Teaterkritik

Manus & regi: Iggy Malmborg

Scenografi & kostymdesigner: Maja Kall

Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski

Ljuddesign och produktion danslåt: Simenon Pappinen Hillert

Maskdesigner: Josefin Ekerås

Kompositör: Kristina Issa

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Jannah Shermis, Emelie Strömberg, Ulf Rönnerstrand och Latifa Esmailian Malm (inspelad röst)

Urpremiär 28/2 på Backa teater på Hisingen

Spelas till och med 16/5

Från 6 år

Det är frustrerande för en skribent att i perioder drabbas av skrivkramp. Recensionen borde definitivt ha varit klar för länge sedan, inte minst av det skälet att uppsättningen erbjuder fräscha vinklar på ett fenomen vår tillvaro styrs av. Och skrivprocessens oerhörda tröghet blir än mer obegriplig med tanke på att jag sammanfattningsvis gillade uppsättningen, lämnade ön på andra sidan älven med ett leende på läpparna. Att somliga episoder ter sig relativt larviga, rent av barnsliga hyser jag som någorlunda förståndig pensionärviss förståelse för. Telningarna ska roas samtidigt som de förhoppningsvis får nya insikter, saker att fundera över och diskutera. Under 86 noga reglerade minuter inklusive paus i 14 av dem exponeras publiken för en förunderlig mix. Nonsensartade övningar varvas med tankeväckande aspekter. Dessutom interfolieras vissa inslag av körsång, vackra ordlösa hymner skrivna av Kristina Issa. Många scener illustreras av en skådespelare medan somliga moment kräver att en grupp genomför uppgiften.

Mot slutet saknar linjärt narrativ, varför scenkonstverket kan likställas med en undersökning där en radda beteenden och handlingar av varierande fastställd längd, avslöjar om tiden går snabbt eller tvärtom masar sig fram. Vad vi upplever kan som bekant väsentligt skilja sig åt, även om tiden alltid tickar på i samma precist mätbara hastighet. Hör till saken förstås att perspektivet hos Backa anpassats för barn precis skolmogna, barn i upptäckaråldern med spring i benen vilka kontinuerligt behöver suga åt sig kunskaper och normer, för att framgent bli socialt fungerande varelser. Den vetenskapliga termen är socialisation, något jag kan erinra mig från cirklar i (barn)psykologi.

Premiären går av stapeln en udda tid, 11:00 på en fredag. Ett par mycket engagerade klasser från årskurs 1 sitter längst ner på läktaren. En av deras lärare berättade för mig att de redan hade teatervana. För oss som inte är primär målgrupp blir det en påtaglig bonus att se dem röra sig rytmiskt till taktfast danslåt, påpeka för Ylva Gallon att stryka gul målarfärg på närmaste omgivningen inte kan kallas för att pyssla och uppmana paret som fått i uppdrag att pussas att avstå. Den ovala scenen är renons på dekor, ger intryck av att vi befinner oss inne i en gigantisk cistern.

Det är första gången Iggy Malmborg skriver för en riktigt ung publik, vilket medges vara pirrigt. Men han anser att tematiken berör oavsett ålder och att den inbjuder till sedvanlig komplexitet. Malmborg har turnerat med egna produktioner i Europa under femton år. Denne psykoanalytiskt inriktade minimalist skiljer ur sig med en estetik som gärna renodlar. Har flera strängar på sin lyra då han också är skådespelare och medverkat i några uppmärksammade filmer.

Ska sägas att jag lärde känna honom som teaterman först i och med Försök X 3 på vår Stadsteater i höstas. Bortsett från monologen skapad i samarbete med Jesper Söderblom fann jag resterande Försök alltför konstruerade för att falla mig på läppen. Tänk en tiodubbling av danska Dogma-regissörernas avsiktliga inskränkningar minus danskarnas brännande budskap. Så för mig hörde dessa övningar hemma på Scenskolan eller motsvarande. I jämförelse funkar manus i forskningsarbetet om tiden (troligen växt fram i samarbete med ensemblen som devising) betydligt bättre. Man har tittat på hur olika kulturer mäter eller relaterar till tiden, detta helt centrala begrepp. Ensemblen har tillsammans med regissören experimenterat och undersökt fenomenet under repetitionstiden.

Förutsättningarna förklaras i en introduktion. Vi får veta vart vi ska rikta blicken om vi vill följa med i fastställda schemat. I högtalare meddelar en inspelad röst vad varje scen går ut på och antal personer som ska utföra ålagd uppgift. Alla skådespelarna som sitter och väntar på instruktioner räcker upp händerna, ivriga på att utföra diverse uppdrag. Kivas egentligen inte alls, utser utan mankemang villiga också till de jobbigaste övningarna. Malmborg har inte lagt något fokus på schismer förrän på slutet när grundvalar utmanas. Då uppstår oenighet, upproriska tendenser. Vad händer om bestämd ordning trotsas och vem bestämmer egentligen? Rönnerstrands replik om att de i egenskap av skådespelare måste förhålla sig till skriven text ger upphov till en konflikt som behöver få sin lösning.

Bakom skådespelarna finns en stor klocka med minutvisare. Och en röd markering ovanför dem i storlek av en tennisboll markerar var föreställningen befinner sig. När markeringen rört sig i sin omloppsbana tillbaka till utgångspunkten är föreställningen slut.

Tre av skådespelarna har jag sett i ett otal färgstarka roller under 2000-talet. Syftar på Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon och Emelie Strömberg vilka gestaltat flera minnesvärda huvudroller. Adel Darwish kom 2016 från Syrien där han studerade film och teater. Han som debuterade på Backa som dramatiker tre år senare är därtill utbildad på Högskolan för scen och musik. Den femte personen Hannah Shermis, har på sitt cv turnéer i Europa med My Dear Companion (vars konsert i fjol på Storan recenserades här) och duon Eldstorm. Och hon leder Göteborgs Countrykör. I Mot Slutet består hennes huvudsakliga insats i att anföra när ensemblen brister ut i finstämda, ordlösa hymner. Körsången avgränsar sjok, utgör en stämningsfull ram, en andhämtningspaus som ger utrymme för reflektion. Helhjärtat, ibland initialt prövande, tar man sig an samtliga uppdrag. Stundtals får jag anledning att fundera på huruvida det i regin lagts in anvisningar som uppmuntrar improviserade moment. Tilltalet sitter efter att ha testats på referenspublik. Emelie Strömberg visar skickligt upp en min av förlägenhet inför ett danssolo.

Vad skådespelare sysselsätts med rent konkret? Deras och publikens tidsuppfattning undersöks som nämnts i korta tablåer (varierar från 1 minuter till 3-4 minuter). Dessa episoder ägnas åt att dansa till techno, snurra runt så fort kroppen kan, skratta, vissla, gäspa, pussas och mycket mer. Somliga aktiviteter, vissa händelser sticker ut. Det finns sju(!) föreställningstekniker, en konsult i kast och slagsmål har anlitats och två experter på flyginstruktion och att rigga med sele.

Innan min genomgång avslutas vill jag lyfta fram tre inslag som etsat sig fast. Tänker på ”normbrytande” illustration av lustfyllt slagsmål emellan en man och kvinna vars masochistiska inslag förbluffar. En höjdpunkt är Ulf Rönnerstrands monolog, en anekdot som torde ha gått rätt in hos den orutinerade delen av publiken. Han vittnar om frustrationen över att inte få lov att bestämma själv, evinnerlig väntan på att bli vuxen. Alldeles före paus sker något spektakulärt när Adel Darwish försvinner genom väggen.

Efter att ha vistats 14 minuter i för oss iordningställd loge/ pausrum återvänder vi till våra platser på läktaren. Vi konstaterar att skådespelaren saknas. Han dyker spektakulärt nog upp hängande i luften (se bild ovan). Filosoferar där över detta med tempus och det logiskt omöjliga i att fixera ett nu. ”Kan väl inte finnas flera nu på en gång”. Han knyter välfunnet an dåtid med framtid. Tidens obevekliga gång avhandlas på ett originellt och belysande sätt. Underliggande temat är synnerligen intressant oavsett ålder. Kretsar kring frågan i vilken utsträckning vi kan styra vår tillvaro. Hur ofta har vi kontroll och hur ofta är vi utlämnade till omständigheter bortom oss själva?