Kort möte
Regi: Colin Nutley
Manus: Noël Coward
Stockholms stadsteater
Premiär 10 februari 2012
En medelålders kvinna, Laura Jesson, gift och med två barn, hamnar på ett järnvägscafé i engelska Milford 1939, mitt under världskrig och bombplan som flyger över husen så tekopparna skakar. Laura har fått en sotflaga i ögat och det gör ont och är irriterande. En medelålders läkare, Dr Alec Harvey, sitter på cafét och tar en eftermiddagste. Som läkare är han duktig på att ta ut sotflagor ur ögon och han hjälper snabbt och effektivt Laura.
Båda befinner sig mitt i livet, har barn och är gifta och har vänner och är relativt nöjda med sina liv. Eller? De är inte helt missnöjda i alla fall. Men något drabbar dem och när de av en slump stöter på varandra snart igen börjar de samtala. En häftig förälskelse har drabbat dem. Men det är inte så enkelt att ha ett förhållande vid sidan om, både det egna samvetet stör och det finns alltid någon i bekantskapskretsen som dyker upp oväntat.
Helena Bergström i rollen som Laura Jesson och Jakob Eklund i rollen som Dr Alec Harvey är bra val. De fungerar bra tillsammans och samspelet dem emellan växer under föreställningen.
Colin Nutley har regisserat Noël Cowards mest berömda pjäs och satt sin prägel på den. Filmregissören bakom Änglagård med flera filmer använder på ett snyggt sätt filmmediet genom att använda bakre delen av scenväggen som filmduk, där en del av föreställningen är förinspelad och vi får se Helena Bergström och Jacob Eklund i täta närbilder och en del av dialogen sker på filmduken. Effektivt och snyggt, fotograferat stilenligt som om det vore en film från 1939. Colin Nutleys uppsättning är en blandning av David Leans film, Cowards originalpjäs och Emma Rices bearbetning. Scener ur den klassiska filmen har spelats in på nytt med Helena Bergström och Jakob Eklund i rollerna. Dessa är gjorda av den svenske fotografen Jens Fischer.
Scenografin är härligt brunmurrig och där finns till vänster interiörer från järnvägscaféet, i mitten några bord och stolar där resturangbesöken spelas upp och till höger två insuttna fåtöljer från Lauras hem som känns väldigt trettiotal. Där sitter ofta hennes man och läser något eller om han löser korsord.
Tidskänslan förstärks dessutom av pianot till vänster på scenen där jazziga sånger spelas och sjöngs. I föreställningen ingår även sju av Cowards odödliga sånger, bland annat ”A room with a view”, alla översatta till svenska av Rikard Wolff. De framförs av Lindy Larsson, Jessica Heribertsson Katrin Sundberg Fredrik Meyer och Ole Forsberg. Föreställningen innehåller även nyskriven musik av Per Andreasson. På järnvägscaféet skildras också några små bihistorier kring kärlek, som speglar tidsandan.
På ett plan är Kort möte en lättsam föreställning – den är lätt att se och blir aldrig tråkig. Den har dessuotm mjuka komiska inslag. Men ändå fångar den ändå lite av livet, i kortformat. Vi lever vanliga liv, men mitt i allt det vanliga och ganska grå utspelar sig våra livs draman och vi ställs inför de situationer där vi tvingas välja väg.
Före föreställningen samtalade jag med en vän vars dotter går i gymnasiet och där hade haft som uppgift att läsa Hamlet. Gymnasieungdomen och hennes kompisar hade tyckt den var tung och svår och den hade inget att säga dem. (Nu menar jag inte att Hamlet inte har något att säga. Det var deras ord) De hade sagt att om det var teater, då var teater inget för dem. Nu uppmanar jag gymnasielärare som vill öppna ungdomars ögon för och intresse för teater: gå på Kort möte. Föreställningen skildrar vardagsliv under kriget och ett möte mellan två människor som det finns mycket att diskutera vidare kring. Valde Laura och doktorn rätt? Vad är viktigast i livet? Vad är kärlek?
Kort möte är i all sin enkelhet superb.
I rollerna:
Laura Helena Bergström
Alec Jakob Eklund
Fred Lindy Larsson
Dolly Jessica Heribertsson
Myrtle Katrin Sundberg
Stephen Robert Panzenböck
Albert Godby Ole Forsberg
Beryl Katharina Cohen
Stanley Fredrik Meyer
Johnnie Bashkim Neziraj
Bill Mats Qviström
Av Noël Coward
I bearbetning för scenen Emma Rice
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Colin Nutley
Scenografi och kostym Charles Koroly
Film Jens Fischer
Komposition, Musikarrangemang Per Andreasson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Fotot överst:Carl Bengtsson
Övriga foton: Carl Thorborg
Relaterat: Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Noël Coward, Colin Nutley, Helena Bergström, Jakob Eklund, Stockholms stadsteater, teater, recension teaterrecension
Intressant, jag tycker det var den värsta skiten jag nånsin sett och jag har gått på teater ofta, i många år. Jag hoppas innerligt att ungdomars första möte med teater inte blir den här, fullständigt opassionerade uppsättningen. Plötsligt skulle jag vilja vända mig till Colin Nutley och för antagligen första och sista gången i mitt liv, välja att citera Lasse Holm: ”Är det det här du kallar kärlek? Är det det här du kallar känslor? Då vill jag inte längre va med”.
Intressant. När jag läste Rosemaris recension önskade jag hela tiden att jag varit i Stockholm så att jag hade fått se det här. En moderniserad uppsättning av ett äldre stoff, så uppfattade jag det. (Är naturligtvis väl bekant med filmen med Trevor Howard.)Sen blev jag rätt så chockad av Sarahs kommentar. Men jag skulle gärna vilja veta mera i detalj vad det är hon tycker så illa om. ”Är det det här du kallar kärlek? Är det det här du kallar känslor?” – ja om inte Nutley helt slarvat bort de splittrade och tvehågsna känslorna och den obehagliga kärleken från Cowards original så borde det väl i högsta grad vara det. (Vem är f.ö. ”Lasse Holm? En ishockeyspelare trodde jag men kanske är fel.)
Det där med Hamlet är knepigt. Det är onekligen en mycket svår pjäs, särskilt för den oinvigde. Jag minns att vi fick börja med ”Julius Cesar” i stället. Först läsa och diskutera, sedan gå på bio (det fanns ingen teater i vår stad på den tiden), sedan diskutera igen. Vad jag minns tyckte all att det var intressant och spännande. Men jag kan hålla med Sarah att det kanske inte är med Shakespeare man skall börja: det vore hemskt om gymnasisterna fick en avog inställning till honom redan från början.
Det vore intressant att få höra från Sarah.
Sarah: Först tyckte jag Kort möte var ytlig men efter en stund när jag kommit in i den tyckte jag den var både väldigt elegant genomförd. Med små gester säger föreställningen så mycket om våra små liv.