Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford
”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.
– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.
Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.
Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.
Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.
De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.
Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.
Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.
Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.
Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.
Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.
Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.
Foto: Mats Bäcker
Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström
Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best
Läs även andra bloggares åsikter om Dirty Dancing, Chinateatern, teater, recension, dans