• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Blå toner frodas på bantad festival – Göteborgs Bluesfestival 2023

5 juli, 2023 by Mats Hallberg

Cinelli Brothers – foto Leif Wivatt

Villa Belparc i Slottsskogen Göteborg

30/6-1/7

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Framför allt beroende på trassel med tillstånd och därtill antagligen på grund av rådande ekonomiska situation, genomfördes i år den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kväll på den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varför pauserna blev lagom långa. Och på området fanns tillgång till mat (pizza), fika och dryck (fullständiga rättigheter). Tre attraktiva akter hemmahörande i regionen kompletterades av tre välutrustade band från Norge, Tyskland och England. Uppskattningsvis ett par hundra personer utgjorde entusiastisk publik, varav somliga dansande närmast scen. Festivalens stammisar tillhör de som frekventerar den populära Bluesbåten vid Operan. Göran Blomgren (Guran) och hans medhjälpare tog med bravur hand om den viktiga uppgiften att sköta ljudet. Eftersom man sitter utomhus ska påpekas att det bistra vädret nog skrämde bort en del, särskilt andra kvällens ihärdiga regn. Lyckligtvis fick publiken plats att sitta under takställningen när vädret trilskades.

TOMMY TRUMMA & STEFAN DAFGÅRD invigde festivalen. Hade inte tidigare hört duon som tvingades lämna återbud i fjol. Och slarvigt nog missade jag nu deras första låtar. Andras låtar varvas med egna original i samma anda.. Tommy Johansson ackompanjerar på cajon och ibland på tvättbräda, medan låtskrivaren Stefan Dafgård tillhandahåller rootsy röst inte långt ifrån Sven Zetterberg samt lirar elgitarr och munspel. Var för sig har de ett förflutet i bland andra Instigators, och Abel & Kaninerna. där Johansson satt bakom trumsetet. Duon underhöll i djuplodande minimalistiskt format, vilket sägs innefatta blues, soul, rotrock, (swamp-rock och boogaloo, svängiga tongångar som återfinns på albumet Travel Kit Groove. Även om deras gedigna hantverk skulle kunna tillföras tydligare profil, fungerar man idealiskt som öppningsakt.

foto Leif Wivatt

Deras avskalade sound manifesteras i en hängiven inställning. Inledningsvis tycks gitarrspelet inriktat på att kompa den bärkraftiga sången. Musiken innehåller uppfriskande mycket energiskt riffande, efterhand kryddad med några vassa solon. Riffandet sänder ut impulser till storheter som John Lee Hooker och Elmore James, medan de sparsamt förekommande utflykterna på Dafgårds telecaster(?) fick mig att tänka på Luther Alllison. Festivalmusiken var av den karaktär att åtskilliga associationer uppstod hos mig. ”Varnar” således för recensentens namndroppande.

Låter avsiktligt ruffigt i distad ton med härlig nerv centrerat kring några få ackord, inte sällan i boogie-stuk även om vad jag först hör är en slags shuffle. Halvvägs in i spelningen byter lika duktiga som sparsmakade rytmleverantören till tvättbräda. Också i långsamt sugande doo wop-liknande alster etableras ett skönt sväng. Dafgård tar självklart fram sitt munspel vid olika tillfällen, vilket bidrar till ett varierat och ändå sammanhållet sound. Av blueshjältar tolkas bland andra Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och traditionell up-tempo låt från Louisiana. På sluttampen firar duon triumfer också i egen låt vars stil påminner om fartfyllt röj á la John Hiatt. Kul!

foto Leif Wivatt

CINELLI BROTHERS från London gjorde sin Sverigedebut på festivalen. Gruppen bildad 2018 består av italienskättade bröderna Marco och Alessandro Cinelli, Tom Julian-Jones samt Stephen Giry vars mission handlar om att hylla elektrifierad blues från Chicago och Texas, så som den framställdes av legendariska Chess men också etiketten Stax på 60- och 70-talet. Man har representerat UK och kommit tvåa i bluestävling i Memphis.

Blir näst intill ogörligt att göra en förteckning över sättningen, eftersom kvartetten byter instrument med varandra i sällan skådad omfattning. Märkligast av rotationer: när ordinarie trumslagare och basist skiftade instrument. På en majoritet av låtar spelade någon ur kvartetten på ett keyboard och mannen i hatten (Tom Julian-Jones) trakterade ibland munspel.

foto Leif Wivatt

De skriver eget material. Grandchildren of the Blues går i B.B Kings fotspår och covern The Very Thing That Makes You Rich (Makes Me Poor) tillägnas givetvis Ry Cooder (ej upphovsman). Gitarrslingan i sist nämnda titel låg i och för sig närmare Albert King än magikern Cooder. Oväntat stor dos soul smugglas in i repertoaren. Angående covers kulminerar konserten genom ett modigt val, då en glödhet version av Million Miles Away (R. Gallagher) broderas ut.

Cinelli Brothers var för mig en ny bekantskap, svängigt samspelta och skickliga. Förvisso gav första låt ett småtrist intryck. Inte minst med tanke på att att uttalad sologitarrist saknas, hörs häpnadsväckande högklassiga gitarrsolon från tre av bandets medlemmar. Broder Marco levererar i tuff konkurrens nog det mest explosiva solot över stompig Chicago-blues. Gillade deras tunga sound ofta groovy med stadigt pådrivande rytmsektion. Markerade basgångar beredde vägen för briljanta inpass på munspel, klaviatur och gitarrer. Man turas om att sjunga solo och bistå med bakgrunder. I sista fasen uppstod kopiöst drag. Dansades livligt till minst sagt medryckande boogie av delar ur publiken.

foto Leif Wivatt

I BONITA & THE BLUES SHACKS förenas själfulla sångerskan Bonita Niessen från Sydafrika med fem kompetenta musiker från Tyskland. De odlar sin kärlek till afrikansk-amerikanskt arv vars glansdagar daterar sig till perioden 50-talets mitt och fram till det sena 60-talet. Vad de ägnar sig åt marknadsförs som högintensiv rythm & blues. Bandets medlemmar heter Michael Arlt (sång och munspel), Andreas Arlt (gitarr o sång), Fabian Fritz (orgel och piano), Henning Hauerken (kontra-/ elbas) samt André Werkmeister (trummor). Tysktillverkad rhythm & blues kan framstå som en udda kombination. Faktum är emellertid att de rutinerade männen behärskar sina sysslor. Bara några enstaka gånger uppstår tendenser till slätstrukenhet eller ojämn standard.

foto Leif Wivatt

Efter stabil inledning blir det än mer sting i låt hämtad från B. B Kings katalog. Artisten i centrum gör därpå entré. Sker en nivåhöjning, uppskattar bandets avsevärda satsning, förmågan att kommunicera genom ett skarpslipat sound. Bonita använder sig av en vibrerande töjbar stämma med drag av Tina Turner och Etta James. Med andra en ansenlig pipa även om önskvärd egenart stundtals fattas. Publik bjuds in till fest och i denna tillställnings mest showiga avdelning sjöngs det klämmiga duetter i behaglig lunk. Noterar spänstig rytmsektion där basistens alternerande emellan ståbas och elbas blir till smarta förändringar av ljudbild. Motsvarande omväxlande grepp laborerar också organisten med. Den instrumentalist som imponerar mest i sina aktioner är tveklöst Andreas Art. I några av sina charmanta inbrytningar imiteras licks av B. B King och i extranummer Freddie King.

foto Leif Wivatt

Har stor behållning av Too Much Mystery, en yster jive Här briljerar bröderna när gitarristens förnämliga tonkontroll avlöses av urladdning på munspel. Flera låtar har soulig anstrykning och på slutet kommer till och med en tryckare. Bortsett från omnämnda Freddie King påminner fragment om klassikern Mr. Big Stuff (J. Knight) och B.B Kings signaturmelodi.

THILINI GULDBRAND & FREDRIK ASKERDAL var också en duo totalt ny för mina öron. Thilini som examinerats från Musikhögskolan i staden är otroligt mångsidig som vokalist, vilket bekräftas då hon först ut under lördagen när vädergudarna vaknat på fel sida demonstrerar hur texter kan tolkas. Ackompanjatör Fredrik arbetar enligt uppgift på Guitarshop No 1, hade tagit med sig hela fyra gitarrer. Duon gjorde definitivt succé! Därför snöpligt att de tilldelats alltför snålt med tid varför publikens bifall inte kunde få en naturlig fortsättning.

foto Erik Lindahl

I mycket angenäm ljudbild växlar Thilini genrer och språk, sjunger både på engelska och svenska. Utan att gå till överdrift finns en passionerad frasering, som gör att vad som sjungs alltid känns angeläget. Bluesig stämning kring ensamhet och smärta åkallas. Gitarrernas fylliga klang förstärks av omgivande reverb och skönt distat sound. Han spelar akustiskt, i en låt lap steel, dobro och elgitarr med spetsig ton. Har tyvärr inte koll på Askerdals cv. Blev förtjust i vad han uträttar, trots att understödjande roll intas, ser istället till att varsamt styra melodier och avhåller sig nästan helt från att dekorera. I tredje låten där ett trumbeat möjligen är inkopplat, får de mig att referera till Louise Hoffsten & Richard Krantz vars krogspelning i Lerum i våras jag entusiastiskt recenserade.

Efter vad som skulle kunna vara Bellman följer Bessie Smith, svensk bearbetning av den spiritual vi känner som Sometimes I Feel Like A Motherless Child, traditionell koral från Malung, tidig blueshit i form av Rollin´And Tumblin´(Robert Jonson – Muddy Waters – Elmore James – Cream…), Uppskattar att Thilini bemödar sig om att etablera kontakt med sina åhörare. Det sjungs och musiceras strålande och samarbetet sitter som en smäck. I en sekvens imiteras en kornett och vid annat tillfälle uppstår ett skramligt sound á la Tom Waits. Snärtiga attacklustan i ovan nämnda bluesklassiker leder tankarna till Ry Cooder-land.

foto Erik Lindahl

CANADIAN CLUB startade sin verksamhet för snart tio år sedan efter att två fans till Tottas Blues Band kontaktat Nikke Ström om huruvida intresse fanns att bilda ett tribut-band. Grabbarna från Ljungby var tillräckligt solida musiker med god kännedom om TBB för att få klartecken. För ett par år sedan hörde jag dem infria högt ställda förväntningar hos Bluesföreningens på S/S Marieholm. Tom Johansson förfogar över en mer än habil röst medan kompisen Thomas Einarsson bidrar med drivet gitarrspel och munspelsfärdigheter.

foto Erik Lindahl

Den direkta förbindelsen till TBB är ändå den helt avgörande pusselbiten, vad som gör att musiken lyfter live. Basistklippen Ström utgör vital rytmsektion tillsammans med batterist Gunnar Petersson vilka dessutom delar scen med Tottas vapendragare Mister Bengan Blomgren. Efter en sådan här begivenhet vore det ett oerhört understatement att kalla dem pigga veteraner. De är så välmeriterade att ytterligare presentation är överflödig. Nöjer mig med att tala om att de utförligt intervjuats var för sig av undertecknad.

Av TBB har jag tre album på vinyl och för fyrtio år sedan såg jag dem på Nef. Vad beträffar Totta Näslund införskaffades 10 cd-boxen bär jag var på minneskonsert. Hörde sångaren som tillhörde kategorin världsklass i Falkenberg, på Liseberg, på Heden, Näckrosdammen, Mudd Club etc.

foto Erik Lindahl

Första två låtarna strulade det med förstärkare och instrument för Nikke Ström och i viss mån Bengan. I övrigt flöt allt som det skulle, precis som vi var inställda på. Publiken njöt av det bluesiga välbehag som deras samstämmiga energi och strålande bedrifter spred under tak på Villa Belparc. Canadian Club roas av att mixa hits med mer udda material och att tillföra en egen twist.

Inledningsvis mycket munspel i uppsluppet hållna påståendet Ain´t Your Business. Efter nästa låt i skönt stuffande boogietakt uppstår än fetare sound när basen bytts. Magikern Blomgren ger sig till känna för första gången, spinner loss på högre växel som vore han femtio år yngre. Jag som fått förmånen att höra honom vid ett antal tillfällen under 2000-talet, märker överväldigad att han en handfull gånger bekräftar sin ikonstatus. Och den utanför scen så timide mannen är fortfarande oöverträffad på att förmedla radikala utvidgningar av ett känslosamt spektrum. Ett par gånger uppstår rysningar av lycka när hans berömda lager-på-lager teknik utgör grundbult i solon. Kanske luddig analys, men bländande tekniken som inte kan kopieras bör betraktas som antitesen till racergitarrist Yngwie Malmsten. Bengans gnistrande gitarr triumferar i exempelvis höjdarversioner av Stranger Blues (E. James) jämte Bad Bad Whiskey och ett hisnande outro på Saturday Night Boogie Woogie Man.

foto Erik Lindahl

I struktur hämtad från bland andra Allman Brothers Band och Wisbone Ash framförs melodierna överlag i ett ”twin guitars” koncept. Det innebär således att också Thomas Einarsson (som en gång nappade på chansen att spela med självaste Chuck Berry) står för flera begåvade licks och kröner sin prestation med att fyra av inte alls oävna solon. Angående att delvis reproducera stilen Tottas framgångsrikt utvecklade, begränsas man en smula av att Bernt Andersson inte engagerats (förmodligen på grund av tidsskäl). Vad gäller Tom Johansson är det en omöjlig uppgift att axla manteln. När det konstaterats ska man vara generös nog och ge honom kredd för förtjänstfull prestation, vilket en skribent intill mig understryker. Den i Göteborgs musikkretsar välkände ”Guran” påpekade visserligen efteråt, att han inte kunde låta bli att tänka på förgrundsfigurens frånvaro. Berättade för Bengan och Nikke efteråt att spelningen gick strålande, låg på en nivå egentligen över vad man kan begära.

Oavsett om snabba alster eller ”deep down” teman behandlas dominerar rytmsektionen högst fördelaktigt. En fröjd att höra hur smidigt Nikke Ström färgar låtarna i hög volym utan att dränka övriga instrument. Styr skeendet genom att bestämma när låtar ska avrundas. Och den i vanliga fall elegante trumslagarnestorn Gunnar Petersson tar för sig, här än mer än när han återfinns i Ginhouse, Sweet Little Angels eller storbandsswing-svängen. Häpnar över hur han agerar pådrivare, befinner sig i zonen och verkligen gör fantastiskt avtryck. När CC når upploppet ges han rättmätigt extra utrymme på virveltrumma. På slutet öses det på för fullt i Memphis-doftande rockstänkare, Blues With A Feeling med inslag av rockabilly samt ytterligare ett extranummer i form av Chuck Berry-dänga featuring Einarsson.

foto Erik Lindahl

Avslutar festivalen gör VIDAR BUSK & HIS TRUE BELIEVERS från Norge. Kanske otacksamt att framträda efter ovanstående urladdning. Bestämde mig för att lämna efter ungefär en halvtimme, i behov av komfort och matintag. Vädret och blöta strumpor bidrog till mitt beslut. Hur som helst inskränker jag mig därför till spontana intryck av en reuinonsättning. Gitarrist Busk vid sångmikrofonen som drivit flera olika konstellationer påstods vara Norges okrönte blueskung (i min värld är det Knut Reiersrud). Omgav sig med hammondorganist, munspelare, basist, trumslagare samt gitarristen Johnny ”Guitar” Augland med meriterande samarbeten på sitt cv.

Enligt mitt förmenande var de proffsiga men utan önskvärd udd. Ganska oförutsägbart att första halvtimman präglades av rockig profil på bekostnad av bluestolvor. När jag i deras mest offensiva moment, inventerar mitt imaginära referensbibliotek dyker Alvin Lee och Ten Years After upp. Ibland slingrade sig emellertid bandets groove tillbaka in i genrens fåror. I ett snabbt svängande alster befinner sig organist och därpå munspelaren i framkant.

TACK Leif Wivatt och Erik Lindahl för foton!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: I nöd och lust

4 juli, 2023 by Rosemari Södergren

I nöd och lust
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi Tristan Séguéla

En komedi om ett medelålders par med vuxna barn där frun en dag berättar att hon vill bli en man. Rolig och ömsint men överfylld av klyschor och plattityder. Den går upp på svenska biografer några dagar för starten för Stockholms Pridefestival. Ett tydligt budskap om att kärlek sträcker sig förbi kön. Den som älskar någon gör det djupare än ytan.

Jean är en populär borgmästare i en fransk småstad. Han har en konservativ framtoning och står för katolska kyrkans värderingar. När han beslutat att tacka ja för att ställa upp för omval berättar hans fru Edith att hon börjat en behandling för att bli man. Det är en till mesta delen komedi fast med ett budskap om allas rätt att vara den man är.

Trots att det är ett budskap det är lätt att skriva under på ger filmen mig en obehaglig eftersmak. Den är för lättsam och fuskar förbi svåra frågor. Men det kan väl vara godtagbart men det som stör helhetsintrycket är några fördomsfulla attityder som jag upplever färgar skildringen.

Det första som jag ser som fördomsfullt är att när en kvinna vill bli en man och seriöst bestämmer sig för att genomgå en sådan behandling med hormoner med mera så ska hon bli en karlakarl, en manhaftig karaktär som sitter med benen isär och tränar kampkonst eller boxning. Det är samma sak jag ofta ser när män vill bli kvinnor eller vill klä sig som kvinnor: då går de i högklackade skor, har kortkorta kjolar och målar sig kraftigt och har illrött läppstift. Men varför? Menar HBTQi-rörelsen att kvinnor går i högklackade skor och män rör sig manhaftigt? Kan inte en kvinna träna boxning eller kampsport, kan inte en man vara moderlig och ta hand om barn? Det är som att det som borde innebära frihet att vara som man är egentligen föser in män och kvinnor i skilda bås och de måste inordna sig i typiskt traditionella könsmönster.

En annan klyscha som får stor plats är skildringen av de nya vänner som Edith (som ändrar namn till Eddy) förstås kategoriserar sig som hbtqi-personer alla framställs som coola, fördomsfria och trevliga och omtänksamma medan de som är CIS, det vill säga män som vill män och kvinnor som vill vara kvinnor, oftast skildras som stelbenta, fördomsfulla och stela.

För Jean blir det en chock att hans fru som fött tre barn och stått vid hans sida under tidigare politiska kampanjer nu inte längre vill vara en kvinna. Edith visar tydligt att det är ingen tillfällig idé. Det blir komplicerat för Jean att aspirera på att bli borgmästare igen när han fru inte längre följer de konservativa ideal som han står för.

Berättelsen är hjärtevärmande och har absolut sina poänger. De två huvudkaraktärerna spelas av två välkända duktiga franska skådespelare: Catherine Frot i rollen som Edith/Eddy (Doften av rosor, Barnmorskan) och Fabrice Luchini som Jean(Framtiden är vår, Alice och borgmästaren) är en underbar duo med ett naturligt samspel.

Ämnet om könsbyte är i grunden allvarligt och frågan är hur väl det fungerar att göra det till en komisk underhållande historia. Tyvärr tycker jag att filmen snubblar över lite för många fördomsfulla och förutsägbara karaktärer och scener. Den får betyg 2 som betyg att det är en godkänd film men inte något imponerande. Tyvärr. Jag skulle så gärna vilja att den var bättre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, HBTQi, Pride

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

3 juli, 2023 by Martin Moberg

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: 1940-talet, Blekinge, Danmark, Hjältar på vift, Karlshamn, Kulturbloggen, Nazityskland, Norge, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension, Teatersmedjan

Visskatt bedårande omformulerad – Thilini/ Erik/ Johan tolkar Cornelis

3 juli, 2023 by Mats Hallberg

Utopia i Göteborg

29/6 2023

För några år sedan rekommenderades jag att lyssna på Thilini Guldbrand.. Det var en väninna och kollega till henne som tipsade i samband med utomhuskonsert där Thilini fanns i publiken, en kollega som samarbetar tätt med Erik Björksten. I egenskap av innovativ gitarrist har han, kuriöst nog, också jobbat med Thilini i tio år. Sedan jag lade tipset på minnet har jag kunnat skåda henne åtskilliga gånger när vi båda utgjort publik och en handfull gånger då 32-åringen från Göteborg själv stått på scen. Hon imponerar varje gång, äger scen med sin stora och nyanserade röst. Har då kunnat inkassera ljuvliga bevis för att hon musikaliskt står på två åtskilda ben. Dels de känslosvallande uttryck inom svepande termen ”black music” som rymmer – framför allt blues, soul och jazz. Dels låtar i svensk folkviseton och rent av skillingtryck. Utöver denna disparata inriktning har en drivkraft varit att lyfta fram kvinnor, ofta förbisedda pionjärer.

Och hur benet stadigt rotad i svenska myllan kan låta, illustreras kongenialt i projektet Cosmetisk Heesvijk, ett till lika delar vågat och varsamt visprogram av Thilini och Erik. I fjol släpptes en ypperlig cd med elva tolkningar i skiftande skrud inspelade live. Till Cornelis-aftonen på Utopia hade man dessutom anlitat Johan Bengtsson på kontrabas, som lirat med duon vid endast ett tillfälle tidigare. Innebar ökad frihet för Björksten att ägna sig åt att utvinna essensen i melodier när expert på rytmisk klangbotten finns till hands. Möjligheten att naturligt föra in dynamik ökar något en entusiastisk publik kan notera.. Nybildade trion botaniserar framgångsrikt i ett eget konstruerat akustiskt landskap, stundtals garnerat med diskreta elektroniska effekter genom Björkstens inkopplade pedaler. Utan att på något sätt förvanska originalen tillåter de sig en avspänd hållning.

foto A Styf

För kännedom kan meddelas att jag har sex skivor med Cornelis plus ståtliga tribut-dubbeln Den flygande holländaren och gedigna biografin av Oscar Hedlund, sett såväl dokumentärer som den engagerande biopic där norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby glänste i titelrollen. Vidare kan informeras om att jag hört Cornelis live i Göteborgs Konserthus 1986 i anmärkningsvärt god form och sett ett vibrerande Cornelis-program som kyrkokonsert med Sarah och Georg Riedel.

Intima konserten på jazzkrogen över två set börjar utan några preludier, ingen presentation. Upptakten attackerar innerligt i vemodigt utformad folkviseton. Avlöses av fräsch version av Deidre´s samba. Första tre visorna samma låtordning som på skivan. Gitarrist Björksten anför på förväntat smakfullt och spännande manér, färgar kreativt genom att framhäva stämningen i texterna. Bengtssons basgångar förankrar förnämligt grunderna. Den utsökta interpretens arbetsredskap, syftar på hennes stämband, behärskas till fulländning. Intonation av absolut toppklass leder iblanf tankarna till Anna-Lotta Larsson. Thilini inte bara bär sångerna genom fullödiga betoningar och dramatisk frasering. Upprättar också en relation till oss åhörare, blir till ytterligare en avgörande faktor på pluskontot. Vi får bakgrund till Cornelis låtar vilka sätts in i ett upplysande sammanhang. Vår guide gillar att det fanns motsatta sidor hos Cornelis. Hård approach kontra sköra inslag, något som exemplifierades övertygande.

foto A Styf

Vad på scen sker draperas i en känsla av autenticitet , vilket entusiastisk publiken uppskattar. Apropå sättning bör påpekas att ackompanjerande ankaret kompletterar på inkännande körsång och agerar huvudsolist i Mördar-Anders, makabert alster vars innehåll gavs en uppdaterad, galghumoristisk betydelse. Thilini och Erik ansvarar gemensamt för låtarnas utformning. Föredömliga arr genererar precis de moment av närvaro man önskar sig utav livemusik. Blev förvisso överraskad flera gånger av avsaknad av outro, abrupta slut. Det doftar av blues och folkmusik med bitvis jazzig anstrykning. Innan Ångbåts blues framförs med snärtig rytmik berättas om umgänget språkgeniet hade med all star-sextetten Jazz Inc. vars samarbete kom på skiva 1979.

Vilka höjdpunkter bör särskilt framhållas? I ett program utan svackor utgår extra beröm till tolkningar av Polaren Per är kärlekskrank, melankoliska kärleksballaden Grimach om morgonen går direkt till hjärtat, Barkbrödslåten i valstakt som främst förknippas med Cornelis upptäckt Monica Törnell, Sjuttonde balladen (e. Taube) vars kvidande bluesformel söker sig i perfekt harmoni på duo i Ry Cooder-land, svängfesten i Ångbåts blues, Johan Bengtssons begåvade taktangiveri i Telegram till fullmånen, trions perfekt synkade groove i Rosenblad, Rosenblad, det loopade oberäkneliga beat som kryddar hit skriven för Tre Damer, paradoxala livsglädjen som rent melodiskt härskar i Hopplös blues och lanserandet av tenorbanjo i extranummer. För att bara nämna ett knippe alster som stack ut.

Extatisk stämning kulminerar i utdragen, final som förflyttar sig från rörande till väldans kul, genom alltmer uppspeedat tempo och publikmedverkan. Trion utan egna minnen av denne gigant gör honom definitivt rättvisa, han som i pressen kunde kallas både svenska visans förnyare och bus- och mysgubbe. Att texterna håller högsta klass behöver väl knappast påpekas?

Arkiverad under: Musik, Recension

Stående och välförtjänta ovationer för Emil och hans hyss i kubik i Lönneberga

2 juli, 2023 by Martin Moberg

(Emils många hyss i Lönneberga, här sitter han hjälplöst fast med huvudet i soppskålen..)

Emil i Lönneberga, Bellevueparken, Karlshamn, 2023

Ca två timmars föreställning inklusive paus

Betyg: 5

Medverkande:

Mårten Bring, ”Pecka” Gustafsson, Mattias Herbst, Anna Melander, Ann-Sofie Othén, Moa Petersson, Ola Rydberg, Elin Sandelius, Joakim Sundman, Linda Thureson och som IDA: Olivia Burgos Copcutt och EMIL: Elliott Rydberg

Dramatisering: Elin & Mats Sandelius
Musik: Georg Riedel & Fredrik Åkerblom
Sångtexter: Astrid Lindgren

Föreställningar:

29 juni t o m 5 augusti

En ljummen och skön kväll i slutet av juni begav jag mig till Bellevueparken i Karlshamn för att se premiären på Sandelius Kultur och Nöjes familjemusikal ”Emil i Lönneberga”. Det är så att Emils hyss nu firar 60 år sedan Astrid Lindgren först började ge ut bokserien om livet i Katthult, Lönneberga socken. Och det har filmatiserats om Emil och hans många hyss och satts upp på scen förut, hur skulle detta falla ut? Mycket väl, skulle det visa sig tämligen omgående när väl föreställningen började. Det var många yngre i publiken, och deras fokus kom snabbt att ligga på pojken Emil, som sprang från sin far Anton efter ett hyss. Snyggt att fånga uppmärksamheten så.

Det är en bra och tydlig kombination av scenkläder och en distinkt småländsk dialekt hos skådespelarna, som jag tycker, gav en tydlig koppling till Lindgrens beskrivning av byn och dess invånare. På scenen kunde man t ex se föremål som Emils täljda trägubbar efter alla besöken i Snickerboa. För det är inte bara att sätta upp en sådan föreställning utan den kräver sitt av den 12 stycken samlade ensemblen på scen och koreografin likaså. Flera av de berättelser från klassikern finns med i teatern. Ett av de första av Emils klassiska hyss som vi fick se, är när han helt sonika fastnar i soppskålen. Den scenen minns man ju väl. Men snåla pappa Anton kom ju trots allt billigt undan akutbesöket hos doktorn i Mariannelund, eller gjorde han egentligen det?

Även pigan Linas förtjusning för drängen Alfred är något som genomsyrar hela berättelsen på scen. Och inte ens efter en 20 minuters fikapaus verkar Linas förtjusning direkt ha runnit ut. Något som kanske inte Alfred är helt entusiastisk för. Både Lina som spelas av Anna Melander och Alfred som spelas av Joakim Sundman bjöd på flera bra solosånger och applåderna från publiken låg på en hög ljudnivå, och applådera vi fick mer än gärna göra X antal gånger. Folket från byn stod ofta för både sång och dans och trots den avskalade scenen visste man i publiken precis vart man hamnat, vare sig man befann sig i Snickerboa eller hos doktorn i Mariannelund. Lina som spelas av Anna Melander tog oss genom de skiftande årstiderna och händelserna i Lönneberga. Något som syntes i ändring av kläder och rekvisita på scen, det ger ett bra sammantaget intryck.

Pappa Anton och sonen Emils relation, som vi väl känner till, den sätter ton redan från första inledande scen. Även om Anton ofta är ordentligt arg på sonen Emil, så älskar mamma Alma som spelas av Linda Thureson alltid sin son, oavsett hur många hyss det än blir på en dag. Anton spelas av Ola Rydberg och Emil spelas av Elliot Rydberg, som är far och son i verkligheten också. Det ger det hela en speciell och bra touch till själva handlingen och skådespeleriet dem emellan.

Lugna systern Ida som spelas av Olivia Burgos Copcutt är en tydlig kontrast gentemot syskonet Emil, som alltid är i farten med sina upptåg. Men även oaktat detta faktum, så kan Ida få för sig att vara med på Emils hyss, t ex att bli upphissad i flaggstången. Det är också flera välkända karaktärer från klassikern vi fick se på scen. Så som t ex Krösa-Maja och Kommendoran som styrde och ställde i fattighuset (ja, vem minns inte henne?) som spelades av Elin Sandelius. Även en och en annan fattighjon, för så såg det ut då det begav sig när fattigdom skulle vårdas bort.

När föreställningen var till ända gav publiken en stående ovation i den ljumma och ljusa junikvällen och man kunde se många känslor från skådespelarna, som förtjänar att få stående ovationer för denna föreställning för hela familjen är mycket bra. Det är således bara att ta sig till Bellevueparken i Karlshamn denna sommar och med stor sannolikhet kommer ni att få vara med alltifrån stående ovationer och applåder och underhållande dråpligheter allt inramat i en föreställning väl i linje med Lindgrens bokserie. Ända fram till den 5 augusti går det att se Emils hyss i kubik i Lönneberga.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Astrid Lindgren, Blekinge, Emil i Lönneberga, Karlshamn, Kulturbloggen, Musikal, Recension, Sandelius Kultur och Nöje, Sommarteater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Sida 292
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in