Teaterkritik

Teaterkritik: Konstellationer – Intelligent och känslostarkt om livets korsvägar

2 december, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Konstellationer
Av Nick Payne
Regi, bearbetning, ljusdesign och scenografi Linus Fellbom
Medverkande Helena av Sandeberg och Linus Troedsson
Kostym Julia Przedmojska
Pianist inspelad musik David Huang
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 1 december 2024

Alla har vi nog funderat över vad som skulle hänt om vi gjort ett annat val vid en korsväg i livet. Kärleksparet i Konstellationer på Kulturhuset Stadsteatern får möjlighet att gång på gång testa alternativa vägval. Marianne befinner sig symboliskt sett uppe i världsrymden. Hon forskar om kvantfysik och ledstjärna i pjäsen är den vetenskapliga teorin om parallella universum. Roland som hon raggar upp på en grillfest – där hon kanske slunkit in som objuden gäst – är en jordnära biodlare. Dessa två kontraster dras likt magneter till varandra och skiljs ibland åt i en svindlade dans. Ända till sista scenen är det Marianne som både nyckfullt och beslutsamt leder.

Relationsdramat har en tydlig båge – utvecklas från yster flört till innerlig kärlek över hisnande bråddjup. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns enerverande hack i handlingen på grund av alla omtag och förskjutningar. Varje oväntad sväng som karaktärerna utför illustreras av kometlika ljusblixtar som korsar fondens mörker. När kometerna faller mot jorden blir de stilfullt del av det intrikata flätverk av möjligheter som kantar spelplatsen. Pjäsen ställer också frågan om vad tid egentligen är. Kanske går det bara att se tiden som ett förr och ett nu att förankra sig i, säger Marianne låtsat lättsamt vid ett tillfälle när sorgen griper som vassa klor om hennes inre.

Marianne och Roland befinner sig illusoriskt på en rund cirkel föreställande jordskivan. En planet bland andra planeter i den oändliga rymden. Kärlekshistorien som rullas ut är långtifrån unik men berättartekniken gör den klart speciell. Det är imponerande hur skickligt Helena af Sandeberg och Linus Troedsson behärskar dess krav på snabba byten av känslolägen. Deras samspel fungerar dessutom utmärkt. Som publik tror man obetingat på deras kärlek och vill dem väl.
Helena af Sandeberg har den svårare rollen. Hon tolkar Mariannes lust, glädje och växande desperation på ett mycket berörande vis. När Marianne börjar halka på orden anar vi den kommande katastrofen och följer med bestörtning hur hon krasst resonerar sig fram till en vetenskaplig lösning. Det är i sanning ett kvinnoporträtt värt att minnas.

Linus Troedsson fyller Roland både med en massa värme och tvivel. Han får karaktären, som känns lite lös i konturerna, att framstå som den snygge grannen du blir nyfiken på. En vanlig man i bekväm manchesterkostym som gillar fotboll och att ta en öl med grabbarna och när han möter kvinnan i sitt liv självklart vill gifta sig.
Det är roligt och rörande när paret försöker förstå varandras jobb. Marianne spelar ned komplexiteten med sin forskning ” Jag sitter mest vid datorn och matar in data”. Roland berättar skämtsamt om när polisen bröt sig in i hans lägenhet. De hade fått ett tips om att han langade droger, men det fanns förstås bara bivax i soppåsarna.

Öppningsscenen är ett stort mörker där Tjajkovskijs vackra komposition Berceuse om ett multiuniversum anger berättartonen. Början kan också sägas knyta an till sista scenen där Marianne som alternativ väljer ljuset – att ta vara på varje ögonblick av liv som finns kvar. Då är det för omväxlings skull hennes älskade make Roland som styr.

Konstellationer kan beskrivas som ett intensivt kammarspel och det är underfundigt regisserat av Linus Fellbom. Det är en udda, både rolig och allvarligt menande text om behovet att betrakta livet ur olika aspekter och betonar att vi har en fri vilja. Att beskåda Helena af Sandbergs och Linus Troedssons pardans är dessutom en ren fröjd.

Käftsmäll mot kapitalismen i modern klassiker på buskisnivå á la Stefan & Christer – Vi betalar inte! Vi betalar inte! på Göteborgs Stadsteater

18 november, 2024 by Mats Hallberg

Av Dari Fo (översättning Anna Barsotti, Carlo Barsotti)

Regi och bearbetning: Alexander Öberg

Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Lukas Feist och Vera Veljovic

Premiär: 16/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 21/12

Har funderat på varför jag inte lämnade premiären uppfylld, utan snarare likgiltig efter vad som utspelades i en sanslös stänga-dörrar-fars driven av social indignation. Kapitalismen i form av vinstdrivande affärsidkare, elbolag och hyresvärdar utmålas hos gycklaren Dario Fo till fiender, vilket förstås får konsekvenser i denna klassiker från 70-talet. Trots pk-temat kan det så enkelt att buskis, också den med ett politiskt under-ifrån perspektiv, inte är min kopp te. Har aldrig sett buskiskungarna Stefan & Krister vare sig live eller på tv, ej heller besökt Fredriksdalsteatern.

Men mot bakgrund av att en Nobelpristagare skrivit manus utifrån en verklig händelse och att en respekterad regissör bekänner sig till revolutionsromantikernas skara, finns ju en undertext till det nonsens vi beskådar under ett par timmar längst ner i Stadsteaterns snyggt renoverade utrymmen. En marxistiskt präglad aktivism som skiljer farsen från lustspel av Stefan & Krister, vars syfte enbart består i att locka fram massvis med skratt. Visst fnissar jag åt tokerierna i Alexander Öbergs uppsättning, fast hur kul blir det egentligen? Hade naivt ställt in mig att jag dessutom skulle känna något.

Underligt nog tror man sig om att ha sett pjäsen tidigare., fast jag inte såg den i begynnelsen på Angeredsteatern. Déjá vu-känslan kan bero på att jag känner igen estetiken från Tuta och kör, som spelades på stora scen på 80-talet. Uppsättningen inramas charmigt. Italienska schlagers framförs av Fredrik Evers, Lukas Feist med flera som prolog och pausunderhållning i den lilla foajén där också extra rekvisita ställts ut. I den utmärkta restaurangen en halv trappa kan teaterbesöket kombineras med passande italiensk meny. Vi blir varse att glättiga pastellfärger utgjort en vital ingrediens för kostymör Richard Andersson. En annan remarkabel omständighet är att i linje med pjäsens motivbild råder fri prissättning. Inte undra på att varje plats sålts och att finalen på spelperioden flyttats till stora scen.

Scenografin föreställer en lägenhet med enkel standard ett antal våningar upp där Giovanni (Fredrik Evers), förman på fabrik, bor med sin Antonia (Carina M Johansson). I andra akten ageras också framför ridån när rollfigurer rör sig utomhus och träffar på konfronterande polis (Vera Veljovic). I första scenen möter vi just Antonia och hennes väninna spelad av Lukas Feist vars byten från raiden i snabbköpet de haft instoppade i sina kappor. Polisen förklarar att varenda kvinna oavsett ålder skyllt sina kraftigt utputande magar på ett tillstånd av långt framskriden graviditet.

Och eftersom farsen skämtar hejdlöst med dem det handlar om, är varorna de roffat åt sig eller betalat symboliskt för mer eller mindre obrukbara. Men med extrem god vilja lagas efter läge. Att dramatikern som tilldelades Nobelpris i litteratur för att han ”gisslar makten och upprättar utsattas värdighet” inte skonar rollfigurerna utan låter oss skratta åt deras uppsyn och förehavanden ska ses som en plusfaktor. Reformisten Giovanni som i smyg studerar Marx skrifter, utvecklas i maskopi med Luigi (Victoria Olmarker) från att protestera till att kasta all privatmoral över bord. En fullkomligt kaotisk spiral av händelser och lögner tar vid, inte olik den rånar-parodi av Lars Demian härom året där Evers briljerade i huvudrollen.

Regissör Alexander Öberg var konstnärlig ledare på Backa åren före jag kom dit i egenskap av recensent. Minns dock att jag såg ambitiösa historieskrivningen Hela vägen hem på Backa och att publikarbetare besökte vår SEKO-klubb. Träffade på Öberg under åren jag var fackligt kulturombud hos Skådebanan (TILT). Tog initiativ till att ett par skådespelare ur Lilla livet 2007 besökte möte i Seko och åtta år senare recenserades hans lyckade uppsättning av Karlson på taket (bägge uppsättningarna gjorda på Stadsteatern) med Krister Henriksson. Finns kanske fler regiuppdrag jag sett med en rutinerad kraft som anlitats av flera av landets största teatrar.

Antar att idén att skruva till den gränsöverskridande galna dramatiken än mer kom från honom. Olmarker gestaltar med roande överdrifter Giovannis kompis, Lukas Feist den lätt löjeväckande Margherita samt Vera Veljovic ( i ett samarbete med Smålands Musik och Teater) ett antal pompösa manliga biroller. Tveksamt om greppet egentligen behövs, förvisso förstärks draget av gallimatias-komik.

Har inte kunnat undgå att notera att kolleger lyft budskapet och hyllat uppsättningen. I Italien existerar inte samma tillit till staten samtidigt som befolkningen vant sig vid hur maffia-organisationer styr viktiga verksamheter. En utveckling på väg att etableras också i vårt förvandlade land. Vi betalar inte! Vi betalar inte! kritiserar de monstruösa klassklyftor kapitalism ger upphov till Problemet är att fungerande storskaliga alternativ saknas.

Vilka uppror är legitima? Brödupproret 1917 var enda utvägen för mödrar för att hindra svält i sina familjer vilket resulterade i att militär och myndigheter utan pardon straffade dem för sin desperata handling, något bland andra Kent Andersson lysande skildrat. Men i svensk media har det knappt rapporterats alls från de plundringar som skedde i USA under BLM-upplopp och under festivaler i England, trots att svarta näringsidkares verksamheter slogs i spillror. Uppsättningen saknar både introduktion på hemsidan och essä i programhäfte. Istället uttalar sig regissören om varför han ville sätta upp den subversiva farsen. Med tanke på de organiserade stölder som affärsidkare runt om Göteborg drabbats av, i en omfattning som gjort att de fått dödshot och misshandlats, tvingats till drastiskt ökad säkerhet och i somliga fall stängt butiker; framstår hans förhoppning om att uppsättningen ska tända en gnista till handlingar likt manus som minst sagt magstark.

Ensemblen slevar vällustigt i sig dråpliga dramatiken. Deras tajming är osviklig. Och man fattar inte att de kan hålla alla hysteriska turer i huvudet eller att kontrollen inte tappas. En gång är det snubblande nära i en scen där Evers utmanas av Olmarker. Hon är allra roligast tätt följd av energiknippet Veljovic. Och kroppsspråk och tonfall hos rutinerade Carina M Johansson bevisar återigen att hon har obestridliga kvaliteter som komedienne. Skådespelarna behärskar vad de sysslar med. Och Öberg gillar att bre på så mycket det någonsin går, vilket medför att det bitvis blir larvigt. Humor som betonar traditionen av buskis gör det komplicerat att mer i detalj bedöma ensemblens insatser. De går i land med sin krävande uppgift, även om porträtten är för mycket schabloner för att engagera.

Betoning av dråpligt beteende präglar sevärd uppsättning – Onkel Vanja på Folkteatern

16 november, 2024 by Mats Hallberg

Av Anton Tjechov ( bearbetning Connor McPherson)

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Anna Takanen

Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl

Kostymdesign: Charlotta Nylund

Maskdesign: Suz Åberg

Kompositör och bearbetning: Jonas Redig

I rollerna: Jakob Eklund, Ann Lundgren, Anna Lundström, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Thomas Nystedt, Jonas Sjöqvist och Ruth Vega Fernandez

Premiär 9/11 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Klassikern från 1897 lanseras av Folkteatern med formuleringen ”En tragikomisk helafton om längtan efter att få leva”. Ska omgående påpekas att jag såg Tjechovs pjäs föreställningen efter premiär tätt inklämd på tredje raden nedanför gradängen. Har tillgodogjort mig den berömda kvartett av dramer där Onkel Vanja ingår på Stockholms och Göteborgs största scener. Minns uppsättning på Dramaten 2008 med celeber rollista. Huruvida den filosofiskt inriktade ryske melankolikern spelats tidigare på Folkteatern ska jag låta vara osagt. Är därtill osäker på om det är regissören eller irländaren ansvarig för bearbetningen som i första hand ska krediteras för att ha accentuerat dråpligheten hos särskilt manliga rollfigurerna, vilkas trygga hamn är familjens gamla barnskötare (Ann Lundgren). Att döma av informationen på hemsidan tycks irländske dramatikern ha initierat präglingen.

I likhet med annan betydande rysk litteratur med klassikerstatus lider personerna på godset där intrigen utspelas, av antingen ekonomiska problem eller obesvarad kärlek. Bollen sätts ju i rullning när professorn (Jakob Eklund) med sin unga hustru (Ruth Vega Fernandez) besöker godset efter sin pensionering, smider som återvändare egoistiskt planer. Och dessutom tar denne manipulative hypokondriker upprepade gånger läkarens (Jonas Sjöqvist) tjänster i anspråk. De som hör hemma på egendomen inklusive den alkoholiserade läkaren – något av en renässansmänniska – och den sysslolösa, uttråkade unga hustrun vars skönhet förhäxar såväl Onkel Vanja (Benjamin Moliner) som den stilige läkaren, är samtliga insvepta i nät av trassliga relationer.

Detta kliv åt sidan från vår polariserade samtid rekommenderas varmt. Originellt manus med kända förvecklingar, lyckad regi, inbjudande scenografi och samspelt duktig ensemble samverkar till god teaterkonst. Även om vi inte kan identifiera oss med rollfigurernas tillvaro kan vi relatera till bräckligheten och belägenheten, plågan och desperationen hos flera av varelserna. Man inser att Anna Takanen lustfyllt sett fram emot att få lotsa sin anmärkningsvärt disparata ensemble när hon nu återvänder till staden där hon var konstnärlig ledare under cirka tio år. Och tillvägagångssättet praktiseras i ett drama om att längta efter något annat. Texten är ytterst varsamt moderniserad, uppfattar ett par blinkningar till väckelserörelsen i klimatfrågan. Inträffar i skogsägande läkarens utläggningar om naturligt skogsbruk och tankar om hållbarhet.

Ansvariga för scenografi och kostym ska ha en eloge för hur omsorgsfullt de manifesterat sin yrkeskunskap. I första akten beskådas verandan medan publiken efter paus tittar på det stora vardagsrummet. Diskret komponerad stämningsmättad musik står Jonas Redig för, vilket delvis kan kopplas till den diffuse figuren Ilja (Thomas Nystedt) och hans fumliga knäppande på ett litet stränginstrument.

Även om det mesta i berättelsen med sina många sidoförgreningar förklaras och binds ihop, får pjäsen mig att fundera på eventuellt budskap hos Tjechov. Finns det en sensmoral dold? I det originella formaterade programmet likt en dagstidning erbjuds bredvidläsning som expanderar ens tankebanor utan att komma med lösningar. Han som skrev massvis med noveller och dessutom var läkare, blev en expert på missbelåtna gestalter vilka inte behöver oroa sig för sitt uppehälle.

Det är underhållande och tänkvärt, engagerande och mycket välspelat. Man tar med sig flera av dramats skildrade öden. Den kavata Sonya (Anna Lundström) tyngd av sin gagnlösa förälskelse, malplacerade vackra Jelenas vars vantrivsel gör henne explosiv, oansenlige Ilja (Thomas Nystedt) som inte orkar uppbåda tillräcklig gnista samt givetvis 47-årige hemmasonen vars energiska frustration medför att blir som en tickande bomb.

Onkel Vanja häver ur sig att inget nytt hänt. Allt är som vanligt fast värre lyder nyckelreplikens fortsättning från en labil cyniker med diagnos. Den bittre onkeln som måste försvara sig mot sig själv anklagas för att ställa till med bråk, drar sig inte för att argumentera med sin mamma (Lena B Nilsson). Pjäsen innehåller som bekant teaterhistoriens kanske mest ikoniska rekvisita. McPherson eller möjligen regissör Takanen låter inte ett gevär hänga på en vägg synlig för publiken.

Har stor behållning av hur nykomponerade ensemblen agerar. Jonas Sjöqvist som med undantag för några utflykter varit Folkteatern trogen i drygt tjugo år porträtterar med elegant pondus Tjechovs utifrån blick på de som bebor godset. Ett förhållande inte olikt den främmande fågeln, fala Jelena. Det var länge sedan jag tog del av polyglotten Ruth Vega Fernandez, inte bara i påkostade tv-serier och filmer utan på scen. Minns Storstadsljus och Förnuft och känsla på Göteborgs Stadsteater för ungefär femton år, inför premiären av Jane Austen-dramatiseringen fick jag för övrigt tillfälle till en miniintervju. Att Takanen låter den utbildade dansaren exponera sin talang ger uppsättningen ett mervärde. Föreställer mig att produktive filmskådespelaren Jakob Eklund (sett i flera huvudroller både i Stockholm och Göteborg) debuterar som hennes motspelare. Här ska han rosslande domdera fast rollfiguren är krum och ganska patetisk, vilket gestaltas med förväntad auktoritet.

Lena B Nilsson, Thomas Nystedt samt Ann Lundgren (ingick i Folkteaterns fasta ensemble under 30 år!) gör trovärdiga biroller genom tonfall i repliker och åtföljande kroppsspråk. Arvtagerskan Sonya får som bekant sy ihop säcken friskt porträtterad av en relativ färsking, nämligen Anna Lundström. Benjamin Moliner får ofta komplexa karaktärer på sin lott, vilka sällan väcker publikens sympati även om själva bevekelsegrunderna för drastiska handlingar kan verka motiverade. Har bevittnat Moliner i ett tiotal scenkonstverk, varav hans insats i Onkel Vanja ska rankas som en av de främsta.

Fysiskt inriktad sällsam monolog fordrar ställningstaganden – Anonym Messias hos Panjál Scenstudio

4 november, 2024 by Mats Hallberg

Koncept & idé: David Sperling Bolander

Regi och koreografi: Aloun Marchal

Produktion och kostym: Anna Sefve

På scen: David Sperling Bolander

Premiär 26/10 2024 i Panjál Scenstudio vid Sockerbruket (Klippan) i Göteborg

Spelas till och med 10/11

David Sperling Bolander är i lika hög utsträckning musiker som skådespelare och teatermakare. När jag frågar honom efter föreställningen 1/11 om hur han titulerar sig, menar han att utbildningen inom musikaliska fältet är mer omfattande. Och redan på 90-talet ingick han i Urban Turban som jag har cd med och sett på Musikens Hus. Då ska man veta att denne kulturarbetare jag sett ett antal gånger hos exempelvis Teater Trixter, förutom att ha genomfört konstnärligt kandidatprogram i musik med individuell inriktning är utbildad i fysisk teater vid Larssons Teaterakademi. Färdigheterna har kombinerats genom att ha varit med om att driva en musik- och teaterateljé på Konstepidemin. Sedan 2017 har liknande verksamhet fått utökad form i hans regi i Klippan. Estetiskt byggs vidare på en grotowskiinspirerad tradition som fick fäste i Göteborg genom ovan nämnda akademi. Den lanseras med devisen: Scenkonst med konstnärligt mod.

Producenten beskriver monologen som ”en ömsint och väldigt personlig berättelse” om effekterna av en psykos, efter en operation på grund av hjärntumör i pannloben. En definition lätt att instämma i även om den undviker att avslöja det inkluderande tilltalet, vars upplägg mer eller mindre kräver att publiken reflekterar över sig själva i frågeställningar man ytterst sällan konfronteras med. Monologens disposition med en kommunicerande slutfas innebär att stipulerar längd (50 min) kan variera något. Anonym Messias har underrubriken frälsare eller psykotisk?

obs foton hämtade från fb-sida för Panjál Scenstudio

Psykosen inträffade för fjorton år sedan får vi veta och varade under tre veckor. Monologen är en gestaltning av ett tillstånd utan sömn, där den drabbade befinner sig i två olika verkligheter och konsekvenserna därav. Som synes sitter både aktör och publik i en cirkel, vilket indikerar att vi inte bara kommer dela en upplevelse utan kanske därtill deltaga i tankeväckande övningar. Blir därför inte förvånad när så sker, fast man ett tag får sväva i ovisshet om hur interaktion kommer ske. Smart att kittla med denna hint. Vad förväntas av oss betraktare?

Har inga anteckningar och det har gått några dagar sedan jag såg monologen som jag i ett skede trodde att jag inte skulle hinna fram till på grund av missad buss, flera byten och dålig planering från min sida. Hur som helst välkomnas vi av vår värd. Han inleder med ett imponerande balansnummer i ringens mittpunkt. Tippar på att det rör sig om tai-chi. Vi upplyses om att två uppdrag från Gud föll på hans lott under psykosen, två fullkomligt omöjliga uppdrag passande för någon med grandios personlighetsstörning, att beteckna som total motsats till överkomliga uppgifter. David avslöjar endast i glimtar det kaos han måtte han genomlevt. Vid åsynen av sköterska som skulle ge honom narkos ser han sin förestående död och kunde läskigt nog, relatera till den fasansfullt målmedvetna ondskan manifesterad i terrorattentatet i Norge 2011. Makaber dikt om en död hund i koppel deklameras.

Musikinslag förekommer sparsamt. Dock, för att frammana önskad rytm nyttjas finurligt lämpliga hjälpmedel. Det är emellertid de sista två delarna som definitivt stannat kvar i ens medvetande. Inte minst med tanke på David Sperling Bolanders rondör är det en beundransvärd prestation han utför i ett längre inslag. En fantastisk kreativitet och vighet uppvisas när det demonstreras vad man kan göra med den långa gardin som knutits fast. Han överskrider fantasifullt vad en trapetskonstnär är i stånd till. Detta fenomenala performance utförs samtidigt som essensen av ett tal från forna ärkebiskopen K G Hammar återges. Föreläsningen ger en resonansbotten till enligt honom möjlig relation med Gud i ett sekulariserat och extremt individuellt land som Sverige.

Förmedlade fängslande tankegångar övergår fyndigt till den redan antydda finalen. Genom handuppräckningar och valfria vittnesmål bidrar publiken gemensamt till att reflektera över ting man nästan aldrig blivit utfrågad om. Handlade till exempel om liv efter döden, huruvida man känt sig övergiven samt ansett sig ha fått eller gett sig själv ett uppdrag. Några hågade delgav motiveringar. Detta inkluderande moment i kombination med vad som föregick, väckte en ohejdbar lust att hänga kvar på eftersits för att på ett opretentiöst sätt lyssna till andras synpunkter. Och bidra med egna tankar på frågeställningar vi associerar med empatiska psykologer och terapeuter. Detta var sannerligen en minnesvärd monolog som sannolikt får igång stimulerande processer hos samtliga som skaffar biljett.

Särlingar porträtteras med charm och hetta i innovativt musikteater-format – Själens telegraf med Konstkollektivet Snö & Soul´s Telegraph

30 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Baserad på roman med samma titel av Amanda Svensson

Manus och regi: Caroline Andréasson och Emilie Strandberg

Kostym & scenografi: Lisa Hjertén

Koreografi: Sara Suneson

Mask: Maja Asp

Ljus: Anna Wemmert Clausen

Musik: Peter Cliffordson Weicht

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréasson, Emilie Strandberg samt Soul´s Telegraph ( Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Hölesjö, Ebba Reibe, Agust Marmander och Sofia Ramstedt)

Urpremiär 26/10 2024 gos Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 30/11

Konstkollektivet Snö som funnits sedan 2013 listar på sin hemsida nio fasta medarbetare varav två ingår i denna sällsamma produktion. Premiären krockade med premiär på Stadsteatern vilket fick till följd att jag istället var med om en matinéföreställning dagen efter. För ett par år sedan nådde en inbjudan mig, förtrollades då av deras bearbetning av Dostojevskijs Arma människor i ett rum högt i tak och utan naturlig scen, ett öppet kontorslandskap jag inte tidigare vistats i som under föreställningen alstrade en elektrisk stämning. Den recenserades här i en text som också innehöll en presentation av Snö. Min upplevelse ligger på ett bakvänt vis nästan kollektivet i fatet, vid bedömningen av hur de tagit sig an Amanda Svenssons senaste märkliga roman. Får veta av producenten att författaren bevistade urpremiären.

Hade flitens lampa lyst skulle jag så klart ha tagit mig för att läsa Själens telegraf (romanen fanns att köpa i samband med föreställningen). Beröringspunkter med källan till manus saknas ändå inte. I fjol hörde jag nämligen 37-åringen på mitt lokala bibliotek prata om boken och sitt författarskap. Tog kontakt efteråt och berättade att jag med behållning läst två andra titlar, vilka kännetecknas av lätt bisarr humor och skoningslös blick. Syftar på hejdlösa debuten Hey Dolly och fresken i folkhögskolemiljö döpt till Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda tog upp vikten av att få faktauppgifter rätt även när man skriver fiktion och om svårigheter henne far stött på (Per Svensson) i arbetet med Augustprisade biografin om Anders Zorn. Vidare upplyste jag om mina två terminer i södra England. Detta för att Svenssons roman utspelas i Storbritannien under 90-talet medan mina studier ägde rum tidigt 80-tal. Författaren är gift med en engelsman och flyttade hit 2015 från Malmö. Minns tyvärr inte hur idén till Själens telegraf uppstod. Om hon influerats av en autentisk händelse som varit en nyhet, eller om berättelsen som ramar in hennes research om ett samhälle på dekis är ett utslag av hennes fantasi.

Publiken sitter på olika typer av stolar på ömse sidor om den mittgång där delar av handlingen utspelas. Sceniska fantasin tar också plats på stegar bakom oss i båda ändar. I foajén bakom ett genomskinligt draperi håller i ett par scener mamman till, framställd med övertygande fladdrig frenesi av Caroline Andréasson. Och på gradängen i bortre ändan huserar frejdiga bandet Soul´s Telegraph. Från taket hänger dekorerade trådar vilka symboliserar den excentriska mammans prunkande trädgård och hennes äppelodling. Finurligt detaljrika scenografin speglar ett temperament impregnerat av New Age och i början placeras kristaller ut intill oss.

Grace försörjer sig enligt dottern (Emilie Strandberg) som hålls hemmavid genom att lura folk. Fast epitetet spåtant vill inte färggranna yrvädret som sysslar med tarotkort kännas vid. Män ur hennes mystiska förflutna och sådana ute efter hennes tjänster dyker upp (skissartade biroller flyhänt exekverade av Daniel Adolfsson), vilka förvirrar dottern som givetvis vill veta identiteten på sin pappa. Till slut hinner verkligen i fatt mor och dotter. Iris handlar därefter med förödande konsekvens, blir omhändertagen efter att bränt ner huset hon växte upp i. När hon 1998, sex år senare, anställts på en underklädesavdelning i en varuhuskedja i Glasgow träffar hon en karismatisk, tillika renhårig snubbe. Det förälskade paret bildar ett band (framtaget för denna uppsättning, eller?) som brejkar, men behöver få ihop pengar för att gå in i studio och tillverka en skiva. Förvecklingar uppstår mot den fond av lågkonjunktur som präglade landet efter Thatcher-eran.

Föreställningen pågår i cirka halvannan timme utan paus. Då ingår ett knippe up tempo låtar framförda med rytmsektion, gitarrist, keyboardist, trombonist och berättarjaget trakterar häpnadsväckande nog cello. Bandet låter sprittande charmigt ´a la Dexy Midnight Runners, fast man undrar om de unga medlemmarna instruerats att spela på ett oslipat om än sympatiskt melodiskt sätt eller om soundet är deras naturliga uttryck. Finns repliker värda att sätta på pränt i denna sceniska bearbetning. Snappade upp låtskrivaren Ruperts uttalande: ”har man varit nära att dö får man bråttom att leva”. Och i den eller närliggande scen replikerar Iris: ”Fattar, men varför vill du bli berömd?” En annan kommentar (från Grace om jag minns rätt) lyder: ”Alla vill samma sak – skapa något bestående”.

Till saken hör att den i föreställningen strängt sysselsatte Adolfsson frontar genom att sjunga. något han gör med skapligt resultat. Att skådespelare sjunger överraskande väl har noterats senaste åren på framför allt Göteborgs Stadsteater. Det är modigt gjort! Adolfssons fokus är att skildra en visionär, bräcklig humanist vars förälskade natur känns en smula tillyxad. Aktören är duktig på att härbärgera känslor och släppa ut dem, med emfas eller diskret. Gör dessutom ett fint porträtt på den stenhuggande granne Iris tyr sig till i Somerset. Vad som emellertid ligger honom i fatet motsvarar vad jag skrev om konstkollektivet Snö i inledande stycket. Skådespelarens kolossalt övertygande prestationer i Nattvarden hos Tofta Teater, i nobelpristagaren Fosses Jag är vinden också hos Trixter samt i Isadora och kärleken på Hagateatern. De höjderna nås inte här, även om mångsidigheten och nyanser i tonfall ska framhållas.

Caroline Andréasson excellerar i att svepa fram medelst utstuderad koreografi. Den excentriska mamman hon mejslat fram tillhör en kategori undantagsmänniskor vi känner igen, överlevnadskonstnärer som inte inordnar sig, utan bejakar vad som roar dem. Blir uppenbart hur kollektivets konstnärlige ledare njuter av sammanhang där svängar kan tas ut, vilket understryks i biroller som skrävlande manager i solglasögon och som docerande terapeut med rolig dialekt.

Emilie Strandberg gestaltar i den originella berättelse som ligger till grund för ett underhållande scenkonstverk, tonårstjejen vars försenade upptäckt av världen utanför trädgårdens trygghet skildras med engagerande energi och en inlevelseförmåga som blir trovärdig. Hon som till synes genom slumpens skördar finner sin väg framåt symboliserar Nietzsche-devisen ”det som inte dödar gör oss starkare”. Och att råka sitta en halvmeter ifrån Strandberg när hon gnider stråken över cellon är en förunderlig situation i en uppsättning som gör mig upprymd.

Teaterkritik

Footer

Om oss