Teaterkritik

pressfoto Martin Bröns

Text: Tinna Ingelstam

Regiöga: Emilie Strandberg

Kompositör/ musiker: Mikael Backegårdh

Medverkande: Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam

Premiär 12/10 2025 i Pusterviks matsal i Göteborg

Spelas till och med 21/10

I vilken utsträckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om förväntningar, eventuell förkunskap. För mig handlar det nog ändå allra mest om tonträff. Denna sinnrika anrättning med underrubriken ”Teater, mat & prat” bärs fram av existentiella bråddjup, psykologiska spänningar och funderingar kring konst. Beståndsdelar som träffar mitt i prick, gör att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utnämna Förlåt. Förlåt till höstens scenkonsthändelse i Göteborg. Fick anledning att både skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Apropå förväntningar baserat på att jag sett och recenserat Åsa Gustafsson i liknande sammanhang, kan sägas att detta performance/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den uppsättning jag längtat efter.

Premiären förlagd till något sen söndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ingå i själva konceptet – var sprängfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med tänkvärdheter. Jämförelsen haltar förstås. Men upplägget och delar av konfliktfyllda innehållet fick mig ändå att tänka på Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Noréns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena med publiken på ett par meters avstånd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik används i omgångar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion äger rum i gångarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte jätterymliga lokalen, där jag under årens lopp stått och lyssnat på vital livemusik. Just hur samarbeten går till i trånga köksutrymmen exemplifieras som viktig lärdom. Överhuvudtaget fascinerande att komma så nära skådespelarna vars göranden och låtanden stundtals ackompanjerades diskret på keyboard av kompositören Mikael Backgårdh. Avigsidan med att sitta längs den vägg jag gör, är att i ett antal scener kan inte skådespelarna och deras miner beskådas, vilket är det enda förtretliga med föreställningens format.

För att kunna hantera alla infall och få trådar att hänga ihop har Emilie Strandberg (Göteborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Snö) anlitats som regiöga. Hon är under premiären dessutom verksam som sufflös. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion såg ut, måste poängteras hur väl hon och teamet lyckats. Förtjänar följaktligen en stor portion beröm!

Publiken som läst på vet att två kvinnliga kockar ska förbereda maten för en teaterpublik, meta så att det förslår redan här. En i länet turnerande frigrupp är på ingång med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska göra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll publicerad i samlingen ögon väntar mig från 1944. (läst novellen och hört den som radioteater). Avslöjas i marknadsföringen att dilemman kommer uppstå, rent av krascher. Åtskilliga problem tillstöter vilket resulterat i minst sagt komiska förvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver på vänskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det får avgörande konsekvenser. Kontentan av mitt försök till beskrivning av intrigen är att Tinna Ingelstam & Åsa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten över huvudet. Istället briljerar de i tre roller vardera. Lite Göteborgsvitsigt vill jag hävda att duon är makalös, ikläder sig sina skiftande roller och halsbrytande övergångar med strålande tajming.

Anki (Åsa Gustafsson) vill med begränsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att sätta guldkant på tillvaron. Men är under tidspress en social katastrof, vilket äventyrar relationen med väninnan Ulla när gamla oförrätter dras upp under bestyren i köket. I egenskap av rollen som skådespelare i färd med sina sista förberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal manöver, samma person ”som är trött på teater som låtsas”. Inte sällan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val än att höja såväl skådespeleri och mångbottnat manus till skyarna.

Det är en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit svårtillgänglig för mig, som totat ihop en genial text där crazy-inslag aldrig står i vägen för gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i mänskliga möten styr mycket av våra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk skärpa. Vi utsätts för en rad kontroverser, misshälligheter och problemlösning. En av rollfigurerna har som mål att vara ”ett mjukt hjärta i en hård värld”. Som framgår präglas uppsättningen av en sanslös variation vad gäller stämning. Svärtan i scenerna ur Kommer hem och är snäll står i bjärt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera sönder en fenomenalt iscensatt premiär. Moral och värdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur skådespelare kan resonera. I rollerna ventileras frågor som när borde man nöja sig, vilket ansvar har en person för sina handlingar och är det bra att försöka vara andra till lags?

En konst i sig, att i denna förödande tid då jag för min mentala hälsas skull behöver pausa eller plocka bort facebook-vänner för att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett självständigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med småländska och andra dialekter, går till och med loss i dansk ordväxling som en sorts kulmen. Båda agerar i suverän samklang. Komikern Åsa Gustafsson tar bitskt pådrivande ut svängarna. Med sina festliga på pricken- tonfall är hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och porträttera hunsade varelser vilka antingen kämpar mot sin omgivning eller visar sig medgörliga, till lags för att tillsammans kunna åstadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni får tag på biljett. Förhoppningsvis kan uppsättningen leva vidare någon annanstans. Den har verkshöjd för att spelas in av SVT. Kan avslöja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte är mer avgränsade, än att många av oss applåderade entusiastiskt när det verkade logiskt.

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.