjungs lika övertygande oavsett språk och Sofia Jannok tar till och med tillfället i akt och rappar fram texten i en medryckande låt. Som sagt, ett snillrikt uppslag att förena två till synes väsensskilda musiktraditioner genom perfekt uppbackning. Föreningen av klanger och uppdelningen av deras innersta känslor i flamenco och jojk görs med grannlaga finess. Att Nomad består av byggstenar bortom sedvanlig dramatik bevisas av att föreställningen innehåller inplanerade, tillika publikfriande extranummer genomsyrade av handklapps-extas. Det är värt att ta sig inomhus även om månadens kvällar kan te sig förföriska i sin blomsterprakt.

Manus & regi: Carl-Marcus Wickström

Rum/ ljusdesign/ attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson

Producent: Esperantoscenen

Medverkande: Lasse Carlsson och Carl Harlén

Urpremiär 27/4 2024

Spelas på Esperantoscenen i Göteborg till och med 16/5

Carl-Marcus Wickströms namn förknippar jag med triss i nerviga alternativt lätt absurda uppsättningar på Tofta i sommarfagra Bohuslän, med groteska Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater och djärv dramatisering för barn på Masthuggsteatern. Han gestaltar framgångsrikt ofta osympatiska figurer vilka väcker olust. Åsyftade produktioner har recenserats här. Vidare förekommer frilansaren i dansk långfilm från 2019 och i SVT:s storsatsning Vår tid är nu. Skådespelaren som blev klar med sin utbildning för tio år sedan breddar nu sitt register genom att debutera med en enaktare skriven för två roller. Vill omgående skjuta in att hans skapelse inte var den pjäs jag hade föreställt mig baserat på viss förhandsinfo. Trodde att de två männen det handlade om hamnat i letargiskt horisontalläge för att de fått nog av en skenande samtid, på grund av extremt polariserande klimat, destruktiv woke-agenda och eskalerande våld långt bortom goda krafters kontroll. Vårt krackelerande samhälle kommenteras inte i Ett spel från sofforna. Istället ges ett abstrakt skådespel vars förutsättningar inte förklaras. Sammanhang överlåts till publiken att själva fylla i och pussla ihop.

Hugade köpare av biljetter kan behöva mer kött på benen. Hur lanseras förstlingsverket av upphovsmannen? Hans lägesbeskrivning tar avstamp i ett töcken av dygn utan hoppingivande stimuli. Två sammanlänkade individer som tappat taget om tillvaron befinner sig i ett tomt mellanrum, i en situation mellan dröm och verklighet. Dagarna blir till ett hopkok av rester från förfluten tid. En håglös mentalitet många kan identifiera då vi nästan dukar under. Rollfiguren utan yttre skavanker önskar att en påse ambitioner fanns till försäljning. Den äldre av dem liggandes i soffan minns sin vitala period när han var ute och härjade på nätterna, dansade och blev hög på musik. Man får ett intryck av att den yngre, som somnat i den stora skinnfåtöljen och vaknat av den mardröm han fördjupar sig i, vakar över sin rörelsehindrade partner. Vad jag tolkar som ett par förbundna med varandra och utan fästpunkter i livet, längtar efter att upprätta kontakt med omvärlden, att status quo förändras drastiskt. Målet på kort sikt inskränker sig för båda till att lyckas hasa sig upp. Visioner finns, men pjäsens författare befarar att de aldrig kommer infrias. De hoppas, kanske naivt med tanke på rådande läge, att någon ska ge dem en chans. Wickström letar efter en ton, har påverkats av karaktärer hos Slas och Lars Molin. Konsten för honom har bestått i att göra det alldagliga och närmast banala till rörande episoder, med såväl originella som smått tokiga inslag.

Soft musik (lät som en frireligiös sång i högtalarna innan dialogen tog vid) ramar in ett existentiellt ovisst kammarspel utan nycklar. Dekoren på det svarta trägolvet är nästan obefintlig. Utöver de brunfärgade möblerna står närmast oss en stolpe varpå en slags holk sitter. Inuti finns en telefonlur hängande i en sladd. I övrigt inga attiraljer eller samtidsmarkörer i replikerna. Produktionen som ska ses som en nystart för en scen hitintills huvudsakligen inriktad på gästspel, vänder sig således till en teatervan publik. Kapaciteten på den intima scen som tidigare hette Teater Uno är inte särskilt stor, varför det ändå borde kunna bli utsålt kommande föreställningar. Det förtjänar ett gåtfullt skådespel på cirka åttio minuter, en längd som känns alldeles lagom för att väcka intresse för två varelser som hamnat utanför. Deras trevande manövrar i ett symbiotiskt förhållande skildras med påtaglig värme. Under avdelningen parentetisk upplysning kan nämnas att dramats aktörer och dess författare ingår i Esperantoscenens styrelse.

Lasse Carlsson, bördig från Blekinge, är vid sidan om sina många uppdrag för tv, film och teaterscener också sångare och trumpetare. Jag har sett honom i en handfull produktioner på Göteborgs Stadsteater. Den tretton år äldre Carl Harlén är att betrakta som ett inventarium då han var med om att bilda Teater Uno. Scenkonstprofilen har också figurerat i ett par omtyckta tv-serier. Rollen som den eftertänksamme och skröplige senioren som med emfas mödosamt basunerar sina ståndpunkter, har anpassats för honom. Två roller härbärgerande ett rikt förflutet ger oss glimtar från en lycklig era. I ena fallet omsorgsfullt och omständligt likt någon med autistiska drag, i andra fallet med exalterad iver. Två differentierade personligheter existerar i sina egna bibblor, ändå rörande beroende av varandra. Att den knaggliga konversationen framstår som autentisk, måste ju rimligen indikera att samspelet befinner sig på en sällsamt hög nivå. Regissören och de bägge aktörerna har kreerat en samvaro som en kollega till dem, träffande beskrev som ömsint och dråplig. Ett tillstånd inte olikt estetiken hos Beckett vars Slutspel ligger närmast till hands även om dess galghumor inte är riktigt jämförbar.

Vi påminns om hur komplicerat det är att leva fullvärdigt, att nå sin potential. Den yngre av dem som illa klarar av att bedömas, påstår att vissa föds håglösa och passiva. Den samme filosoferar dessutom om sömnens betydelse. Finns som sagt egendomligheter inskrivna i berättelsen. Man reflekterar som åskådare över om öppningsscenen återkommer, eller om det istället är ett mönster av rutiner som upprepas. Och vi får acceptera att väldigt lite sipprar ut om hur personerna försörjt sig eller vad de helst sysslar med. Den äldre i sin särk och sina raggsockor organiserar sina tankar i den bok han har i famnen. Hävdar att deras lek måste hålla sig till överenskomna regler. Förunderligt hur Lasse Carlsson och Carl Harlén fängslar sina betraktare med diffusa ledtrådar vilka ger upphov till flera tänkbara tolkningar. En form av specifikt facit avslöjas faktiskt i skärningspunkten mellan fiktion och realitet.