Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Colin Nutley

Kort möte – i all sin enkelhet superb

by

Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012

En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.

Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.

Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.

Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.

Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.

Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.

På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.

Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?

Kort möte är i all sin enkelhet superb.

I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström

Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

– Det är surt, sa räven: Colin Nutley och Helena Bergström bojkottar Guldbaggegalan

by

”Änglagård 3” är nominerad till biopublikens pris på Guldbaggegalan på måndag.
Men varken regissören Colin Nutley, 66, eller hustrun Helena Bergström, 46, kommer att sitta i publiken.
Berättar Aftonbladet.

Änglagård har ju inte fått några nomineringar för övrigt till Guldbaggegalan.

– Det jag reagerar över är att Colin Nutley som ligger etta på biotoppen just nu inte känner att han över huvud taget hör hemma på en filmfest, säger Helena Bergström till Nöjesbladet.

Fast det finns en slags konstig värdering också från Helena Bergströms sida. Uppenbarligen tycker hon att Änglagård och/eller Colin Nutleys andra filmer borde fått nomineringar till Guldbaggen, alltså andra än publikens pris. Det betyder att hon också värderar jurypriserna högre än publikens pris.

Hon tar dock upp en viktig fråga, som är värd att diskuteras:
– Allt det här är en symbol för en större diskussion, vad är fint och vad är fult? Vi måste börja respektera alla i vårt land, säger hon.

Nu tycker jag ju att det inte har med att respektera andra. Frågan om vad som är fint och fult är en ständigt pågående diskussion. Filmkritiker ser hundratals, tusentals filmer varje år. De ser på filmer på ett annat sätt än den vanlige biobesökaren. Ibland. Det märks då och då, filmen som får storpublik får bottenbetyg av filmkritiker.
Filmer som hyllas är ofta filmer som går på få biografer och ganska få människor har ens möjlighet att se filmen.

Men det har börjat förändras lite. Tänk på filmsajten MovieZine som nästan alltid ger sämre betyg åt de filmer som andra filmkritiker hyllas och de ger höga betyg åt filmer som får bottenbetyg av alla andra kritiker. Ett exempel är The Green Hornet som får högt betyg bara av MovieZine.

Jag tror att det säkert går mode i filmhyllningar. Vissa filmmakare blir hype ett tag, vissa skådespelare hyllas. Det finns inte plats på de traditionella mediernas hyllningslista för ur många som helst. Det är samma sak med Guldbaggenomineringarna. Det finns många filmer, men inte plats för hur många nominerade som helst.

Vi kan nog alla känna oss orättvist behandlade ibland. Vi är många som på olika sätt skriver eller skapar saker. Ibland kan jag få en bok i min hand som jag läser och lägger undan rätt snabbt för att jag upplever den som rätt dåligt skriven. Då tycker jag att den bok jag själv skrivet och som inte bokförlaget ville ge ut, var mycket bättre.

Livet är sådant. Det är fullt av människor som vill något och alla vll inte alltid samma sak som man själv. Jag tycker Helena Bergström borde vara glad över att de har tillgång till att få göra filmer och att de får många biobesökare. Det är väl ett bra betyg?

– Det är surt, räven, är ett gammalt uttryck. Och visst har Helena Bergströms utspel vibbar från det uttrycket. Det är dock inget att skämmas över. Den som ger mycket och satsar hårt, kan också reagera starkt. Det är högst mänskligt.

Relaterat:
Aftonbladet, Aftonbladet 2, Expressen, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

by


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,