Villa Belparc i Slottsskogen Göteborg
30/6-1/7
Arrangör: Göteborgs Bluesförening
Framför allt beroende på trassel med tillstånd och därtill antagligen på grund av rådande ekonomiska situation, genomfördes i år den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kväll på den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varför pauserna blev lagom långa. Och på området fanns tillgång till mat (pizza), fika och dryck (fullständiga rättigheter). Tre attraktiva akter hemmahörande i regionen kompletterades av tre välutrustade band från Norge, Tyskland och England. Uppskattningsvis ett par hundra personer utgjorde entusiastisk publik, varav somliga dansande närmast scen. Festivalens stammisar tillhör de som frekventerar den populära Bluesbåten vid Operan. Göran Blomgren (Guran) och hans medhjälpare tog med bravur hand om den viktiga uppgiften att sköta ljudet. Eftersom man sitter utomhus ska påpekas att det bistra vädret nog skrämde bort en del, särskilt andra kvällens ihärdiga regn. Lyckligtvis fick publiken plats att sitta under takställningen när vädret trilskades.
TOMMY TRUMMA & STEFAN DAFGÅRD invigde festivalen. Hade inte tidigare hört duon som tvingades lämna återbud i fjol. Och slarvigt nog missade jag nu deras första låtar. Andras låtar varvas med egna original i samma anda.. Tommy Johansson ackompanjerar på cajon och ibland på tvättbräda, medan låtskrivaren Stefan Dafgård tillhandahåller rootsy röst inte långt ifrån Sven Zetterberg samt lirar elgitarr och munspel. Var för sig har de ett förflutet i bland andra Instigators, och Abel & Kaninerna. där Johansson satt bakom trumsetet. Duon underhöll i djuplodande minimalistiskt format, vilket sägs innefatta blues, soul, rotrock, (swamp-rock och boogaloo, svängiga tongångar som återfinns på albumet Travel Kit Groove. Även om deras gedigna hantverk skulle kunna tillföras tydligare profil, fungerar man idealiskt som öppningsakt.
Deras avskalade sound manifesteras i en hängiven inställning. Inledningsvis tycks gitarrspelet inriktat på att kompa den bärkraftiga sången. Musiken innehåller uppfriskande mycket energiskt riffande, efterhand kryddad med några vassa solon. Riffandet sänder ut impulser till storheter som John Lee Hooker och Elmore James, medan de sparsamt förekommande utflykterna på Dafgårds telecaster(?) fick mig att tänka på Luther Alllison. Festivalmusiken var av den karaktär att åtskilliga associationer uppstod hos mig. ”Varnar” således för recensentens namndroppande.
Låter avsiktligt ruffigt i distad ton med härlig nerv centrerat kring några få ackord, inte sällan i boogie-stuk även om vad jag först hör är en slags shuffle. Halvvägs in i spelningen byter lika duktiga som sparsmakade rytmleverantören till tvättbräda. Också i långsamt sugande doo wop-liknande alster etableras ett skönt sväng. Dafgård tar självklart fram sitt munspel vid olika tillfällen, vilket bidrar till ett varierat och ändå sammanhållet sound. Av blueshjältar tolkas bland andra Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och traditionell up-tempo låt från Louisiana. På sluttampen firar duon triumfer också i egen låt vars stil påminner om fartfyllt röj á la John Hiatt. Kul!
CINELLI BROTHERS från London gjorde sin Sverigedebut på festivalen. Gruppen bildad 2018 består av italienskättade bröderna Marco och Alessandro Cinelli, Tom Julian-Jones samt Stephen Giry vars mission handlar om att hylla elektrifierad blues från Chicago och Texas, så som den framställdes av legendariska Chess men också etiketten Stax på 60- och 70-talet. Man har representerat UK och kommit tvåa i bluestävling i Memphis.
Blir näst intill ogörligt att göra en förteckning över sättningen, eftersom kvartetten byter instrument med varandra i sällan skådad omfattning. Märkligast av rotationer: när ordinarie trumslagare och basist skiftade instrument. På en majoritet av låtar spelade någon ur kvartetten på ett keyboard och mannen i hatten (Tom Julian-Jones) trakterade ibland munspel.
De skriver eget material. Grandchildren of the Blues går i B.B Kings fotspår och covern The Very Thing That Makes You Rich (Makes Me Poor) tillägnas givetvis Ry Cooder (ej upphovsman). Gitarrslingan i sist nämnda titel låg i och för sig närmare Albert King än magikern Cooder. Oväntat stor dos soul smugglas in i repertoaren. Angående covers kulminerar konserten genom ett modigt val, då en glödhet version av Million Miles Away (R. Gallagher) broderas ut.
Cinelli Brothers var för mig en ny bekantskap, svängigt samspelta och skickliga. Förvisso gav första låt ett småtrist intryck. Inte minst med tanke på att att uttalad sologitarrist saknas, hörs häpnadsväckande högklassiga gitarrsolon från tre av bandets medlemmar. Broder Marco levererar i tuff konkurrens nog det mest explosiva solot över stompig Chicago-blues. Gillade deras tunga sound ofta groovy med stadigt pådrivande rytmsektion. Markerade basgångar beredde vägen för briljanta inpass på munspel, klaviatur och gitarrer. Man turas om att sjunga solo och bistå med bakgrunder. I sista fasen uppstod kopiöst drag. Dansades livligt till minst sagt medryckande boogie av delar ur publiken.
I BONITA & THE BLUES SHACKS förenas själfulla sångerskan Bonita Niessen från Sydafrika med fem kompetenta musiker från Tyskland. De odlar sin kärlek till afrikansk-amerikanskt arv vars glansdagar daterar sig till perioden 50-talets mitt och fram till det sena 60-talet. Vad de ägnar sig åt marknadsförs som högintensiv rythm & blues. Bandets medlemmar heter Michael Arlt (sång och munspel), Andreas Arlt (gitarr o sång), Fabian Fritz (orgel och piano), Henning Hauerken (kontra-/ elbas) samt André Werkmeister (trummor). Tysktillverkad rhythm & blues kan framstå som en udda kombination. Faktum är emellertid att de rutinerade männen behärskar sina sysslor. Bara några enstaka gånger uppstår tendenser till slätstrukenhet eller ojämn standard.
Efter stabil inledning blir det än mer sting i låt hämtad från B. B Kings katalog. Artisten i centrum gör därpå entré. Sker en nivåhöjning, uppskattar bandets avsevärda satsning, förmågan att kommunicera genom ett skarpslipat sound. Bonita använder sig av en vibrerande töjbar stämma med drag av Tina Turner och Etta James. Med andra en ansenlig pipa även om önskvärd egenart stundtals fattas. Publik bjuds in till fest och i denna tillställnings mest showiga avdelning sjöngs det klämmiga duetter i behaglig lunk. Noterar spänstig rytmsektion där basistens alternerande emellan ståbas och elbas blir till smarta förändringar av ljudbild. Motsvarande omväxlande grepp laborerar också organisten med. Den instrumentalist som imponerar mest i sina aktioner är tveklöst Andreas Art. I några av sina charmanta inbrytningar imiteras licks av B. B King och i extranummer Freddie King.
Har stor behållning av Too Much Mystery, en yster jive Här briljerar bröderna när gitarristens förnämliga tonkontroll avlöses av urladdning på munspel. Flera låtar har soulig anstrykning och på slutet kommer till och med en tryckare. Bortsett från omnämnda Freddie King påminner fragment om klassikern Mr. Big Stuff (J. Knight) och B.B Kings signaturmelodi.
THILINI GULDBRAND & FREDRIK ASKERDAL var också en duo totalt ny för mina öron. Thilini som examinerats från Musikhögskolan i staden är otroligt mångsidig som vokalist, vilket bekräftas då hon först ut under lördagen när vädergudarna vaknat på fel sida demonstrerar hur texter kan tolkas. Ackompanjatör Fredrik arbetar enligt uppgift på Guitarshop No 1, hade tagit med sig hela fyra gitarrer. Duon gjorde definitivt succé! Därför snöpligt att de tilldelats alltför snålt med tid varför publikens bifall inte kunde få en naturlig fortsättning.
I mycket angenäm ljudbild växlar Thilini genrer och språk, sjunger både på engelska och svenska. Utan att gå till överdrift finns en passionerad frasering, som gör att vad som sjungs alltid känns angeläget. Bluesig stämning kring ensamhet och smärta åkallas. Gitarrernas fylliga klang förstärks av omgivande reverb och skönt distat sound. Han spelar akustiskt, i en låt lap steel, dobro och elgitarr med spetsig ton. Har tyvärr inte koll på Askerdals cv. Blev förtjust i vad han uträttar, trots att understödjande roll intas, ser istället till att varsamt styra melodier och avhåller sig nästan helt från att dekorera. I tredje låten där ett trumbeat möjligen är inkopplat, får de mig att referera till Louise Hoffsten & Richard Krantz vars krogspelning i Lerum i våras jag entusiastiskt recenserade.
Efter vad som skulle kunna vara Bellman följer Bessie Smith, svensk bearbetning av den spiritual vi känner som Sometimes I Feel Like A Motherless Child, traditionell koral från Malung, tidig blueshit i form av Rollin´And Tumblin´(Robert Jonson – Muddy Waters – Elmore James – Cream…), Uppskattar att Thilini bemödar sig om att etablera kontakt med sina åhörare. Det sjungs och musiceras strålande och samarbetet sitter som en smäck. I en sekvens imiteras en kornett och vid annat tillfälle uppstår ett skramligt sound á la Tom Waits. Snärtiga attacklustan i ovan nämnda bluesklassiker leder tankarna till Ry Cooder-land.
CANADIAN CLUB startade sin verksamhet för snart tio år sedan efter att två fans till Tottas Blues Band kontaktat Nikke Ström om huruvida intresse fanns att bilda ett tribut-band. Grabbarna från Ljungby var tillräckligt solida musiker med god kännedom om TBB för att få klartecken. För ett par år sedan hörde jag dem infria högt ställda förväntningar hos Bluesföreningens på S/S Marieholm. Tom Johansson förfogar över en mer än habil röst medan kompisen Thomas Einarsson bidrar med drivet gitarrspel och munspelsfärdigheter.
Den direkta förbindelsen till TBB är ändå den helt avgörande pusselbiten, vad som gör att musiken lyfter live. Basistklippen Ström utgör vital rytmsektion tillsammans med batterist Gunnar Petersson vilka dessutom delar scen med Tottas vapendragare Mister Bengan Blomgren. Efter en sådan här begivenhet vore det ett oerhört understatement att kalla dem pigga veteraner. De är så välmeriterade att ytterligare presentation är överflödig. Nöjer mig med att tala om att de utförligt intervjuats var för sig av undertecknad.
Av TBB har jag tre album på vinyl och för fyrtio år sedan såg jag dem på Nef. Vad beträffar Totta Näslund införskaffades 10 cd-boxen bär jag var på minneskonsert. Hörde sångaren som tillhörde kategorin världsklass i Falkenberg, på Liseberg, på Heden, Näckrosdammen, Mudd Club etc.
Första två låtarna strulade det med förstärkare och instrument för Nikke Ström och i viss mån Bengan. I övrigt flöt allt som det skulle, precis som vi var inställda på. Publiken njöt av det bluesiga välbehag som deras samstämmiga energi och strålande bedrifter spred under tak på Villa Belparc. Canadian Club roas av att mixa hits med mer udda material och att tillföra en egen twist.
Inledningsvis mycket munspel i uppsluppet hållna påståendet Ain´t Your Business. Efter nästa låt i skönt stuffande boogietakt uppstår än fetare sound när basen bytts. Magikern Blomgren ger sig till känna för första gången, spinner loss på högre växel som vore han femtio år yngre. Jag som fått förmånen att höra honom vid ett antal tillfällen under 2000-talet, märker överväldigad att han en handfull gånger bekräftar sin ikonstatus. Och den utanför scen så timide mannen är fortfarande oöverträffad på att förmedla radikala utvidgningar av ett känslosamt spektrum. Ett par gånger uppstår rysningar av lycka när hans berömda lager-på-lager teknik utgör grundbult i solon. Kanske luddig analys, men bländande tekniken som inte kan kopieras bör betraktas som antitesen till racergitarrist Yngwie Malmsten. Bengans gnistrande gitarr triumferar i exempelvis höjdarversioner av Stranger Blues (E. James) jämte Bad Bad Whiskey och ett hisnande outro på Saturday Night Boogie Woogie Man.
I struktur hämtad från bland andra Allman Brothers Band och Wisbone Ash framförs melodierna överlag i ett ”twin guitars” koncept. Det innebär således att också Thomas Einarsson (som en gång nappade på chansen att spela med självaste Chuck Berry) står för flera begåvade licks och kröner sin prestation med att fyra av inte alls oävna solon. Angående att delvis reproducera stilen Tottas framgångsrikt utvecklade, begränsas man en smula av att Bernt Andersson inte engagerats (förmodligen på grund av tidsskäl). Vad gäller Tom Johansson är det en omöjlig uppgift att axla manteln. När det konstaterats ska man vara generös nog och ge honom kredd för förtjänstfull prestation, vilket en skribent intill mig understryker. Den i Göteborgs musikkretsar välkände ”Guran” påpekade visserligen efteråt, att han inte kunde låta bli att tänka på förgrundsfigurens frånvaro. Berättade för Bengan och Nikke efteråt att spelningen gick strålande, låg på en nivå egentligen över vad man kan begära.
Oavsett om snabba alster eller ”deep down” teman behandlas dominerar rytmsektionen högst fördelaktigt. En fröjd att höra hur smidigt Nikke Ström färgar låtarna i hög volym utan att dränka övriga instrument. Styr skeendet genom att bestämma när låtar ska avrundas. Och den i vanliga fall elegante trumslagarnestorn Gunnar Petersson tar för sig, här än mer än när han återfinns i Ginhouse, Sweet Little Angels eller storbandsswing-svängen. Häpnar över hur han agerar pådrivare, befinner sig i zonen och verkligen gör fantastiskt avtryck. När CC når upploppet ges han rättmätigt extra utrymme på virveltrumma. På slutet öses det på för fullt i Memphis-doftande rockstänkare, Blues With A Feeling med inslag av rockabilly samt ytterligare ett extranummer i form av Chuck Berry-dänga featuring Einarsson.
Avslutar festivalen gör VIDAR BUSK & HIS TRUE BELIEVERS från Norge. Kanske otacksamt att framträda efter ovanstående urladdning. Bestämde mig för att lämna efter ungefär en halvtimme, i behov av komfort och matintag. Vädret och blöta strumpor bidrog till mitt beslut. Hur som helst inskränker jag mig därför till spontana intryck av en reuinonsättning. Gitarrist Busk vid sångmikrofonen som drivit flera olika konstellationer påstods vara Norges okrönte blueskung (i min värld är det Knut Reiersrud). Omgav sig med hammondorganist, munspelare, basist, trumslagare samt gitarristen Johnny ”Guitar” Augland med meriterande samarbeten på sitt cv.
Enligt mitt förmenande var de proffsiga men utan önskvärd udd. Ganska oförutsägbart att första halvtimman präglades av rockig profil på bekostnad av bluestolvor. När jag i deras mest offensiva moment, inventerar mitt imaginära referensbibliotek dyker Alvin Lee och Ten Years After upp. Ibland slingrade sig emellertid bandets groove tillbaka in i genrens fåror. I ett snabbt svängande alster befinner sig organist och därpå munspelaren i framkant.
TACK Leif Wivatt och Erik Lindahl för foton!