• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

4 oktober, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Hamlet, nypremiär på Dramaten

Hamlet
Av William Shakespeare i fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Danilo Bejarano, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Nypremiär på Stora scenen på Dramaten 3 oktober 2026

Hamlet är ett trumfkort för Dramaten i höst. Efter en helt utsåld spelperiod på Elverket har föreställningen efterlängtad nypremiär på Stora scenen. Publiktrycket är förståeligt. Det är en fantastisk, märgfull tolkning av Shakespeares tragedi med Gustav Lindh som explosivt nervknippe i titelrollen.

För att en klassiker ska kännas relevant och överraskande krävs att regissören både skildrar pjäsens tematik och tar den in i samtiden. Den balansakten klarar Mattias Andersson excellent.

Denna Hamlet, i fri bearbetning av regissören, är ett drama som riktas speciellt till en ung generation. Den är en häxkittel av hämndbegär, offerskap, våld, maktlystnad och krigets vansinne framförd med hög puls och stor energi. Karaktärernas bevekelsegrunder klargörs liksom det motsägelsefulla hos människan.

Berättelsen slipas elegant likt en diamant. Gnistrande av ljus för de som har makten och rör sig i pampiga boningar åtskilda från all död och lidande som deras begär att erövra nya territorier och attackera de ”kackerlackor” som hotar deras land. Stenhård utan nåd för de som tvingas lyda maktens befallningar, dra ut i orättfärdiga krig eller lider nöd på hemmaplan.

Gustav Lindh är ett lysande val som den unge prinsen av Danmark med elasticitet både i tanke och kropp. Det är fascinerande att följa hans gestaltning av den frustration och vrede som växer i Hamlet och kräver att få utlopp. Hans farbror Claudius har ju dödat hans pappa och gift om sig med hans mamma. Nu regerar denne landet med Gertrud vid sin sida som frånvänd och till synes närmast loj hustru. Vad ska Hamlet göra? Hans pappas vålnad manar honom att hämnas mordet, men förmår han verkligen det?

Ångesten rider Hamlet. Dessutom börjar han anklaga även sin bäste vän Horatio för att gå maktens ärenden. När han av misstag blir en mördare börjar tanken att begå självmord kännas som en möjlig utväg.

Ofelia – med stram stolthet och känslighet spelad av Gizem Erdogan – brukar vanligen framstå som ett viljelöst offer som sörjer den kärlek Hamlet har hyst för henne. Men i denna tolkning får hon en betydligt intressantare roll. Ofelia vill själva bryta med Hamlet som hon avfärdande kallar en tönt. Hon fylls också av tankar på att ta värvning för att hämnas de soldater som i förra kriget våldtog och dödade hennes mamma.

Claudius gestaltas pregnant med slirig framtoning av Danilo Bejarano- den ende som är ny i ensemblen. Det är ett lysande porträtt av en uppblåst skurk och pajas som under ytan är obarmhärtigt grym. Han kallar unga män som ger sig ut i krig för hjältar och önskar dem lycka till fast han vet att många av dem strax kommer att stupa.

Helst ägnar sig Claudius åt att spela golf och festa hejdlöst med vänner i gyllene salar. Makan Gertrud betraktar han överseende som en lyxhustru utan egen vilja. Men Hamlets närmast galna agerande skrämmer honom. Hennes oberäknelige son måste hållas under sträng övervakning och helst försvinna bort ur hans åsyn.

Gertrud – stillsamt och med spröd utstrålning spelad av Anna Björk- får i en scen chans att förklara sitt giftermål med Claudius och sin starka kärlek till Hamlet. Men inte ens hon förmår hjälpa sin son.

En nödvändig kontrast i dramat är Polonius. Han står för förnuftets röst. Rollen spelas trovärdigt och älskansvärt av Thomas Hanzon. Polonius har varit ute i krig och vet hur fruktansvärt det är. Att sonen Laertes tagit värvning fyller honom med djup smärta. Samtidigt är Polonius underkuvad rådgivare till makten och lyder befallningar även när det gäller hur han ska behandla sin dotter Ofelia och påverka hennes relation med Hamlet.

Föreställningen vrids hela tiden åt som av en järnhand. Både Hamlet och Ofelia störtar ned i fasa och sorg och hon väljer att avsluta sitt liv. När Laertes – skickligt gestaltad av Nemanja Stojanovic – återvänder från kriget vill han utkräva hämnd för det Hamlet gjort mot hans familj. Det blir en ruggig sådan som påminner om domedagsklockan som löd när publiken bänkade sig.

Scenografin i Hamlet är snillrik och fungerar väl att överflyttas från Elverket – även om jag saknar dess sakrala scenrum som gav ett extra allvar åt handlingen. Kungen regerar från en tron över ett hav av fallna soldater. I fonden öppnas bakom en ridå en sal där de välbesuttna festar. Mot slutet rivs tronen och blir en mörk grav för okända soldater och osaliga andar.

Som en bro över den nattsvarta tragiken finns en innerlig bön om att det måste gå att finna en väg till en barmhärtig fredlig värld. Det ryms också några välbehövliga andningspauser, stunder av humor.

Hamlet i Mattias Anderssons regi är en av de främsta klassikertolkningarna på senare år. Vare sig man har sett en rad Hamletuppsättningar eller för första gången ger sig i kast med Shakespeares drama är det en omskakande upplevelse. Därtill är det ett gyllene tillfälle att se skådespelare som agerar på topp. Så här strålande kan det fungera när ensemblen känner sig trygg i att både texten och regikonceptet håller hög klass.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Mattias Andersson, nypremiär, Shakespeare, Stora scenen

Teaterkritik: Den enfaldiga mördaren – teaterkonst av yppersta klass

3 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Den enfaldiga mördaren

Den enfaldiga mördaren
En pjäs av Dennis Magnusson
inspirerad av Hans Alfredsons film Den Enfaldige Mördaren och boken En Ond Man – idiotens berättelse
Regi Dennis Sandin
Scenograf/Kostymdesign Stine Martinsen
Komposition och ljuddesign Mikael Svanervik
Ljusdesign Jörgen Haimanas
Mask Anna Olofson
Föreställningsdramaturg Jani Lohikari
Medverkande Lennart Jähkel, Einar Bredefeldt, Jessica Liedberg, Dag Malmberg, Nora Sadayo, Joel Valois
Pressvisning hos Riksteatern, Hallunda fredag 2 oktober 2026

Vilken fröjd att få uppleva sådan högklassig teaterkonst! Det är svårt att avhålla sig från superlativerna efter att ha sett Riksteaterns uppsättning av Den enfaldiga mördaren. Det här är en föreställning som imponerar från första scen till sista.

Alla skådespelare lyser och ger liv och själ åt sina karaktärer. Rollgestaltningarna är nyanserade, närvarande och fyllda av både värme och svärta. Varje karaktär känns levande och trovärdig, och det märks att varje detalj är omsorgsfullt genomarbetad.

Dramaturgin är utsökt. Tempot är friskt och föreställningen rör sig sömlöst mellan scenerna utan att någonsin tappa i kvalitet, detaljrikedom eller kreativitet. Berättelsen håller ett stadigt grepp om publiken, samtidigt som den lämnar gott om utrymme för eftertanke.

Och dialogen – vilken dialog! Den är briljant, träffsäker och levande, med en underbar blandning av humor, allvar och skärpa. Replikerna sitter precis där de ska och ger föreställningen både rytm och nerv. Dialogen bidrar starkt till att göra karaktärerna trovärdiga och berättelsen både underhållande och berörande.

Scenografin är intelligent och kreativ och fångar stämningarna med imponerande precision. Ljud och ljus följer berättelsen utsökt och varsamt och förstärker känslorna utan att någonsin ta över. Och kostymerna – underbara! Även de bidrar till att skapa en levande och trovärdig värld.

Den enfaldiga mördaren bygger på Hans Alfredsons roman och film En ond man. Berättelsen kretsar kring den tystlåtne Sven Olsson, som föds med gomspalt och växer upp i en liten skånsk by under 1930-talet. På grund av sitt talfel och sitt utseende blir han kallad ”idioten” och hamnar tidigt längst ner i samhällets hierarki.

I denna uppsättning får den klassiska berättelsen en fräsch och angelägen nytappning. Historien känns på samma gång tidstrogen och förvånansvärt aktuell. Med humor, vemod och skärpa skildras livets stora och svåra realiteter: makt, över- och underordning, rikedom och fattigdom – men också människans ständiga strävan efter värdighet och lycka.

Och vem är egentligen lyckligast i detta drama?

Det är en fråga som följer med ut ur salongen.

Det här är en föreställning som både roar, berör och väcker tankar. En teaterupplevelse där skådespeleri, dialog, dramaturgi, scenografi, ljus, ljud och kostym samverkar med imponerande precision.

Lovord rakt igenom.

Årets bästa föreställning!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

2 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Första blatten på månen

You’re the Color of Love – Om konsten att leva
En musikalisk scenföreställning av och med Therése Neaimé
Scalateatern, 1 oktober 2026

En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta
Det finns föreställningar som främst vill underhålla. Och så finns det föreställningar som vill något mer – som vill få publiken att känna, minnas och kanske till och med se på sitt eget liv med nya ögon. You’re the Color of Love – Om konsten att leva, med Therése Neaimé, hör definitivt till den senare kategorin.

Föreställningen är en musikalisk teaterberättelse om Neaimés livsresa – en sorts musikalisk memoar där erfarenheter, musik och personliga berättelser vävs samman. Det är en berättelse om ett liv som inte alltid följt den rakaste vägen, utan tagit flera oväntade u-svängar. Men just där finns också föreställningens kanske viktigaste budskap: en krokig väg behöver inte innebära att drömmarna går förlorade.

På Scalateaterns scen möts musik, humor och personliga berättelser i en föreställning som rör sig mellan det nära och det stora. Neaimé använder sitt eget liv som utgångspunkt, men berättelsen stannar inte hos henne. Teman som kärlek, sorg, identitet, mod och drömmar är universella, och det är lätt att känna igen delar av sig själv i det som berättas.

En tydlig röd tråd är betydelsen av att fortsätta drömma – att tro på sig själv och sina drömmar även när livet tar oväntade vägar. Att fortsätta ta stegen framåt också när man inte riktigt vet vart nästa steg leder. Men också att våga stå kvar i sin egen berättelse och inte låta andra människors åsikter, förväntningar eller reaktioner bestämma riktningen på ens liv.

Det är ett budskap som lätt hade kunnat bli övertydligt eller tillrättalagt. Här får det däremot sin förankring i Neaimés egna erfarenheter. Hennes livsresa blir ett slags bevis på att vägen framåt sällan är spikrak – och att det ändå går att nå sina mål och förverkliga sina drömmar, ibland på sätt som går på tvärs mot det förväntade.

Neaimé är dessutom en begåvad scenartist med en påtaglig mångsidighet. Hon rör sig obehindrat mellan musik, sång, berättande och humor och låter uttrycksformerna mötas på ett genreöverskridande sätt. Musiken är central och fungerar inte enbart som illustration till berättelsen, utan som ett eget känslomässigt språk. De egenskrivna låtarna tillför både energi och djup och blir en viktig del av föreställningens identitet.

Den första akten känns däremot stundtals något stel och prövande. Det tar tid innan föreställningen riktigt hittar sin rytm och sceniska självklarhet. I den andra akten händer något. Neaimé blommar ut, närvaron blir starkare och passionen tar större plats. Samtidigt tappar föreställningen något av sin stringens, men det vägs till stor del upp av en större lekfullhet, energi och känslomässig intensitet.

Just växlingen mellan allvar och humor är också en av föreställningens styrkor. Humorn skapar välbehövliga pauser i de mer sårbara partierna och gör att berättelsen aldrig blir enbart tung. När det fungerar som bäst uppstår en fin närhet mellan scen och salong – som om föreställningen för en stund förvandlas från teater till ett samtal om livet.

Titeln You’re the Color of Love pekar mot en av föreställningens centrala tankar: att livet rymmer många färger och inte alltid är enkelt, självklart eller smärtfritt. Att leva handlar också om att våga känna hela registret – glädje, sorg, rädsla, mod, hopp och längtan.

Det är en föreställning som inte ger alla svar, men som ställer frågor som är svåra att värja sig mot. Vad innebär det egentligen att leva fullt ut? Hur hittar man modet efter en förlust? Hur fortsätter man drömma när livet tar en annan riktning än den man tänkt sig? Och hur mycket av sig själv vågar man visa för andra?

När jag lämnar Scalateatern är det därför inte bara musiken jag tar med mig. Jag går hem upplyft, inspirerad och road – men också med tankar om livet. Om drömmar, mod och vikten av att fortsätta ta stegen framåt även när vägen svänger. Om att våga stå för sitt liv och inte låta andras åsikter stympa det vi själva drömmer om.

You’re the Color of Love – Om konsten att leva är en musikalisk och personlig scenberättelse om en livsresa fylld av både motgångar och möjligheter. Therése Neaimé visar att vägen sällan blir exakt som man tänkt sig – men också att en u-sväng inte behöver vara slutet på resan.

Ibland är den bara början på en ny riktning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scalateatern

Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

1 oktober, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Tale Hendnes

Av Henrik Ibsen

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman

Scenografi och regi: Örjan Andersson

Originalmusik, bearbetningar och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun

Kostymdesign: Jenny Nordberg

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg

Ensemble: Jonas Sjöqvist, Lisbeth Johansson, Jernej Bizjak (dansare), Jonatan Falk (praktikant), Janine Koertge (dansare), Britan ”Lemo” Rebandi (praktikant), Emin Skarin, Daniel Staaf (dansare), Beda Åsbrink (dansare) och Ludvig Stynsberg

Premiär: 26/9 2026 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 21/11

Borde ha förmått mig till att skriva denna text för länge sedan. Frustrerande att det då och då läser sig, vilket skar ett motstånd som förlamar recensentens tankeprocess och verbala kreativitet. Den djupt respekterade koreografen/ regissören Örjan Andersson tredje uppdrag på forna arbetarrörelseteatern vid Järntorget är ju höstens stora satsning här. Jag såg premiären i lördags och liksom alla andra från två håll av oklar anledning. Noterat att Folkteatern citerat ur eller länkat till fyra ansedda tidningars recensioner. För min del hamnar jag i ett mellanläge, kan ge argument för både hiss och diss, ett brytande av synpunkter vilka rör sig från å ena sidan till å andra sidan. Vad som blivit Norges nationalepos på vers och skrivet för scen, är i den internationellt framgångsrike koreografens händer ett finkulturellt gåtfullt verk kryddat med ironiska tillbehör och tillförseln av kroppars expressivitet.

I kombination med Med Magnus Lindmans finurliga bearbetning har versdramat i fem akter, utkristalliserats till en på samma gång gåtfullt abstrakt och konkret fragmentarisk historia. Låter förvirrande och luddigt, fast det är sådana kontraster den heterogena ensemblen uttrycker. Efteråt när två timmar inklusive paus passerat, konstaterade jag utan större sinnesrörelse eller reaktion att ”det var det”. Vissa inslag stack ut och gick hem hos mig medan andra kändes poänglösa. Lade precis märke till att en kvinnlig kritikers tankar hade getts rubriken ”diffus snabbversion”, vilket är ett adekvat omdöme. Jag vill placera Peer Gynt emellan lyckade Hamlet 2017 och tämligen ointressanta Ett drömspel 2023, Anderssons tidigare produktioner på samma scen. För ett par år sedan gjorde han dessutom ett fantasifullt allkonstverk av Odysséen på Backa med målgrupp från högstadiet och uppåt. Vad man får ut av höstens tänkta långkörare på Folkteatern beror i hög grad på vem man är, ens preferenser. Fågel, fisk eller som i mitt fall mittemellan. Åskådare kan anse att uppsättningen är stor konst eller värsta fall betrakta den som enbart konstig.

Ensemblen på tio personer är som nämnts heterogen. Vi beskådar fem kvinnor och fem män vars kroppars utseende varierar, hälften av dem dansare, hälften skådespelare. De är ljusa eller mörka, storväxta/ muskulösa/ smala samt av olika längd. Samtliga oavsett kön har ekiperats i slitsade klänningar i olika färg. Måste vara en utmaning för dansarna att memorera repliker och i viss mån agera och vice versa för skådespelarna vilka måste lära sig att agera fysiskt på ett sätt de inte är vana vid. Att ingå i en gemensam struktur blir på det stora hela fruktbar symbios . Sammanlänkandet får dock stå tillbaka för att upplösas i en mängd enskilda scener. Monologer levereras med auktoritet, dansare uttrycker med emfas icke-verbala känslor solistiskt eller i grupp och Jonas Sjöqvist som en slags guide och huvudrollsinnehavare driver mycket av handlingen.

Ska påpekas att Andersson jobbat med bägge yrkesgrupperna i sammankopplade projekt vid tidigare tillfällen på Folkteatern. En annan enastående koreograf som med stor framgång använt sig av samma sorts ”hybridensemble” på Folkteatern är som bekant Peter Svenzon. Fascinerats av hans estetik och arbetssätt ända sedan Shortcuts med tre dansare och fyra skådisar gjorde stark intryck på mig för cirka tjugo år sedan.

Litterärt bevandrade har visst hum om Ibsens klassiker. Utgiven 1867 har han hämtat inspiration från sägner, folktro och sagomotiv och bok av folklivsforskare. Jag såg denna uppgörelse med nationalromantiken på Göteborgs Stadsteater 2011vars uppsättning recenserades på ett begränsat utrymme. Här flimrar ett antal figurer och situationer förbi av mer eller mindre ikonisk natur. Syftar på löken som skalas, Vi får höra om eller fragmenterat möta Solveig, Böyg eller Böjgen, Ingrid, troll med flera. Vi påminns om äventyr i Bergakungens sal när Griegs hit tolkas av F E C Orchestra och Stockholm Strings. Återkommande turneras likt ett mantra att Ibsens antihjälte går ut i världen med uppmaningen att vara sig själv, med viktiga tillägget ”nog”. På flyern i A5 som delas ut istället för program består ena guldglänsande sidan av citatet ” Var dig själv nog” . Håller man det mot ansiktet uppstår en självbespeglande 3D-effekt. Superfräckt! Sjöqvist och andra som i omgångar föreställer Peer Gynt upprepar med norskt uttal varianter på pjäsens filosofiska ingång.

Ska inflikas att jag aldrig tog anteckningar, erinrar mig nu fyra dygn efteråt vad som etsade sig fast. Magnus Lindman har i vanlig ordning lekt med manus. Genom hans uppdaterade utvikningar berikas vi, får nya insikter och aspekter. Det redogörs för norsk mentalitet. Hur den på landsbygden okuvligt trotsar extremt kuperad terräng och geografiska hinder som jättelånga avstånd. Rolig överdrift med ett mått av sanning. Det leks lingvistiskt med reflexiva och personliga pronomen och hur de ska uttalas på norska. Detta verkar regissör och ensemblen med Sjöqvist /såg på samma scen redan för drygt tjugo år sedan) i spetsen tycka är otroligt skojigt, varför man brer på dramats ”slogan” in absurdum. Kapitalförvaltning och möjligheten att leva på transaktioner är ett annat lika underhållande inslag satt i nutid.

Varudeklarationen lyder ”en självupptagen historia om att hitta sig själv”. Folkteatern beskriver Peer Gynt som en egotrippad och lögnaktig dagdrömmare, vilket leder tanken till fantastiska skickliga bluffare som ändå till slut avslöjats. Tänk på manipulatörer, förfalskare, spioner, personer som sysslat med avancerade arbeten utan behörighet eller duperat sig förbi säkerhetskontroller likt den gåtfulle Zelig i Woody Allens film. På Folkteatern handlar det om självförverkligande, ansvar, identitet, gränsen mellan fantasi och verklighet och i slutändan frågan om förutsättningar för förlåtelse finns. Den oupphörligen kreative Lindman har jobbat tillsammans med den prisade 62-åringen fyra gånger tidigare. Som framgått är denna produktion vad gäller stoff ömsom väldigt fyndig, ömsom pådallande fragmentarisk. Att avstå från att göra vandringsdramat mer begripligt kan bero på lusten att ge nya infallsvinklar på ett välkänt och omfattande verk. Greppet att låta antihjälten dyka upp och införlivas hos flera ur ensemblen bidrar till gåtfullheten, till olika aspekter på ett emblematiskt väsen.

En märklig omständighet vars anledning jag inte klurat vid det här laget, är att publiken ser ner på scen från två motsatta sidor. Ensemblen spelar växelvis mot båda läktare, befinner sig också utanför den upplysta vita kub som utgör scen. Efter paus byter publiken till samma placering på motsatt sida. Jag satt bekvämare efter paus och något högre jämfört med att sitta längst in. Men vilken var vitsen med dessa dubbla perspektiv och ett arrangemang där man skymtade andra halvan av publiken?

Trolldom, naturmystik och tunna linjen mellan förnuft och att bli förryckt framhävs i uppsättningen. Inledningen fängslade. Rök och skuggor, fågelkvitter och råmande kor, första minuternas hinna till ensemblen i form av genomskinlig plast. Dansare föredrar kala ytor, vilket innebär att scenograf och ljusdesigner Chrisander Brun bortsett från den spektakulära scenlösningen och högen av jord (associerar till Hamsun och Markens gröda) efter paus finns inte någon direkt scenografi att tala om.

Jonas Sjöqvist drar som framskymtat det tyngsta lasset och gör så med besked. Han har stor vana vid liknande uppgifter vilket framgår med önskvärd tydlighet. Den nyligen examinerade Ludvig Stynsberg utstrålar här stadga, blir i sina monologer delvis en motpol till Sjöqvist. Detta framtidslöfte medverkar redan för sjätte gången i uppsättning på Folkteatern. Jonatan Falk har också åtskilliga intensivt framförda monologer. Troll- och modersroller har fördelats till mångsidiga Lisbeth Johansson. Ger välbehövlig relief åt nyckfulla aktioner. En skådespelare som är förvånansvärt tillbakadragen med tanke på vilket uppseendeväckande avtryck hon gjorde i Black Rider och Europa efter regnet av Konst AB är Elin Skarin. Hon ingick förvisso också i den lilla naggande goda ensemblen i 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater. I övrigt vill jag lyfta fram ett solo av dansaren Beda Åsbrink jämte en sinnrik formation av rörelser med trenne dansare.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Roas av hängiven ensemble som spetsar Shakespeare med sanslösa scener och smarta repliker – Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater

28 september, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Bearbetning: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen

Regi: Ellen McDougall

Scenografi och kostymdesign: Moi Tran

Maskdesign: Lill Dahlgren

Koreografi: Mari Carasco

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Koreografi och arrangemang: Máth Roberts

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Oméya Simbizi, John Njie, Ashkan Ghods/ (Morten Vang ersättare i 3 föreställningar), Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Krister Kern, Johan Gry, Sven Boräng, Marta Andersson-Larsson, Malte Munkesjö (praktikant) samt August Andersson (praktikant)

Premiär: 25/9 2026 Stora scen

Spelas till och med 29/12

Senaste gången en omtumlande dos Shakespeare drabbade mig var på Göteborgs Filmfestival i år. Syftar förstås på Hamnet som Joel Horwood relaterar till inledningsvis i sin essä publicerad i programmet. Trettondagsafton med sin gåtfulla ej klarlagda titel ska vara den pjäs av den troligen mest spelade dramatikern någonsin som sätts upp oftast efter Hamlet, Romeo och Julia och En Midsommarnattsdröm. Överraskande statistik med tanke på vilka det finns att välja på. Apropå denne mästerlige tillverkare av pjäser tacksamma att bearbeta har hans repliker förekommit på scener i Sverige lika ofta de senaste femtio åren som den mycket långa period som förflöt före senaste halvseklet. Komedin daterad till 1601 gjordes på samma scen 2009 i regi av Stefan Metz. Fredrik Evers var med också i den uppsättningen. Erinrar mig vagt att jag recenserade dess könsöverskridande förvecklingar för Ny Tid. Har desto starkare minne av att ha sett den tolkning som blev en braksuccé på Backa 1991 med Maria Lundqvist i en huvudroll. Pjäsen sätts upp för sjätte gången i huset vid Götaplatsen.

Teamet bakom helgens premiär kommer till största delen från utlandet. Prisbelönta Ellen McDougall lanseras som en stjärnregissör känd för sina nydanande Shahespeare-tolkningar. Hon som regisserat i Shakespeare´s Globe har också arbetat med nyskriven scenkonst och tycker om att röra sig från det lekfulla till det mörka. När det gäller texten blir man omgående varse att många kockar varit inblandade (inklusive ensemblen), vilket i detta fall lyckligtvis varit till gagn för produktionen. Samma omdöme inbegriper ensemblens sammansättning, kombinationen av slitstarka skådespelare, unga förmågor och i yrket rutinerade frilansare. Inklusive paus varar föreställningen i ungefär 2,40. ”En klassisk och vacker virvelvindskomedi om kärlek och förväxlingar” lyder beskrivningen. Händer mycket på scen också i periferin. Därtill är scenografi och ljusdesign raffinerade ingredienser värda extra applåder. Min poäng är att man har bäst behållning av att beskåda scenen på visst avstånd. Jag satt perfekt.

Tredje gången gillt är i sammanhanget en passande klyscha. Syftar på att de premiärer som ägt rum i huset efter sommaren lämnats med en känsla av otillfredsställelse. För mig som naturligt nog önskar bli berörd har viktiga aspekter saknats. Här stämmer helheten. Kan därför till och med acceptera att fokus tappas tillfälligt efter paus. Intrigen spårar ur ett tag när Baron Andreas blek om nosen (Johan Gry) dividerar om huruvida han måste utmana på duell och Malvolio (Fredrik Evers) vänder ut och in på sig krumbuktandes så att han framstår som extremt löjlig och vi skrattar. Att jag blev på gott humör berodde på uppnått ideal. Roades således av en uppsättning som ända in i kaklet blottar människors tillkortakommanden och strävanden. En maxad hyllning till teatern och som inte minst tillhandahåller en extraordinär upplevelse att bli uppfylld av. För att etiketteras som komedi är inslagen av sorg, ångest och fåfäng trånad överväldigande. Ytterst få ur det brokiga persongalleriet i Illyrien har kontroll över sina liv längre stunder. Olyckliga av obesvarad kärlek eller under påverkan av alkoholens frestelser försöker de ändra sina betingelser.

Intrigen i en förväxlingskomedi om tvillingar som ovetandes om varandras öde överlever ett skeppsbrott är inte en originalidé, utan baserad på betydligt äldre berättelser. Det handlar mycket om sken och verklighet när ena tvillingen Viola i skepnad av ung man vid namn Cesario söker arbete hos hertigen Orsino. Därefter tumlas det runt i en svåröverskådlig karusell av förälskelser. Den i sin sorg svåråtkomliga grevinnan Olivia uppvaktas av åtskilliga friare, fast själv blir hon kär i hon som bytt identitet, påstår sig vara Cesario. Även om lyckan förstås inte kommer omfatta alla intrasslade i den väv Amors pilar sytt, är det en vink om upplösningen om man har med sig att pjäsen tillhör Shakespeares lyckliga komedier. Egentligen behöver man inte anstränga sig för att ha koll på vem som åtrår vem. Uppsättningens förtjänster överbryggar röran av relationer och förhoppningar.

Förekommer mycket musik av skiftande slag. Discodängan med Gloria Gaynor inramar upptågen, vilket signalerar att stilbrott kommer vara McDougalls melodi. Och när paus infaller kommenterar jag till den unga skådespelare jag råkar sitta bredvid de bitterljuva kärleksballader och up tempo låtar som tolkats. Undrar om de är aktuella hits man borde ha koll på. Akten efter paus inleds med oorganiserad allsång i skeva stämmor. Kul! I egenskap av stoltserande hovnarr initierar oftast Sven Boräng dessa nöjesaktiviteter. I uppseendeväckande hatt och cowboyboots skiner han genom att vara sanningssägande lustigkurre. Hans Feste fyrar av en minnesvärd monolog om livet kontra scenen.

En förunderlig kontrastverkan vad beträffar sound uppstår när det glättiga anslaget balanseras mot melankoli. Den klassiskt skolade, rutinerade kompositörens Máth Roberts arr och inte minst hans ostinato-slingor över enstaka toner på piano, genererar en trollbindande atmosfär. Den suggestiva kraften ser till att bibehålla och rent av förstärka ens intresse, för ett kaotiskt skeende att likna vid ett spektakel. Somliga musikinslag illustreras maffigt med rök och stroboskop. Minimalistiska rytmen i öppningsscenen påminner raffinerat om hjärtslag. Popballader till romantiska ackord sjungs på såväl svenska som engelska, vilka fungerar som angenämt avbrott från gestalternas eskapader och som mer bränsle till brasan.

Scenografi och rekvisita är en fröjd för ögonen. På vridscenen är huset där grevinnan bor placerat, runt om finns höga ställningar att klättra upp i. Bortsett från en scen gör ensemblen inga sortier, utan håller sig kvar för beskådande i bakgrunden, också när deras rollfigurer inte medverkar i handlingen. Liksom publiken tycks de nyfiket följa vad som inträffar. Osäker på om greppet finns som scenanvisning eller om det är regissörens påfund. Apropå stilbrott och anakronismer ska skådespelarnas kläder framhållas. Den som haft ansvaret för kostymdesign har varit synnerligen kreativ.

Med tanke på fonden av mörker med krig, olycka och gestalter som sörjer är det som nämnts häpnadsväckande att dramatiken tillhör kategorin ”lyckliga komedier”. Skulle kunna ses som en ventil för upphovsmannen att hantera privat sorg. Måste erkänna att jag blev brydd och höjde på ögonbrynen vid läsningen av Joel Horwoods miniessä (ingår i programmet). Han påstår nämligen beklagande att världen publiken tvingas leva i är mindre tolerant och att han oroas över konservativa värderingar. Det är väl det minsta man bör oroa sig för. Vi lever ändå i en tid när äldre på boenden blir bestulna och våldtas medan ungdomar riskerar förnedringsrånas eller lever under hedersförtryck och korruption påspädd av klaners välfärdsbrottslighet definieras som systemhotande. Tänk också på våldsdåd och terrorattentat. Listan på hot mot västerländska demokratier kan göras betydligt längre. Knappt något av våra största samhällsproblem behandlas tyvärr på våra teaterscener, eftersom skygglappar och agendasättande bestämmer innehållet.

Som tur är har bidragslämnare till manus lagt band på sig, avhåller sig från woke-marxism. Istället skämtas putslustigt om exempelvis kronprinsessan Victoria och Daniel. Och som Maria sätter Marta Andersson-Larsson svårslaget rekord i hysterisk hispighet rusandes fram och tillbaka med ett brev. Fiktionen bryts genom uppmaningar till bland andra sufflös och scentekniker. Underhållande att betrakta. Och återigen ankommer på Johan Gry att markera förakt mot sitt eget gebit. Samma ironiska yttrande fälldes i Måsen.

Vad beträffar humoristiskt stoff refereras det till Britt Ekland, danser som lambada och i den vevan blir någon tillfrågad om hen kan twerka. Tre aktörer ur det yngre gardet begår sin debut på Stadsteatern, gör väl ifrån sig som virila ynglingar med självförtroende i sina biroller. Oméya Simbizi har å andra sidan intrigens mest centrala position, utgör motor som Viola/ Cesario. Ska poängteras att mask- och perukdesign inte betonat hur lik hon är sin tvillingbror, även om kläder, pigment och längd sammanfaller. Simbizi vars yrkeskunskap prisats flera gånger har stor vana från tv-serier, film och tidigare Shakespeare-uppsättningar i Skottland samt hos frigrupper i Göteborg. Hon utstrålar närvaro, levererar repliker tydligt och verkar ha uppmuntrats till att utveckla sin dragning till det teatrala. Karin de Frumerie brukar ofta tilldelas huvudroller. Här medverkar hon ganska sällan, omtalas desto mer som en åtråvärd skönhet. Med pondus tar hon scenen i besittning ett par gånger, exponerar sin gymnastiska bakgrund.

Fredrik Evers ömklige Malvolio drömmer om att stiga i aktning, att erbjudas en betydligt förmånligare tillvaro. Liknande löjeväckande roller kretsande kring missförstånd, har lustfyllt kreerats vid åtskilliga tillfällen på sistone. Han är skicklig att med rätt tajming få publiken att skratta åt rollen, med dess fåfänga försök och förhoppningar. Johan Gry är inte heller främmande för att gestalta uppblåsta drinkare vilka gör sig till åtlöje. Det nya denna gång är att han är lierad med Krister Kern i form av ständigt berusade baron Rap, tillika Olivias farbror. Kern har också ett tungt cv från film och tv, från institutioner och frigrupper. Uppskattar duons oborstat sofistikerade samspel. Och om det är på det viset att Kern begår sin debut på Stora scen bör den betecknas som en debut med stor auktoritet. Ashkan Ghods i flärdfull utstyrsel domderar med emfas på ett högst förväntat och kompetent sätt.

Har suttit och famlat efter rätt formuleringar alldeles för långe. Kanske bästa betyget på denna lustfyllt maxade variant av Trettondagsafton med utlagda samtidsmarkörer, är att jag känner mig sugen på att se om den. Det håller den definitivt för. Manus är ömsom klyftigt, ömsom totalt skruvat. Musiken, scenografin, ljusdesign samt den rytm regin anbefallt är fyra ytterligare plusfaktorer. Till syvende och sist framstår uppsättningen som en hyllning till teatern och dess möjligheter. Ensemblen uppmuntras att spela ut och i flera fall till att sticka i väg i överspel, vilket vi betraktare unnar dem eftersom mungiporna åker upp. Det överdrivet dråpliga matchas elegant av utströdda tänkvärdheter och inte minst musiken. Stadsteaterns spektakulära Shakespeare-uppsättning är ett kul och uppfriskande äventyr värt att rekommendera.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Av Dennis Kelly Regi: Kristina … Läs mer om Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

30/10 2026 Nefertiti i … Läs mer om Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Sista meddelandet Av Nina … Läs mer om Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

Ellas Kapell Ember 3 Inspelad … Läs mer om Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in