Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

by

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

by

Fanny och Alexander
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Dramaten
Premiär 11 februari 2012

Röda mattorna var utrullade, personalen från vaktmästare till teaterchef var alldeles extra finklädda och i foajén underhöll en pianist redan en timme innan föreställningen började. Det vibrerade av förväntningar i luften – det märktes att det var en stor premiär. Och som extra glans kom den svenska kungen och drottningen och tog plats i kungalogen, precis innan ridån gick upp och spelet kunde börja.

En ung, gänglig pojke klev fram på scenen, framför ridån, tittade ut över publiken och konstaterade: ”Coolt”.

”Coolt” är nog ordet som många av de yngre i publiken också skulle använda om föreställningen. Pojken var förstår Alexander och han bjöd in oss till spelet som började med en rivstart.  Julfirandet hos familjen Ekdahl och deras teater var i full gång.  Alexander och hans lillasyster Fanny står med vidöppna ögon och betraktar alla galna släktingar och deras upptåg.

Fanny och Alexander i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten är en överdådig teaterfest där teaterns alla metoder används: mer än hundra olika kostymer har formgivits till föreställningen och sytts upp. Scenografin är uppfinningsrik och de olika rummen, stationerna för spelet, snurrar runt på scenen. Det är fart och fläkt och det är så barnen Fanny och Alexander upplever sin värld och sin familj, fram tills katastrofen inträffar.

Det är härligt att se hur allt samverkar för att lyfta fram denna berättelse om vad teater och fantasi betyder i livet och samtidigt är det en otäck skildring av hur vuxna kan kväva det levande och fantasifulla i ett barn, eller försöka kväva med grymhet. Det som gör det så otäckt är att världen inte är bättre idag. Också idag finns det barn som blir utsatta för kränkningar.

Många vill säkert diskutera och jämföra teaterföreställningen av Fanny och Alexander med filmen och tv-serien. Det tänker jag inte göra, eftersom jag tycker att Stefan Larssons uppsättning fungerar alldeles utmärkt i sig själv. Filmen hade premiär 1982 och tv-serien hade premiär julen 1984. Det finns en mängd unga människor i tjugoårsåldern som inte sett varken filmen eller tv-serien. De kan absolut se teaterföreställningen. Den står helt för sig själv även om den ibland hade några blinkningar åt filmen och tv-serien. Musiken kommer också delvis från filmen men också från Detektivbyrån, Julianna Barwick, Matthijs Vos, Enrico Caruso, Bach och Schumann.

Skådespelarna storspelade – utan tvekan. Rollistan är lång och innehåller en lång rad av våra främsta skådespelare, som Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Reine Brynolfsso, Thomas Hanzo, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Tanja Lorentzon, Hans Klinga, Pontus Gustafsso, Ellen Jelinek och Basia Frydman.

Marie Göranzon spelar Fru Helena Ekdahl, Alexanders farmor, som när hon förlorat den minst utflippade av sina tre söner konstaterar att livet slagits itu sedan dess och hon inte längre orkar reagera på att livet är så splittrat. Ja, alla som någon gång i livet varit med om när allt vänts upp och ned och katastrofen inträffat och man ändå måste leva vidare, kan känna igen sig i henne. Hon står också för en av föreställningens odödliga repliker:
Nu ska jag tvätta mig; sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.

Reine Brynolfsson spelar den hemske prästen Biskop Edvard Vergérus. Han är övertygande i sin grymhet, jag skulle inte vilja hamna i hans klor. Hans kristendom har det funnits och finns det fortfarande många förespråkare för. Som han uttrycker det: Kärlek och hänsyn har ingenting gemensamt och kärlekens språk kan vara ganska kärvt.
Jag tycker dock det finns en vidare tolkning av den här karaktären: alla de människor som får makt och sitter i olika ledande ställning och kräver disciplin har likheter med biskopen och använder sig av liknande argumentation.

De unga skådespelarna, som spelar Fanny och Alexander, måste också nämnas. Båda gör sina roller strålande. Nu vet jag inte vad de heter, för det är två pojkar som turas om att spela Alexander och likaså är det två flickor som turas om i rollen som Fanny. Dessutom finns det ersättare för dem.

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här  överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Uppdatering: Noterar av Sveriges Radios recensent av föreställningen inte lärt sig stava Marie Göranzons namn korrekt.

I rollerna

Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
Fröken Vega, biskopens mor BASIA FRYDMAN
En ung skådespelare JON KARLSSON
En ung skådespelerska JOSEPHINE ALHANKO
Elsa Bergius ELISABET HELANDER
Alexander HANNES ALIN, VICTOR LINDBLAD POTURAJ
Fanny KAJSA HALLDÈN, LEONA EKMAN LARSON

Foto: Sören Vilks

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Recension i DN, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Expressen 4 och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kort möte – i all sin enkelhet superb

by

Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012

En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.

Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.

Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.

Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.

Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.

Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.

På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.

Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?

Kort möte är i all sin enkelhet superb.

I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström

Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Here comes the sun – episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet

by

Here comes the sun
Av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck
Malmö stadsteater
Urpremiär 10 februari 2012

Here comes the sun har ingen egentlig handling, det finns ingen berättelse med början och slut. Pjäsen är en betraktelse över döden, baserad på intervjuer Klas Abrahamsson gjort med folk som lever nära döden. Genom en rad episoder belyser pjäsen konceptet döden utifrån många olika vinklar.

Trots att dödligheten är 100 procent är döden inget vi pratar om. Vem av oss har egentligen planerat vad som ska hända vid vår egen död. Jag vet av erfarenhet att ett ton praktiska uppgifter ramlar över den som ska sköta det praktiska runt ett dödsbo och begravning och jag är tacksam över att min mor hade lämnat klara instruktioner både om vad som skulle hända, men även vad som inte skulle ske vid hennes begravning.

– När jag var sju år så var jag med om en bilolycka och eh, det blev en, jag jagade en boll,och kom över på andra sidan och blev påkörd av en Golf, och for upp i luften, ner och slog i huvudet.
Först mötte jag den där enorma ljustunneln som var fantastisk, bara slungades in i den, bara kände som jag sögs in i den och eh, sen kände jag bara kärlek och att all oro bara flöt bort. Och sen kände jag en hand som tog min och så kände jag igen två ögon som var min morfars.
Och mamma satt och väntade att jag skulle komma tillbaks och kallade på mig. Jag kom tillbaks efter tre veckor, i koma, och var på håret hela tiden på att gå över.
(ur Here Comes the Sun)

Episoderna är pjäsens styrka, men även dess svaghet. Vissa av episoderna sliter verkligen tag i mig, medan andra lämnar mig oberörd.

De mest rörande är berättelserna från de som jobbar i vården och måste hitta vägar att hantera det de ser varje dag. Berättelsen om hur en död man delar ut en örfil får salongen att vrida sig i skratt.

Samma skratt fastnar dock i halsen när begravningsentreprenören beskriver begravningar betalda av socialen, där samhällets ensamma och bortglömda läggs till de sista vilan i en ceremoni med endast präst, organist och begravningsentreprenör närvarande.

Trots ojämnheten är Here comes the sun värd ett besök.

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Lennart Almroth, Jenny Antoni, Göran Dyrssen, Cecilia Lindqvist, Kenneth Milldoff, Marianne Mörck
Regi: Ronny Danielsson
Längd: 2 timmar 30 minuter (med paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Börje Ahlstedt går ut och in i Strindberg på Dramaten

by

Strindberg ut och in
Dramaten, Lilla scen
Premiär den 8 februari 2012

Börje Ahlstedt är tillbaka på Dramaten med monologen Strindberg ut och in. Dramaten skriver:

Under sin 50 år långa skådespelarkarriär har Börje Ahlstedt spelat en lång rad Strindbergpjäser, och odlat ett särskilt förhållande till författaren. Här återvänder han till en del av pjäserna, karaktärerna och historierna som han lärt känna under sitt liv som skådespelare.

– Som Strindberg kommer jag närmast tränga mig upp på Dramatens scen och ockupera den, säger Börje Ahlstedt.

– Jag har en väldigt personlig relation till de här texterna, som jag spelat under hela min karriär. Och det ska bli ett nöje att återvända till dem, nu med lite mer livs- och teatererfarenhet.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Börje Ahlstedt glider ut och in i August Strindberg och hans rollfigurer. Han ger ett skört och förvirrat intryck där han kryper omkring bland sina papper. Ibland är han sig själv och berättar om sina roller i Strindbergpjäser. Dramaten får sig ett par slängar, till exempel för att ha tryckt ned Marie Göranzon och honom (kanske inte bara fysiskt) i en föreställning där maskineriet slutat fungera. Efter en stund känns det inte längre viktigt vem Börje Ahlstedt föreställer. I stället flyter vi med in och ut ur Strindbergs texter och njuter av hans formuleringar.

Strindberg ut och in – av och med Börje Ahlstedt

Ljus Jim Rasmussen
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg: Magnus Florin
Pianomusik: Göran Martling

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,