Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård – En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp

by

Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård

Höga visan
Premiär 14 augusti 2026
Skådespelare Enbart Lotti Törnros (monolog).
Upphovskvinna Hanna Nygårds.
Teatergruppen Hög produktion.
Scen: Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm

Höga visan i Gamla testamentet är en poetisk och vacker text om evig kärlek. Den har som de flesta bibliska texter tolkats på flera olika sätt, ibland symboliskt och ibland bokstavstroget. Inom judendomen tolkas den ofta som Guds kärlek till Israel och inom kristendomen som kärleken mellan Kristus och kyrkan. Hanna Nygårds och Lotti Törnros tolkning är dock mindre symbolisk och mer bokstavstrogen. Det är tvåsamhetens kärlek som är i centrum och framför allt, enligt Lottis monolog, kärlekens baksida eller pris: sorg och förtvivlan. En kärlek som ofta är självupptagen och drivs av en längtan efter någon utomstående som förväntas rädda mig och fylla mina känslor av inre tomrum. En förälskelse där den andre till en början upplevs som i det närmaste perfekt, som den enda rätta. En illusion som tenderar att övergå i besvikelser när sprickorna i fasaden visar sig. Något som Lotti spelar upp på scenen på alla möjliga sätt.

Pjäsen handlar om den övergivnas besvikelser och inre och yttre kamp mellan förtvivlan och strimmor av hopp. En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp: sorg, förtvivlan, ilska, anklagelse och hat. Du har förstört mitt liv. Du lovade att vi alltid skulle vara ihop. Du sa att jag var din största och eviga kärlek. Vi skulle vara öppna mot varandra och ta upp allt det som skavde. Du din lögnare. Men också minne av vackra kärleksfulla stunder. Och naturligtvis, meningslösa försök att skriva om historien. Varför vågade jag inte se det som var på gång? Vi slutade ju att intressera oss för varandra för länge sedan. Varför kysstes jag inte oftare. Varför sa eller gjorde jag så och inte så? Men mitt i alla förtvivlan visar sig också, visserligen ansträngt, men ändå strimmor av hopp: jag klara mig själv, jag ska ta hand om mig själv, det som har hänt är inte så allvarligt egentligen.

Till slut finns det ingen kraft kvar för allt meningslöst ältande. Det illustreras av en kruka med en liten ekplanta som Lotti en gång gav sin älskade som bevis på den eviga kärlek som de lovade varandra när förälskelsen blommade. Plantan var en symbol för drömmarna om att ha träffat den rätta som kan tillfredsställa de flesta behov. Nu visar den en väg ut ur den destruktiva rundgången av känslor och tänder ett hopp om något nytt. Tillsammans med publiken planterar Lotti om ekplantan ute på Katarina kyrkans kyrkogård. Men en fråga som dröjer sig kvar är om det som planteras om är samma gamla ekplanta och samma självupptagna drömmar om tvåsamhet som räddning. Eller har det hänt något med Lotti. Har hon fått syn på sin egen roll i det som har hänt. Eller är det samma gamla planta och samma drömmar som planteras om med risk för upprepningstvång i nya förälskelser, besvikelser, tystnad och kanske nya uppbrott.

Lotti Törnros monolog är mycket trovärdig vilket gör att man kan känna igen sig i och kanske lära sig något av det som utspelas på scenen. Hennes verbala tal, kroppsspråk och rörelser på scenen uttrycker besvikelsens och sorgens känslor på ett imponerande sätt.

Teaterkritik: En näst intill normal familj – omöjligt att inte bli berörd

by

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets prisy

En näst intill normal familj
Regi Carin Juborg
Manus Brian Yorkey och Tom Kitt
Datum för recension: 7 augusti 2026

Denna sommar sätter teaterföreningen Kolhusteatern upp Next to Normal. Teatern ligger inuti det gamla Kolhuset i Hälleforsnäs Bruksområde, mitt i Sörmlands hjärta. Där har den ideella föreningen spelat teater och musikal sedan 1996.

Det är djärvt eller måhända våghalsigt av Kolhusteatern att sätta upp musikalen Next to Normal. Ursprungligen uppsatt på Broadway år 2008. Publiken som kommer till Kolhusteatern har vant sig vid glättiga och glammiga musikaler så som 9 to 5, We Will Rock You, Legally Blond, Familjen Adams och Allt eller Inget. Nu hamnar vi visserligen i ännu en musikal men långt ifrån glittrigt och glammigt. Next to normal handlar om psykisk sjukdom, diagnoser, trauman, såriga relationer och förträngda familjehemligheter.

Ett par i publiken lämnar första akten efter 40 minuter. Den som har egen erfarenhet återupplever såren. Den som inte har egna erfarenheter känner ändå allvaret. Den som vill ha lite enkel underhållning har inget att hämta. Ämnet är sårigt och ömtåligt men viktigt. Innan ridån går upp uppmanas vi att titta i programmet som innehåller telefonnummer till såväl Vårdguiden som olika hjälplinjer.

Det är omöjligt att inte bli berörd av historien som rullas upp utifrån ett barns mycket för tidiga död. Kvar finns de levande med obearbetade känslor och inbördes historier. Alla som närmar sig familjen dras snabbt in i hemligheternas dolda skrymslen.

Pjäsen väcker frågor om vad som är normalt, om medberoende och hur familjelivet påverkas av psykisk sjukdom. Till ballader, aggressiva rocklåtar och en lekfull symfoniorkester försöker alla inblandade balansera familjens bästa med enskilda individers försök att förstå, förlåta och förbanna.

Piller, eller inte piller? Psykologer eller kvacksalvarmetoder? Alla tror sig ha en lösning, men det mesta förblir sig likt för Diana, Dan och deras dotter Nelli. När Nelli träffar pojkvännen Henry dras också han med i sjukdomens komplexitet.

Att spela i ett kolhus har sina utmaningar. Framför allt är det svårt att höra talet och texterna i sångerna som stundtals inte når fram till publiken. Trots detta är ensemblen enastående. Framför allt modern Diana, som spelas av Hannah Jarl. Hennes sångröst, sårbarhet och förmågan att gestalta sjukdom utan att karikera den. Hannah ansvarar också för ensemblens kläder. Stundtals stjäl kostymerna fokus från pjäsen. Plötsligt kommer jag på mig med att undra vart de köpt den där fantastiska gröna kjolen?

Sonen Gabriel spelas av Theo Thunström. Han har varit på scenen en lång stund innan det framkommer att hans rollfigur varit död i 17 år. Här finns en stark scennärvaro och han rör sig som en katt på scenen, upp och ner i trappor, på bänkar och bakom hörn. Den killen kan gå långt i branschen.

Extra stark utstrålning har också Adrian Tápias som har rollen som Doktor Frisk och Doktor Galén. De bägge doktorerna är stundtals kliniska, stundtals resonabla och ibland bara helt galna.

Scenlösningarna är enkla och genomtänkta. Ensemblen rör sig över en stor yta i flera nivåer. Det är fräckt och rappt, men mörkt. Mycket mörkt.

Text: Ulla Johanson

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

by

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström m fl framför ”Dressed for success” till taktfasta applåder från publiken.

Foto: Martin Moberg)

Puts väck

Betyg: 4

Regi: Smilla Mostberg

Manus: Pontus Larsson (efter en Idé av: Niklas Brevestedt och Ida Seve)

Medverkande: Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Tim Blomquist, Izak Coronel Karlsson och Emma Lundin

Speltid: Cirka två timmar inklusive paus på ca 20 min

Speldagar: 27 juni, 5 juli, 12 juli, 17 juli, 18 juli, 26 juli, 31 juli och 1 augusti.

En solig och blåsig söndag så här i början av juli var det dags att bege sig till klassiska Kvitterplatsen i Ronneby brunnspark för att se Ronneby folkteaters uppsättning ”Puts väck” en föreställning i två akter. Vi kom att bjudas på en skön blandning av klassisk fars och musikal. För bandet, bestående av två tjejer, ska precis ut och slå igenom på de stora scenerna som förband åt en ännu hemlig artist. Det utlovar i vart fall den tidigare kritikerrosade sångaren och numera managern Tommy Pop.

Att slå igenom har länge varit sångerskan Bettys dröm men ett problematiskt sockerberoende sätter käppar i hjulet. Polly, den andra sångerskan i bandet, gör allt vad hon kan men när Tommy Top verkar ha nått fuffens för sig blir det svårt. Fönsterna måste putsas även om en storartad turné är planerad och Benny och Bob verkar bara vara två fönsterputsare på fel plats vid fel tidpunkt. Eller har de kommit helt rätt?

Från start visar det sig vara allt annat än enkelt att bara kliva in och pitcha sig själva som två talangfulla unga killar (den ena dessutom har svårt att skilja på ditt och mitt), så den geniala idén i diskussion killarna emellan blir att göra det som två tjejer och bli en del av Bettys och Pollys band. Fast man kan ju enkelt som publik se igenom deras utstyrsel och röstläget ligger inte riktigt i den kvinnliga delen av röstläget. Men det gör inget, eftersom det är en av twisterna i föreställningen som gör det hela roligt.

Sammantaget är det två fartfyllda akter, som vi bjöds på och det rejäla åskandet och regnandet, som kunde dragit in, höll sig borta från Ronneby denna söndag solen sken på både publik och ensemblen på scen. Rekommenderar Puts väck, betyget ligger precis mellan tre och fyra landar dock i det högre av dessa med hänsyn till helhetsintrycket. Så om du har vägarna förbi Ronneby i sommar så spelas föreställningen i Ronneby brunnspark på utvalda dagar t o m den 1 augusti.

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

by

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

by

foton Lina Ikse

Manus & regi: Emilie Strandberg

Inspirerad av romanen Emily L. av Maguerite Duras (översättning Britt Arenander)

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström

Koreograf: Sara Suneson

Musik: Fanny Umaerus

Medverkande: Caroline Andréasson, Annika Nordin, Johanna Westfelt, Hanna Holmqvist, John Lalér och Anna Söderling

Musiker: Fanny Umaerus

Urpremiär 21/5 2026 på Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 30/5

Med stöd av Göteborgs Stad, Konstnärsnämnden, Irisstipendiet och ABF Väst

Denna text borde ha publicerats i helgen. Roade mig då med annat och har dessutom inte haft tillräckligt med varken energi eller fokus på grund av segdragen förkylning. Ska direkt sägas att lockande konsert medförde att jag inte närvarade på urpremiären. Var istället på föreställningen kvällen efter. Eftersom det ingår i arrangemanget att man kan ladda upp med både mat och dryck i samma pittoreska lokal (tidigare rest. Kinesiska muren) som pjäsen utspelas, valde jag att äta den goda kycklingrätt som var huvudnumret på menyn. Till denna kunde man köpa en designad vinkupa med valfritt innehåll där påfyllning i pausen ingick. Middag och dryck serverades på vita dukar till facila priser. Glaset står numera som souvenir i mitt vitrinskåp. Mig veterligen första gången jag sitter i denna lokal och dinerar och, med utsikt mot hamnen och kranar på Hisingssidan i solens sken. Äntrade detta hus i behov av renovering ett par stenkast från Stenpirens hållplats, första gången för ett par månader sedan. Såg i ett trångt utrymme i baren vid entrén senaste produktionen från Konstkollektivet Snö Stilla vägg. I och med att dramatikern Emelie Strandberg vid flera tillfällen jobbat med Konstkollektivet vars konstnärlige ledare har en huvudroll i hennes pjäs, kan det till viss del ses som att samarbete skett.

min bild

Bakom varje verk som sätts upp finns en upprinnelse, en process som leder fram till tiden för repetition. Många tankar och motiv har uppstått och lagrats hos initiativtagare och ensemble. Det finns en specifik förhistoria till Ship Song. Även om den inte ska betraktas som en fristående fortsättning emanerar den ur uppsättningen av Smärtan 2018 på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Gastkramande dagboken signerad Marguerite Duras med samma titel har jag läst liksom Älskaren (valdes i lustläsarcirkel jag tillhörde) och romanen Halv elva en sommarkväll. Med femtio romaner och pjäser i sitt cv anses Duras vara en av efterkrigstidens mest betydande författare i Frankrike. För cineaster är hon ju känd för inte minst India Song och Hiroshima Min älsjade.

Poängen är att Strandberg regisserade Smärtan som jag hävdar var en konstnärlig triumf och stod på scen tillsammans med Carina Boberg, vars utseende kunde tas för porträttlikt författaren. Duon hade planerat för en fortsättning genom att iscensätta Ship Song. På en vägg in till rummet projiceras en videosnutt med Boberg på bistro i Paris. Sorgligt nog kullkastades duons intentioner när den äldre kollegan avled. Strax efteråt påbörjade Strandberg sitt arbete med den pjäs som utspelas på ett egendomligt café i Normandie, försökte navigera sig fram i sorgen, saknaden efter sin vän för att skriva sig fram till en kreativ hållning. Om dramats och skådeplatsens förutsättningar deklareras att möten äger rum på Café Glömskan (andra tänkbara namn dryftas) i en hamnstad där Seine mynnar ut i Atlanten. Utanför Kinesiska Muren syns genom fönstren Göta Älv som mynnar ut i Kattegatt. Författaren i Duras text sitter med sin försenade älskare till bords och diktar ihop en berättelse kring ett omaka par de observerar. Caféet med lagad mat och fullständiga rättigheter drivs av en egensinnig kvinna och hennes märkligt agerande dotter.

Identifierar några i publiken där jag sitter centralt placerad vid ett runt bord. Somliga tillhör branschen. Om man inte räknar med det upphöjda bordet vid ett av burspråken och en mobil kuliss symboliserandes en bar finns ingen naturlig scen. Det ageras dessutom alldeles intill oss och utanför på asfalten på vad som ska föreställa uteservering. Ingen scenbelysning finns för att markera att ett sceniskt verk pågår. Istället utgörs introt av toner framställda av Fanny Umaerus vid piano. De försätter oss i avsedd stämning. Hon har komponerat franskklingande kongenial musik i en anda av Satie och Edit Piaf. En dänga som avrundar första akten tycker jag mig känna igen. Ensemblen ackompanjeras när den sjunger visa på franska återgiven i ”menyn”/ programhäftet. Kan flikas in att Fannys pappa (recenserats ett par gånger) fanns bland publiken. Musikern och komponisten spelar föga förvånande därtill dragspel. Uppskattade hur dröjande eller drivande klanger antingen bildar avbrott i det gåtfulla skeendet eller vävts in i helheten.

Kroppars rörelser och deras reaktioner på varandra är en annan beståndsdel att beakta. Genom Sara Sunesons försorg framhävs såväl författarens estetik som det gungfly berättelsen vistas i. Koordinerade aktioner bidrar till en performance-vibe, betonar att de varelser vi följer befinner sig i olika existenser. Vid upprepade tillfällen understryker manus utgångspunkten för Strindbergs Ett drömspel vars mantra ju lyfts fram i slutscenen av Fanny och Alexander. Paret som studeras dricker en hel del, bourbon och svart pilsen(!). Den virile reslige mannen är betydligt yngre än den kortväxta kvinnan i barnsandaler han oavbrutet riktar blicken mot. Hon verkar mestadels vara i dvala för att med ojämna mellanrum spritta av liv. Berättaren och hennes älskare diktar på avstånd ihop en historia om det engelsktalande omaka paret, gör dem till kapten och dennes hustru. Denna dunkla saga och resonerandet som är pjäsens kärna handlar om beroende och nycker, saknad och förlust. Den väntande gestaltad av Caroline Andreasson anger förvisso varför hon avskyr sist nämnda begrepp. Att överhuvudtaget få släppa nuets omtumlande skav med våra verbala skyttegravskrig som inte alls försöker lösa överhängande akuta problem, känns oerhört befriande. Detta blir verkligen en resa in i en absurd, infallsrik värld.

Rollistan består av människor utan namn. Istället kännetecknas de med olika attribut: Den väntande, hon som gick, ägarinnan och ägarinnans dotter, den store mannen samt en mycket liten kvinna. Frilansaren Annika Nordin, som kunnat ses på Folkteatern, hos Trixter, i tv-serier och filmer, har fått uppdraget att vara ”den som gick”. Minns jag rätt är hon först på plats i andra aktens inledande fas, då i egenskap av någon som lämnat jordelivet. John Lalér har jag från 2013 och framåt beskådat i fyra produktioner på Göteborgs Stadsteater medan hans motspelare Anna Söderling är en diversearbetare i kultursektorn som sysslat med radioteater, varit speaker, sjungit, regisserat och skrivit manus med mera. Excentriska ägarinnan som vill sälja för att söka lyckan i Vietnam görs av Johanna Westfelt. Hon är förutom skådespelare lärare, sångare, diplomerad massör och röstcoach. Spelar den sturska fast förvirrade dottern gör Hanna Holmqvist, kan titulera sig producent och ingår i Abnorm Scenkonst som härförleden rosades här.

Hur lanseras då pjäsen av initiativtagaren som skrivit den utöver vad som redan avhandlats? Jo att Ship Song kretsar kring att förlora en vän, att intrigen äger rum i ett kustsamhälle där livet tycks stå till fast på ett inre plan händer desto mer, En folktom miljö fylls av udda karaktärer. ”Varför vill vissa bort medan andra stannar kvar?” Det handlar om drömmar och längtan, avsked och och relationer och om hur mycket saknad vi tål.

Drömspelsartade inramningen undandrar sig rationellt tänkande. Istället för att analysera eller leta efter sammanhang gör man klokast i att släppa logikens lagar och låta sig erövras. Musiken, sången, rörelserna och replikerna i detta platsspecifika drama blir till effektfulla pusselbitar. I första akten upptäcks att hörbarheten hade varit bättre om myggor använts då man uppträder i vad som inte inretts till teaterrum. Den franska doften märks inte minst på livliga konversationer. Resonemang stöts och blöts som i en psykologiskt inriktad Rohmer-film med flera generationer som argumenterar för sin sak. För er som vill uppleva något extraordinärt live rekommenderas uppsättningen. Ensemblen engagerar! Vill avslutningsvis framhålla ett par speciella. Tänker dels på etablissemangets specialitet, en rätt gäster antingen älskar eller avskyr med lika från lukt som surströmming, dels på hur John Lalér hade tilldelats en speakerfunktion som återgav situationer vi såg utanför (vad hade hänt om förbipasserande hade interagerat?) fönstren inklusive repliker. Detta var en sällsam stund i en för mig helt ny omgivning. I slutet av föreställningen tutade för övrigt en förbipasserande båt flera gånger, ett exempel hur den vanliga världen gjorde sig påmind på ett oförutsägbart vis.