Text: Lucia Cajchanova
Regi: Anna Ulén
Scenografi: Camilla Engman
Koreografi: Marit Shirin Caroralasdotter, Ann Sehlstedt, Salamanca Taikon Gonzalez
Kostym: Amanda Siljebratt
Mask: Inga-Wiktoria Påve & Paula Hallgren
Ljusdesign: Anna Wemmert
Musik: 14 kompositörer inklusive Sofia Jannok och Robert Svärd
Ensemble: Sofia Jannok, Salamanca Taikon Gonzalez & Robert Svärd
Producerad av Riksteatern och Arthem i samarbete med Folkteatern Göteborg
Göteborgspremiär: 14/5 (urpremiär 3/3 i Östersund)
Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 1/6
Underrubriken lyder: ”en pjäs om att vara på genomresa”. I Nomad skildras inifrån två nationella minoriteter, nödvändigheten och friheten att flytta med årstidernas växlingar, jämte lockelsen att resa ut i Europa för att upprätthålla kulturella seder. Idén till denna raffinerat informativa musikteater kläcktes av ARTHEM – Romska Teatern. Manus av Lucia Cajchanova baseras på såväl intervjuer som workshops med Sofia Jannok vars samiska uppväxt skedde huvudsakligen i Gällivare och hennes romska partner Salamanca Taikon Gonzalez från Hisingen. Duon backas upp på ett betagande sätt av flamenco-gitarristen Robert Svärd som deltagit i ett par av Romska teaterns uppsättningar.
Vad som skulle kunna stannat vid en udda skrivbordskonstruktion blir i praktiken en oerhört smart, vital och berörande föreställning. Framgången vilar på exceptionella ( törs man påstå väldigt osvenska?) utstrålningen som representanterna för respektive tradition representerar och hur de lyssnar på varandras berättelser, om egna barndomsminnen plus vad släktled traderat. Anna Ulén har lyhört involverat ensemblen i sitt varsamma regiarbete, vilket kan tyckas vara en självklarhet. Och resultatet av gemensamma ansträngningar har blivit mycket lyckat. Musikteatern pågår i drygt halvannan timme i ett svep.
De medverkandes meriter och bakgrund förtjänar att lyftas fram. Sofia Jannok har jag förmodligen hört live på någon festival, även om jag inte kan erinra mig när. Den prisade sångerskan och låtskrivaren som utsetts till hedersdoktor ägnar sig åt aktivism och driver en stiftelse, agiterar inte bara för samers rättigheter utan också för andra urfolk, naturen, klimatet och antirasism. Minst fem album finns på cv:et och med bland andra Mari Boine som förebild har jojk blivit hennes specialitet. Är dessutom skådespelare och renägare! När Nomads andra halva insjuknade dubblerade Jannok i ett par föreställningar. Lyckligtvis finns båda på scen när man intar ett försomrigt Göteborg där solen lyser, varför det fanns några tomma stolar trots haussen.
Salamanca Taikon Gonzalez är också 80-talist. Hon hade huvudrollen i Carmen med förhinder, är artist och spådam. Tidskriften Faktum har lanserat henne som häxa. Hon är sångerska i Taikons orkester, har medverkat i samtliga produktioner hos Romska teatern och dansar flamenco. Artistnamnet har hämtats från pappans spanska rötter. Fabulöse Robert Svärd i glittrande skinnställ lirar akustisk gitarr kopplad till en imponerande pedalpark, plus vid något tillfälle minisynt kopplad till laptop. Virtuose flamenco-gitarristen har vanan inne att jobba med romsk musik genom att ha engagerats av Arthem. Vidare finns tre kritikerrosade plattor på meritlistan av en musiker utbildad på konservatorium i Australien som på plats i Sevilla sent 90-tal förkovrade sig i flamenco-traditionen. På senare år har både pris av STIM i kategorin ”årets kompositör” och Världsmusik-pris från SKAP tilldelats honom.
Höjer upprymt på ögonbrynen åt originella entréer. Trion släntrar nämligen in på scen vid olika tidpunkter. Hälsar på varandra, som om de gjort upp om att sammanstråla för repetition. Ett lika beprövat som underfundigt grepp innebär att publikens närvaro mestadels exkluderas. Istället beskådar vi deras samvaro, hur de lyssnar på vad de delger varandra om sina skilda kulturer, inte minst karismatiska sångerna de framför med obeveklig hetta. Varmblodigt utlevande romsk kultur fylld av stora gester och starka känslor möter samisk historik, präglad av karg natur och bister väderlek, vilket sannolikt format samers fåordiga framtoning.
En bärande beståndsdel överraskar en smula. Syftar på flitigt användande av peruanska slagverksinstrumentet cajon, dessa rytmboxar till lådor sitter alla tre på. Oftast spelas det unisont med häpnadsväckande skicklighet. Undrar om det var en ny erfarenhet för Sofia Jannok, då det eldigt perkussiva soundet associeras främst med Paco de Lucia (en gitarrhjälte jag hört live), Gypsy Kings och dylika akter. Robert Svärds oerhörda förmåga får man så att säga på köpet. Han signalerar närvaro genom att leverera respons och enstaka stickreplik och är på det hela taget en enastående ackompanjatör. Vid närmare eftertanke borde publiken utöver den rollen ha unnats en kortare solouppvisning.
Vi är i en typisk black box utsmyckad med dekor av det lite lustiga slaget. Uppträdda på stålstativ syns rekvisita som symboliserar natur, flora och fauna. Vad som utgör en bergsformation längst bak blir till ett skydd för insyn där ombyten sker. I första gemensamma scenen samlas man kring vad som ska föreställa en lägereld. Musikteaterns initialt skenbart spontana upplägg, gör att jag i ett par sekunder tror att en scenarbetares meddelande om tekniskt missöde tillhör manus. Sällsynta ljudproblemet löses efter cirka tio minuter. Fast koncentrationen bryts och folk börjar sorla, tar musikaliskt sinnade aktörerna oss tryggt tillbaka till där de befann sig. En faktor vad beträffar publikens sympatier handlar om tilltalet. Ibland vänds blicken mot oss, ofta för att understryka påståenden eller upplysa oss, snarare än den lyssnande parten på scen.
Svårt att uppskatta fördelningen ord – ton i en procentsats. Sade till en ur Folkteaterns personal som frågade 30-70, men avvägningen anekdoter/ information kontra sång & musik skulle kunna ha varit närmare fifty fifty. Kontentan är att föredömlig balans uppnås i vad som lite missvisande betecknas musikteater. Någon gestaltning i egentlig mening förekommer ju inte. Förvisso framförs dans utan ”tappade armar” med utsökt kroppskontroll, intensivt kanaliserad. Och Jannok ligger vid ett tillfälle på rygg sjungandes en ömsint ballad på engelska. Hur sånger och budskap bäst framförs har troligen noga övervägts under repetitioner.
Nomad består dock av dokumentära episoder, från nutid tillbaks till idyllisk barndom där umgänget med en mormor eller morfar tycks ha satt djupa spår. Rörande är också duons skildringar av vilken musik som drabbade dem med full kraft i tidig ålder. Vi Medelsvensson får lära oss hur deras tillvaro på avgörande punkter skiljt sig från vårt ordnade sätt att leva. Bägge levererar belysande exempel på diskriminering och i värsta fall förtryck, utan att någon offermentalitet tar över. Förmodar att både den sydländskt ättade artisten och sångerskan, skådespelaren och aktivisten från Sápmi hade önskat att få agitera än mer. Återigen riktas beröm till regissören för hennes förnuftiga balans av föreställningen.
Scenkläderna är valda med omsorg för att visa på respektive kulturers stolta kännetecken, till och med något så exotiskt som en kvinna ansvarig för silversmide finns med i produktionen. Däremot existerar som väntat inte någon intern komplexitet, istället visas en enad front upp i upplysningens tjänst. Funderar på om dessa starka kvinnor är undantag bland romer respektive samer, eller om de uppmuntrats att odla sina konstnärliga behov i en frodig mylla bland systrar. Bejakar de två nationella minoriteter Jannok och Taikon Gonzalez representerar, uttrycksfulla kvinnor med temperament och stor talang? Antar att det vore ogörligt att lyfta fram muslimska kvinnor på motsvarande sätt.
Vad som fångar allra mest är som framskymtat huvudpersonernas vokala utstrålning. I flera framföranden blir man alldeles tagen av styrkan och skönheten i rösterna. Det sjungs lika övertygande oavsett språk och Sofia Jannok tar till och med tillfället i akt och rappar fram texten i en medryckande låt. Som sagt, ett snillrikt uppslag att förena två till synes väsensskilda musiktraditioner genom perfekt uppbackning. Föreningen av klanger och uppdelningen av deras innersta känslor i flamenco och jojk görs med grannlaga finess. Att Nomad består av byggstenar bortom sedvanlig dramatik bevisas av att föreställningen innehåller inplanerade, tillika publikfriande extranummer genomsyrade av handklapps-extas. Det är värt att ta sig inomhus även om månadens kvällar kan te sig förföriska i sin blomsterprakt.