Foto: Sören Vilks
77 meddelande till framtiden
Manus och regi av Jacob Hirdwall
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus Peter Stockhaus
Koreografi Johanna Lindh
Musik Fredrik Söderberg
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Ljud Johan Adling
Dramaturg Anneli Dufva
Urpremiär på Dramatens lilla scen 25 april 2024
En fantastisk mäktig helhet – oerhört skickligt sammanvävt med duktiga skådespelare, allt samverkar som en enhet: koreografi, videoinstallation, ljus och ljud. En makalös föreställning men för att vara ärlig är det mer en föreläsning än scenkonst, det är mer propaganda för kampen mot klimatförändringarna är ett drama med djup. Den är ingen föreställning som kan tolkas på flera nivåer. Det är tydligt och ingen tvekan om vad ensemble och produktionsteam vill säga. Men i sin genre: en makalös föreställning. Och även om budskapet är tydligt talar föreställningen till alla våra sinnen.
Manus som är skrivet av regissören Jacob Hirdwall bygger på dokumentärt material, berättat av 77 unga människor, mellan 9 och 37 år, från hela världen. Det handlar om hur vi har det idag – berättat för dem som kommer att leva i framtiden. Med i stort sett totalt fokus på klimatförändringarna. Jag tror att om andra unga människor fick berätta för framtiden om dagens värld är jag inte säker på att det enbart skulle handla om klimatet. Det är ett medvetet urval vad som ska vara med. Det är tydligt att produktionsteam och manusförfattare inte haft något syfte att ge nivåer av möjliga tolkningar.
Föreställningen innehåller många monologer. människor berättar saker istället för att det iscensätts. Det är en tydlig trend på scener i Sverige idag med en eller flera personer på scen som i stort sett berättar något istället för att detta iscensätts i handlingen eller i dialog. Jag tycker det är en tråkig utveckling, det är att urholka kraften i scenkonst. Men – i denna föreställning fungerar det och det griper tag i mig. Berättelserna är starka, raka och tydliga och hela föreställningen är ett väl fungerande samspel mellan scenografi, ljus, scenbild, koreografi, musik och ljud som tillsammans talar till flera sinnen. Emellanåt är det till och med lukter som sprids från scenen som talar till luktsinnet. Skickligt. Imponerande.
Handlingen följer Agnes (mycket välspelad av Tina Pour-Davoy) som klättrar ned från det träd hon bott i under två år. Agnes förundras hon över hur människorna lever sina liv nere på jorden. Hon möter Robert (Rasmus Nyström är som alltid trovärdig i sin karaktär), en författare som väntar på en orkan som aldrig kommer. Tillsammans vandrar de genom en värld i förändring på jakt efter berättelser om vår tid.
Vad är Agnes? En guda-dotter kanske? Eller en ängel? Eller vårt bättre jag? Eller naturen? Valet av namnet Agnes är förstås inspirerat av Strindbergs Ett drömspel där guden Indras dotter, Agnes, gör en drömlik färd genom världen och möter genom olika aspekter av mänskligheten. Hon möter människorna och deras liv, fyllda av lidande men också av glädje och skönhet.
Föreställningen är en vidareutveckling av Jacob Hirdwalls föreställning ”We Hear You — Greta Thunbergs tal” på Stora scenen på Dramaten 2020 som blev startskott för det internationella projektet We Hear You – A Climate Archive. Pjäsen är en del av detta projekt.
Historierna som pjäsen bygger på är berättade av konstnärer, trädgårdsmästare, bönder, studenter, fiskare och aktivister från bland annat USA, Indien, Danmark, Kenya, Quatar, Mexiko, Brasilien, Serbien, Singapore, Palestina och Thailand. Planen är att alla berättelser ska arkiveras i 1.000 år.
Regissören Jacob Hirdwall berättar:
– Vi har träffat 77 unga för samtal på Zoom där de fritt fått berätta om hur det känns att vara ung och veta om att vi står mitt i en klimatkris. Jag har sedan vävt samman ett urval av berättelserna till en pjäs med mycket humor och magiskt tänkande. Det här projektet, som är ett av de största berättarprojekten någonsin på Dramaten, har kopplat samman klimataktivister på flera kontinenter som kunnat skapa nya nätverk.
Även när jag sympatiserar med syftet och håller med om mycket som sägs om klimatförändringarna är jag ändå lite skeptisk till när scenkonst blir en del av en kampanj. Samtidigt är jag djupt imponerad, bländad, ja överväldigad av denna helhet. De sju skådespelarna på scen, Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Nina Zanjani och de två jag redan nämnt, Razmus Nyström och Tina Pour-Davoy, är alla lågmälda och tydliga, vilket är helt rätt i detta sammanhang. De berättar lugnt och ändå känslofullt.
De bär alla en slags arbetsoverall som påminner om de som bilmekanikerna i Macken brukar ha. Varje person ha en egen färg på sin överallt, Agnes har den färgstarkare gula, övriga mest i grå-brun-tonade tillbakadragna versioner för att det ska vara tydligt att det som ska synas är var de berättar, inte vem de är. Lite roligt att Elin Klinga är ett undantag med en arbetsoverall som verkar vara skapad i ett sammets-material, lite kvinnligare, lite mer glamoröst.
Truppen är förstärkt med nio praktikanter från Kulturamas konstnärliga utbildningar. Det blir starkt när så många röster kan höras samtidigt. Videoinstallationer, ljus, ljud, musik, skådespelare och praktikanter, allt bildar tillsammans en stark röst.
Jag förmodar att många gymnasieklasser och högstadieklasser kommer att se föreställningen. Jag hoppas också att många makthavare gör det. Kanske är det inte för sent att rädda jorden? Och den som inte håller med om vad som framförs på scen bör också se den för att kunna diskutera. Låt oss alla lyssna på varandra. Fast jag har svårt att tro att mänskligheten kan samverka och stoppa utvecklingen med tanke på vad som sker internationellt med krig och våld och stora nationer som förtrycker kvinnor, där kvinnor inte ens har rätt att bestämma själva om de vill ta ett jobb eller inte som i Iran. Men jag är också skeptisk till människors vilja och förmåga på grund hur människor beter sig lokalt där fimpar slängs överallt i Sverige, där bilar kör i full fart på gångvägar runt skolan där jag bor. Jag är pessimist och efterlyser konkreta tankar och förslag hur det ska gå till att påverka utvecklingen utan att världen blir en diktatur. Det är mina högst personliga reflektioner förstås och jag efterlyser sådana diskussioner i föreställningen.
Medverkande Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani och nio praktikanter från Kulturama. Koreografi: Johanna Lindh. Musik Fredrik Söderberg.
Medverkande praktikanter från Kulturama Patrik Andersson Walle, Farah Bayoudh, Patrick Brännfors, Otilia Manstad, Annie Mc Williams, Simon Sandqvist, Cia Norberg Söderman, Elvira Rosling, Ida Vainionpää
PS. Jag kan inte låta bli att dra en liten parallell till tv-serien 3 Body Problem på Netflix som handlar om människor som skickat ut meddelanden ut i rymden och sedan efter flera år är det någon ute i rymden som fångar upp meddelandet och kontaktar jorden och bestämmer sig för att flytta sin befolkning till jorden. Eftersom många på jorden är trötta på att människor inte kan ta hand om vår jord är det många som välkomnar utomjordingarna med tanken att inga varelser kan vara värre.