Betyg: 3
Manus: Jan Sundberg
Regi: Nina Olsson och Mats Sandelius
Bearbetning och sångtexter: Elin och Mats Sandelius
Medverkande: Per-Anders Gustafsson, Mitzou Hedén, Johan Jansson, Britta Lindgren, Elin Sandelius och Mats Sandelius
Spelplats: Bellevueparken, Karlshamn
Arrangör: Sandelius Kultur & Nöje
Premiär: 23 juni 2024
Först ut bland årets breda utbud av sommarteatrar i Blekinge är ”Till sista droppen”, som sätts upp i Bellevueparken i Karlshamn, signerad det rutinerade gänget i Sandelius Kultur & Nöje som inte heller denna gång gjorde en besviken med sin föreställning.
För redan när vi i publiken kommer in i Bellevueparken ramas upplevelsen av farsen in av att vi möts av en trubadur, som spelar tidstypisk musik från 1950-talet, vilket även är det årtionde då denna sommarfars utspelar sig.
Genast när vi satt oss ner fick vi en känsla av sommaridyll för drygt 70 år sedan genom den pittoreska och enkla scenografin. Även kostymen går i samma tecken, vilket är bra för den tar inte över handlingen utan ”bara finns där” som en tydlig markering om ett svunnet men ändå ihågkommet bondesamhälle.
Ett plus för den introduktionen således och för sjätte året i rad (med undantag från coronapandemin) får vi återigen möta det äkta paret Rudolf och Ingrid Johansson (Mats Sandelius och Mitzou Hedén) som har det knalt med pengar och därmed behöver få in extra inkomst, vilket de löser på två helt olika sätt.
Ingrid vet råd och bestämmer sig för att låta spådamen Rosita (Britta Lindgren) hyra in sig under marknadsdagarna, medan Rudolf istället fått en helt briljant idé och tänker sälja ett stort parti whiskey svart och så klart utan att Ingrid vet om det.
Det säger sig självt att det kommer gå åt pipan och det blir inte heller enklare av att drängen Axel (Johan Jansson) blir erbjuden ett jobb som vikarierande konstapel av landsfiskalen Gärdin (Per-Andersson Gustafsson).
Det blir, som sig bör i en fars, förväxlingar med en gång och utan att helt spoila handlingen, är det framför allt bagaget i farsen som har en central roll. Tilläggas bör att hade den klipska pigan Britta (Elin Sandelius) inte räddat Axel ur knipan vid flertal tillfällen, ja då hade det blivit en kort föreställning och ett betyg under tre.
Efter farsen hördes det idel positiva kommentarer från publiken, som inte gick undertecknad förbi. Det var härligt och genuint, och man vart imponerad över hur produktionen hade fångat 50-talskänslan bra, både i skämt och i själva inramningen, och att de och jag fick med sig många goda skratt.
Framförallt vill jag framhålla Johan Janssons insats på scen som drängen Axel, han är helt rätt i sin tajming i varje skämt något som lyfter slutomdömet till en stark trea. Nämnas bör att den starkaste duon gällande intensitet och dialog blir mellan nämnde Jansson och Per-Anders Gustafsson, som spelar landsfiskalen.
Enkelheten i både texterna och i många av de Göteborgsinspirerade skämten gör att själva föreställningen tuffar på i bra takt och den är, tycker jag, allmänt mysig och så där lagom. Det är också en trygg ensemble på scen som vet precis hur de ska charma sin månghövdade publik denna ljuvliga junisommarkväll.
Fint blir det också att sångnumren i jazz- och bossanovastil tar hela handlingen framåt. Publiken blir även glad när man får vara en del av farsen och sjunga med. Mer sånt hade blivit det som fått upp betyget på näst högsta nivån. En enda fundering hade jag med mig efteråt; vad hade hänt om de fräcka skämten hade varit ännu mer vågade, eftersom den humorn är det som publiken gillar i denna typ av föreställning.
Så är du i Karlshamn med omnejd i sommar, rekommenderas att du går och ser ”Till sista droppen” visst är det synd att det inte blir fler farser med denne bonde och hans idéer som var gång leder till förvecklingar och trubbel för honom själv och hans närmaste på gården. Men var sak har sin tid, dock är det sannolikt att det kommer något annat signerat Sandelius och Nöje, som känner sin publik och som vet vad som drar densamma till Bellevueparken under sommarkvällarna.