Manus & regi: Carl-Marcus Wickström
Rum/ ljusdesign/ attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson
Producent: Esperantoscenen
Medverkande: Lasse Carlsson och Carl Harlén
Urpremiär 27/4 2024
Spelas på Esperantoscenen i Göteborg till och med 16/5
Carl-Marcus Wickströms namn förknippar jag med triss i nerviga alternativt lätt absurda uppsättningar på Tofta i sommarfagra Bohuslän, med groteska Vem är Schmitz? på Göteborgs Stadsteater och djärv dramatisering för barn på Masthuggsteatern. Han gestaltar framgångsrikt ofta osympatiska figurer vilka väcker olust. Åsyftade produktioner har recenserats här. Vidare förekommer frilansaren i dansk långfilm från 2019 och i SVT:s storsatsning Vår tid är nu. Skådespelaren som blev klar med sin utbildning för tio år sedan breddar nu sitt register genom att debutera med en enaktare skriven för två roller. Vill omgående skjuta in att hans skapelse inte var den pjäs jag hade föreställt mig baserat på viss förhandsinfo. Trodde att de två männen det handlade om hamnat i letargiskt horisontalläge för att de fått nog av en skenande samtid, på grund av extremt polariserande klimat, destruktiv woke-agenda och eskalerande våld långt bortom goda krafters kontroll. Vårt krackelerande samhälle kommenteras inte i Ett spel från sofforna. Istället ges ett abstrakt skådespel vars förutsättningar inte förklaras. Sammanhang överlåts till publiken att själva fylla i och pussla ihop.
Hugade köpare av biljetter kan behöva mer kött på benen. Hur lanseras förstlingsverket av upphovsmannen? Hans lägesbeskrivning tar avstamp i ett töcken av dygn utan hoppingivande stimuli. Två sammanlänkade individer som tappat taget om tillvaron befinner sig i ett tomt mellanrum, i en situation mellan dröm och verklighet. Dagarna blir till ett hopkok av rester från förfluten tid. En håglös mentalitet många kan identifiera då vi nästan dukar under. Rollfiguren utan yttre skavanker önskar att en påse ambitioner fanns till försäljning. Den äldre av dem liggandes i soffan minns sin vitala period när han var ute och härjade på nätterna, dansade och blev hög på musik. Man får ett intryck av att den yngre, som somnat i den stora skinnfåtöljen och vaknat av den mardröm han fördjupar sig i, vakar över sin rörelsehindrade partner. Vad jag tolkar som ett par förbundna med varandra och utan fästpunkter i livet, längtar efter att upprätta kontakt med omvärlden, att status quo förändras drastiskt. Målet på kort sikt inskränker sig för båda till att lyckas hasa sig upp. Visioner finns, men pjäsens författare befarar att de aldrig kommer infrias. De hoppas, kanske naivt med tanke på rådande läge, att någon ska ge dem en chans. Wickström letar efter en ton, har påverkats av karaktärer hos Slas och Lars Molin. Konsten för honom har bestått i att göra det alldagliga och närmast banala till rörande episoder, med såväl originella som smått tokiga inslag.
Soft musik (lät som en frireligiös sång i högtalarna innan dialogen tog vid) ramar in ett existentiellt ovisst kammarspel utan nycklar. Dekoren på det svarta trägolvet är nästan obefintlig. Utöver de brunfärgade möblerna står närmast oss en stolpe varpå en slags holk sitter. Inuti finns en telefonlur hängande i en sladd. I övrigt inga attiraljer eller samtidsmarkörer i replikerna. Produktionen som ska ses som en nystart för en scen hitintills huvudsakligen inriktad på gästspel, vänder sig således till en teatervan publik. Kapaciteten på den intima scen som tidigare hette Teater Uno är inte särskilt stor, varför det ändå borde kunna bli utsålt kommande föreställningar. Det förtjänar ett gåtfullt skådespel på cirka åttio minuter, en längd som känns alldeles lagom för att väcka intresse för två varelser som hamnat utanför. Deras trevande manövrar i ett symbiotiskt förhållande skildras med påtaglig värme. Under avdelningen parentetisk upplysning kan nämnas att dramats aktörer och dess författare ingår i Esperantoscenens styrelse.
Lasse Carlsson, bördig från Blekinge, är vid sidan om sina många uppdrag för tv, film och teaterscener också sångare och trumpetare. Jag har sett honom i en handfull produktioner på Göteborgs Stadsteater. Den tretton år äldre Carl Harlén är att betrakta som ett inventarium då han var med om att bilda Teater Uno. Scenkonstprofilen har också figurerat i ett par omtyckta tv-serier. Rollen som den eftertänksamme och skröplige senioren som med emfas mödosamt basunerar sina ståndpunkter, har anpassats för honom. Två roller härbärgerande ett rikt förflutet ger oss glimtar från en lycklig era. I ena fallet omsorgsfullt och omständligt likt någon med autistiska drag, i andra fallet med exalterad iver. Två differentierade personligheter existerar i sina egna bibblor, ändå rörande beroende av varandra. Att den knaggliga konversationen framstår som autentisk, måste ju rimligen indikera att samspelet befinner sig på en sällsamt hög nivå. Regissören och de bägge aktörerna har kreerat en samvaro som en kollega till dem, träffande beskrev som ömsint och dråplig. Ett tillstånd inte olikt estetiken hos Beckett vars Slutspel ligger närmast till hands även om dess galghumor inte är riktigt jämförbar.
Vi påminns om hur komplicerat det är att leva fullvärdigt, att nå sin potential. Den yngre av dem som illa klarar av att bedömas, påstår att vissa föds håglösa och passiva. Den samme filosoferar dessutom om sömnens betydelse. Finns som sagt egendomligheter inskrivna i berättelsen. Man reflekterar som åskådare över om öppningsscenen återkommer, eller om det istället är ett mönster av rutiner som upprepas. Och vi får acceptera att väldigt lite sipprar ut om hur personerna försörjt sig eller vad de helst sysslar med. Den äldre i sin särk och sina raggsockor organiserar sina tankar i den bok han har i famnen. Hävdar att deras lek måste hålla sig till överenskomna regler. Förunderligt hur Lasse Carlsson och Carl Harlén fängslar sina betraktare med diffusa ledtrådar vilka ger upphov till flera tänkbara tolkningar. En form av specifikt facit avslöjas faktiskt i skärningspunkten mellan fiktion och realitet.